King Kong är tillbaka igen

Inlagd av Peter Ekström Krönika, Recension, Videohyllan tisdag, mars 19th, 2013

Många av populärkulturens livskraftigaste figurer skapades i USA under 1930-talet. Ofta hade de sina rötter någon annanstans och i en annan tidsålder. Men det var under 1930-talet som Superman (Stålmannen), Batman (Läderlappen), Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake fick fäste i vår fantasi. Dessa och Dracula, Frankensteins monster, Mumien, Den osynlige mannen, Monstret från den svarta lagunen och King Kong, har det gemensamt att de är öververkliga. Två viktiga ord myntas under denna epok: Superhjälten och monstret.

Västvärlden gick under 1930-talet igenom en exempellös kris, depressionen. Vår tids ekonomiska kris är, än så länge, en mild fläkt jämfört med den storm av drabbande fattigdom som svepte genom USA och Europa under den första delen av detta decennium. Så här skriver Piers Brendon i sin stora översikt, Den mörka dalen (2000):

”Många människor kände på 1930-talet att de gick genom en mörk dal, dödsskuggans dal, en däld av tårar där mörkrets krafter hotade att överväldiga ljusets änglar. Bildspråket var bibliskt (snarare än freudianskt) men mörkret var inte bara en bild: det täckte bokstavligen jorden under depressionen. Om lamporna slocknade 1914, om mörkläggningsgardinerna åkte ner 1939, så hade ljuset dämpats gradvis sedan 1929. Som H.G. Wells noterade (i The Shape of Things to Come, 1933…) dog det ’polykroma visuella larmet’ på Broadway, Piccadilly Circus, Champs Elysées, Kurfürstendamm och Ginza. Mörkret ’återerövrade den nattliga staden. Nattlivet blev förstulet och skumt, med ett växande inslag av kriminalitet.’”

Den enkla underhållningsindustrin blomstrade. Inte först men så småningom. Under denna mörka tid var det mycket tydligt att många gärna la sina surt förvärvade småslantar på avledande nöjen. Nöjesfält, spelhallar, serietidningar, kiosklitteratur och film hade ljusa tider och fler konsumenter än någonsin. Särskilt filmen, sedd på biografer, var framgångsrik och expansiv. Hollywood ”blev till” under denna epok.

Det producerades enormt mycket film i USA under 1930-talet och alla genrer var väl representerade. Den som dominerade var kanske musikalerna – filmer utan värst mycket handling uppbyggda som ett slags nummerrevyer. Inte sällan återanvändes tidens hitlåtar om och om igen.

En annan genre som blev enormt framgångsrik var monsterfilmerna. 1931 kom Dracula och Frankensteins monster, 1932 kom Mumien vaknar, och därefter en strid ström av andra figurer. Monstren var mycket varierade – från sofistikerade gentlemän med slängkappa till slemmiga vidunder av okänt ursprung. Alla dock med det gemensamt att de hade överjordiska krafter, var allmänt fientliga till människor men ofta med ett gott öga till lättklädda blondiner.

Verklighetens hot var mer banala men Hollywood gjorde sitt bästa att använda också dessa. Det vill säga somligt silade man bort och annat förstorade man upp så gott man kunde. I slutet av decenniet hade nazismen redan blivit en populärkulturell kliché fast det var egentligen först på 1940-talet som naziskurken blev riktigt vanlig. Men den hemska kommunismen skildrades utförligt under 1930-talet. Skurkarna hette ofta Red och var illojala typer som ställde till med oreda, sabotage och försökte starta uppror. Vänsterrörelsen var tidvis stark i USA under 1930-talet och bekämpades på alla möjliga sätt. Inte minst via Hollywood.

Filmens makt – och därmed filmindustrins – var uppenbar. Från maktelitens sida försökte man påverka mediet så mycket man kunde. Ofta genom ganska subtila budskap och värderingar. Ibland med rena propagandasatsningar. För att hålla koll på filmens oöverskådliga djungel försökte man införa olika kontroll- och censurinstanser. Till exempel infördes genom en branchöverenskommelse 1934 ”The Hays Code” som reglerade sexinslaget i de amerikanska filmerna. Efter 1934 blev filmindustrin betydligt prydare än innan. Så här skriver Piers Brendon:

”Bröderna Marx, vars första filmer var triumfer av komisk anarki, verkade helt inställda på att rikta dråpslag mot samhället och dansa på dess ruiner, W.C. Fields var ibland lika skandalös. Det var också Mae West, som kryddade sina filmer med provokativ sexualitet. She Done Him Wrong (1932)… som skummade av uppkäftiga scener och ekivok dialog var ett särskilt flagrant angrepp på Amerikas kälkborgerliga damer.

