Bio: Kon-Tiki

Inlagd av Bella Stenberg Bioaktuellt, Film, Recension fredag, april 5th, 2013

Kon-Tiki
Äventyr, verklighetsbaserat, Norge , 2012

Distributör: Nordisk film
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
Medverkande: Pål Sverre Valheim Hagen, Anders Baasmo Christiansen, Gustaf Skarsgård, Odd-Magnus Williamson, Tobias Santelmann, Jakob Oftebro, Agnes Kittelsen mfl.
Längd: 118 minuter
Svensk biopremiär: 2013-03-22
Betyg:

— — —

Med en sådan här film skapar man en hjälte. Men skrapar man på ytan av upptäcktsresanden eller kanske snarare äventyraren Thor Heyerdahl (1914-2002) var han ingen hjälte. Kanske är privatlivet inte relevant här – kanske hade det gjort filmen intressantare. Oavsett vilket är Kon-Tiki, den dyraste norska filmen någonsin, uppbyggd som en typisk hjältesaga.

Barndomen: Här visas vad som komma skall när unge Thor faller i en isvak och nästan drunknar – men inte tappar sugen på äventyr.

Bakgrunden och snilleblixten: Thor och Liv – de är nygifta – bor på paradisön Fatu Hiva. De lever som infödingarna (vilket inte håller i längden) och börjar fundera på om polynesierna kanske faktiskt kom dit över havet från öst, från Sydamerika istället för Asien, vilket är den gängse uppfattningen.

Motgångarna: Tio år senare försöker Thor förgäves få sin tes publicerad (det kallas avhandling, men frågan är om han verkligen skrev någon sådan), men ingen i New York är intresserad. En av de sista förläggarna tröttnar och säger något i stil med att en text bevisar inget, bevisa den kan du bara göra genom att genomföra resan själv. Så Thor bestämmer sig för att göra resan själv. På en balsaflotte, med en besättning utan sjövana, så att ingen ska kunna gnälla på att han fuskat. Balsaflotten ska döpas efter solguden Kon-Tiki, som Thor menade redan färdats över havet.

Mer motgångar: Thor har svårt att hitta finansiärer. Besättningsmän går däremot enkelt. En kylskåpsförsäljare han träffar på en krog, några gamla barndomsvänner (numera krigshjältar). Hemma väntar Liv förgäves, nu med två söner. Thor åkte till Peru istället för till Norge.

Vändpunkten: Perus president ställer till sist upp med pengar. Kon-Tiki byggs, befolkningen jublar. Avfärden sker i april 1947.

Färden: Den som tycker att Sagan om ringen är för mycket vandring har inget att hämta här. Sex man och en papegoja samsas i 101 dagar på en liten flotte. Blonda blir blondare, skäggigare och brunbrända. Alla är friska och krya.

Framgången: Ja, vi vet ju redan att han kom fram.

Jag raljerar. På ett sätt gillar jag filmen, trots att den förhåller sig fritt till fakta. Som ung tonåring läste jag Heyerdahls egen skildring (dokumentärfilmen från 1950 har vunnit Norges enda Oscar) och på många sätt är resan fascinerande. En bedrift, om än en onödig sådan. Vad är drivkraften? Hur hanterar man ensamheten, rädslan, gruppen? Hur förhåller man sig till naturen och dess nycker?

Här framstår det mesta som ganska idylliskt – förutom risken att repen går sönder, att flotten ruttnar och så de ständigt cirkulerande hajarna förstås. Filmmakarna har valt att göra en enkel äventyrsfilm (en ganska långsam) och dessutom Hollywoodifiera den. Det funkar, till en viss gräns. Men istället för att utforska relationer och konfrontationer får seglarna vara typmänniskor. Den räddhågsne och klantige, den som iakttar, den som lider kval efter kriget. Framför allt är svårt att se den naive och humörsskiftande Heyerdahl som ledaren alla vill följa genom vått och torrt (eller vått och våtare), eller ens som fröet till den superkändis han blev. Hans drivkraft verkar, snarare än att verkligen bidra till forskning och framsteg, bevisa sitt eget värde och nå ära och berömmelse. Precis som när han var liten och skulle tuffa sig och trillade i den där isvaken.

— — —

Bella Stenberg