Utställning: The Museum of Everything

Inlagd av Tove Ekström Fokus, Recension, Utställningar fredag, mars 29th, 2013

Häromdagen blev jag meddragen till något jag aldrig hört talas om.

”Kom med till Museum of Everything, Tove! Det flyttar snart.”

”Flyttar snart?”

”Ja. Det reser liksom runt.”

Ett resande museum gick inte att missa tyckte jag. Tack och lov.

Bara ett par dagar återstår av muséets parisvistelse innan verken drar vidare till Moskva. I Paris har muséet fått husrum genom ett samarbete med Chalet Society, under ledning av Marc-Oliver Whaler, den förre direktören och chefs-intendenten på Palais de Tokyo. Lokalerna är spännande i sig. De ligger centralt men undanskymt på en innergård och har spelat vitt skilda roller som till exempel syltfabrik och katolsk skola. Rummen och gångarna är nedgångna på ett lite mystiskt sätt. Man får känslan av att man smugit sig in någonstans där man egentligen inte har lov att vara.

The Museum of Everything grundades 2009 av brittiske James Brett och består av det man brukar kalla för ”Art Brut” eller ”Särlingskonst”. Med det menas konst som skapats utanför den traditionella konstvärlden av (enligt muséets hemsida) otränade, oavsiktliga och oupptäckta konstnärer. Det kan vara människor som levt isolerat, utan kontakt med det etablerade kulturlivet och utan formell konstutbildning. Vad som egentligen menas med det är förstås värt att tänka på. Begreppen kan vara både luddiga och tveksamma. Varför hör de här verken inte hemma på ett vanligt konstgalleri, på lika villkor som annan konst?

Det är väldigt mycket sideshow över The Museum of Everything. Det reser runt precis som en cirkus, det vårdar noggrant sin exotiska och mystiska aura och de ställer ut konstnärerna i lika hög grad som deras verk. En målning talar här inte för sig själv. Konstnärens bakgrund och personliga berättelse redogörs alltid. Ofta är det historier om sinnessjukdom, utanförskap och trauma. Några exempel:

Henry Dargers (1892–1973) verk är minst sagt märkliga. Stora collage i pastellfärger berättar historien om The Vivian Girls, en grupp återkommande småflickor och deras krig mot The Glandeliniens; ett gäng stora ruskiga män. Till en början verkar allt ganska lättsamt. Flickorna är tecknade i en stil som påminner om bokmärken och de omges av underliga sagovarelser om hjälper dem i striden. Efter ett tag blir det dock riktigt obehagligt. The Vivian girls utsätts för våld och övergrepp och sagovärlden ter sig allt mer kväljande. Dargers olyckliga barndom med fosterhem, hårt arbete och förnedrande övergrepp förklarar en hel del.  Man kan anta att hans enorma produktion av teckningar och text (en bok på 15000 näst intill oläsbara sidor) fungerade som en slags terapi. Hans arbete upptäcktes först efter hans död. Han hade aldrig visat det för någon.

Jesse Howard (1885–1983) var övertygad om att FBI spionerade på honom. Här ställs hans träskyltar ut. De är målade med tätt skrivna ord i svart och rött. Hans favoritämnen kan sammanfattas som Gud och Land. Religion, patriotism, protestanda och plädering för yttrandefrihet återkommer gång på gång. Oftast handlar det om bibelcitat eller andra kristna budskap. Profetiskt försökte han förmedla sitt budskap om religion, politik och mänskligt leverne. Howard satte upp sina skyltar på sitt staket och sedan på sin tomt. När utrymmet minskade spikade han fast dem på fasaden tills hela egendomen var täckt av skyltar.

J. B Lemmings (1920–1988) tavlor består av enkla geometriska mönster i vitt, rött och blått. När man hör hur de kom till blir de desto mer intressanta. Lemming hade för vana att varje morgon ge sig själv elchocker för sexuell njutnings skull. De geometriska mönstren var vad han såg i samma ögonblick hans kropp genomfors av elektricitet.

Emery Blagdon (1907-1986) var en luffare från Nebraska vars hela familj dog i cancer. Han spenderade en stor del av sitt liv på en bondgård där han skapade ”The Healing Machine”. Den består av metallbitar, verktyg, sönderklippta plåtburkar och andra oväntade föremål sammanbundna med ståltråd och upphängt i taket. Maskinen skulle dra upp energi från jorden för att med den hela mänskligheten från sjukdom och död.

Judith Scott (1943-2005) hade Downs Syndrom och föddes dövstum. Hon är berömd för sin ”fiber art” där hon använder hittade föremål och virar in dem i garn. Resultatet blir stora färgglada garnkokonger vars form endast vagt påminner om vad som finns inuti.

Makarna Calvin och Ruby Black (1903/15–1972/82) skapade tillsammans Possum Trot i Mojave öknen i Kalifornien. Det är en slags temapark med över åttio trädockor i naturlig storlek. Calvin Black snidade och målade dockorna och Ruby Black sydde deras kläder. Dockorna gjordes ofta efter en mänsklig förebild och de hade alla sin egen personlighet och unika design. Paret byggde också ”The Bird Cage Theatre” där dockorna framförde föreställningar och sånger inspelade av makarna.

På Museum of Everything finns mycket religiöst. Och mycket våld. Och mycket sex. Och många kombinationer av dessa tre. Någon har byggt enorma kaniner av kapsyler. Någon har smyckat olika musikinstrument med bokmärken i myllrande, överlastade mönster, gärna med Jesus mitt i. Någon har brutit upp skrivmaskiner, vecklat upp deras inre och målat miniatyrfåglar på de tunna metallspröten. Det finns överväldigande mycket häftigt här. En hel del är skrämmande. Massor är sorgligt och allt är bisarrt. Men man blir ändå på bra humör. Det är så fantastiskt mänskligt alltsammans. Inget av verken är skapat med den vanliga konstpubliken i åtanke. Konsten här har haft andra mål. Självterapi. Spridning av profetiska budskap. Tidsfördriv. Språk. För att bearbeta sorg. För att hitta ett sätt att hantera tillvaron på.

Man kan verkligen ifrågasätta The Museum of Everythings sätt att ställa ut de här verken, att medvetet göra dem ännu mer sideshow och cirkus. Men när jag har tänkt klart står jag fortfarande där och har haft en skitbra upplevelse.

—

Tove Ekström, Paris