1934 slog puritanerna, för det mesta katoliker, tillbaka. De bildade ’Anständighetens legion’ som anfördes av Al Smith och välsignades av Pius XI. Den förklarade att den andliga och mentala förmågan hos publiken som sitter på ’mörklagda teatrar’ för det mesta var ’slumrande’”.

En av tidens största succéer var King Kong som i år firar 80-årsjubileum med en restaurerad dvd. Den hade alltså premiär 1933, samma år som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland. Och King Kong blev också i hög grad en symbol för 1930-talet.

Den var epokgörande, bland annat genom sina specialeffekter, men den hade sina föregångare. En roman som i sig var en stor inspirationskälla till King Kong – En förlorad värld (1912) av Arthur Conan Doyle – hade filmatiserats 1925. Den hade blivit en stor framgång tack vare de stop motion-animationer som utformats av Willis H O’Brien. Nu fick han möjlighet att utveckla sin animationsteknik som kompletterades med backscreen-projektioner på ett lysande sätt. Det är naturligtvis tekniska lösningar som har åldrats men inte på ett sådant sätt att de skymmer filmens berättelse. King Kong från 1933 är en film som fortfarande fungerar. Mycket tack vare Willis H O’Brien.

King Kong regisserades av Merian C Cooper och Ernest B Schoedsack. Huvudrollerna spelades av Fay Wray, Robert Armstrong och Bruce Cabot.

För att vara effektiva utnyttjade filmbolaget RKO Pictures kulisser, inspelningsteam och i stort sett samma skådespelare till en annan film som gjordes parallellt med King Kong. Den hette The Most Dangerous Game – på svenska fick den titeln Mänskligt villebråd. De båda filmerna hade premiär ungefär samtidigt. Båda är med på King Kongs jubileumsutgåva tillsammans med mycket extramaterial och – som lök på laxen – en färglagd version av King Kong. Studio S är distributör.

Som inspiration till Mänskligt villebråd spökar romanen The Island of Dr Moreau (1896) av HG Wells. Det är en historia om en ö där en galen vetenskapsman föder upp muterade djur och människor. Galningar på avlägsna öar där de hittar på otyg var ett populärt tema. Wells roman filmatiserades första gången 1913 och sedan igen 1932 under namnet The Island of Lost Souls med Charles Laughton, en populär monsterskådespelare, i huvudrollen.

King Kong är en film som håller förvånansvärt bra. 1933 års version är bra mycket bättre än de remakes som gjordes på 1970-talet. Och när det gäller Peter Jacksons kärleksfulla version från 2005 så tillför inte den heller egentligen så mycket utom en uppsättning läskiga stora maskar.

Historiens stora mysterium och då menar jag inte att en jättegorilla och ett gäng dinosarier har kunnat överleva på en okänd ö utan varför gorillan intresserar sig för förhållandevis pyttesmå blondiner, består genom alla filmerna.

Särskilt sevärd är naturligtvis finalen då King Kong klättrar omkring längst upp på den då alldeles nybyggda skyskrapan Empire State Building. Denna byggnad har en viktig roll i filmen. Där marknadsfördes den stora apan som världens åttonde underverk. Och Empire State Building presenterades länge som ett av världens moderna sju underverk.

Samtidigt med nyutgåvan av King Kong ges den första uppföljaren också ut på dvd – King Kongs son (The Son of Kong). Eftersom King Kong var en så stor succé så gjordes denna uppföljare redan samma år. Den är regisserad av Ernest B Schoedsack. Robert Armstrong spelar samma karaktär som i den första filmen och mot honom spelar Helen Mack.

Den stora apan hade fått ett ofrivilligt komiskt drag i den första filmen. Ja, redan på det tidiga 30-talet var det en del skratt mellan rysningarna. Detta tog man fasta på i den uppföljande filmen. Kongs son är mindre, rätt gullig och har ett mycket humoristiskt minspel. När också han till slut dör så är det inte som en mänsklighetens fiende utan som räddare av huvudpersonen.

I King Kongs son tränger sig det krisande 1930-talet på. Carl Denham (Robert Armstrong) är på flykt över haven undan alla stämningar han dragit på sig i samband med King Kongs bärsärkagång i New York. Helene Peterson (Helen Mack) ansluter sig.

Men skeppet de färdas på blir utsatt för myteri. Det är en lömsk kommunist (som heter Red) i maskopi med den skumme svensken Hellström som leder denna attack. Alla blir så klart dödade utom hjälten och flickan (som märkligt nog är brunett).

Det kommunistiska myteriet gör om möjligt de bägge King Kong-filmerna ännu mer till symboler för 1930-talet.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion