Blu-ray & DVD: Möhippan

Inlagd av Malin Nilsson Film, Recension, Videohyllan torsdag, april 11th, 2013

Möhippan
Komedi, USA 2012
Distributör: Scanbox entertainment
Regissör: Lesley Headland
Skådespelare: Kirsten Dunst, Isla fisher, Lizzy Caplan, Rebel Wilson, Adam Scott,  James Marsden m.fl.
Längd: 1 tim 27 min
På svensk blu-ray och dvd: 2013 – 03 – 06
Betyg:

— — —

Tio minuter in är jag beredd att stänga av. Skämten som kastas ut mot tittaren har hunnit ta upp så ”skojiga” saker som; Barn med cancer, det fullkomligt galna faktum att någon vill gifta sig med en människa som är (flämt!!) överviktig och människor med funktionshinder. Allt inramat av ett nästan tvångsmässigt framkastande av grova könsord och ogenerat prat om ”avsugningar” som ett mått på hur bra ett förhållande är – bara för att visa att även tjejer kan säga fula saker på film… Några minuter senare har vi också normaliserat dagligt användande av kokain (som partydrog eller istället för kaffe kanske).

Möhippan handlar om fyra tjejer (eller typ ”de tre vännerna och den överviktiga som ofattbart nog ska gifta sig först”) som gick high school tillsammans. Där utgjorde de ett gäng vars smeknamn indikerar att de nog inte var de trevligaste människorna på den skolan. Gänget består av Regan (Kirsten Dunst), Gena (Lizzie Kaplan), Katie (Isla Fisher) och så Becky (Rebel Wilson). Gena och Katie ägnar sina liv åt att missköta sina arbeten och festa. Gena är svart och svår, medan Katie är… ja blåst helt enkelt. Regan har ”gjort allt rätt” (som hon uttrycker det själv), skaffat en läkarstuderande pojkvän, gått på college, ägnar fritid åt barn med cancer och väntar nu på att hennes pojkvän ska fria. Istället blir det Becky som först får förlovningsringen på fingret, och den bittra Regan accepterar sammanbitet det ärofyllda uppdraget att vara hedersbrudtärna. Gena och Katie kallas tillbaka till hemstaden för att också agera brudtärnor. När det visar sig att den röjarskiva till möhippa vännerna planerat av Becky omvandlats till en stillsam tillställning med ”champagne och glass på hotellrummet”, festar de tre tjejerna vidare på egen hand och saker börjar ganska omgående att spåra ur… kanske eventuellt kan ha att göra med att de snortar kokain som om det vore livsluft från minuten de klivit av planet…kanske.

Det är mycket i den här filmen som verkligen är helt förkastligt. Jag skulle säga kvinnosynen, men manssynen är precis lika illa. Människosynen. Det är helt enkelt inte ok att påstå att det är normalt/kul att knarka, dessutom då och då så pass mycket att man däckar och nästan dör. Det är inte ok att 1 miljon gånger upprepa det otrooliga i att en man, som är helt normal och nästan snygg, vill gifta sig med någon som är (flämt!! igen) överviktig och inte tycker om att knarka. Det är inte ok att framställa någon mänsklig varelse som så korkad som Katie eller att Regan vid ett tillfälle skickar iväg sin halvt medvetslösa kompis i en bil tillsammans med en man som uttalat vill ha sex med hennes väninna som för tillfället knappt vet vad hon heter. (Nu är mannen betydligt mer sympatisk än alla andra män i filmen, men det vet ju inte Regan om). Så; moraliskt förkastligt. Könsordsanvändande bara för sakens skull. Rutten människosyn.

Ok, så nu har jag fått säga det. MEN, och det finns verkligen ett stort men här, för efter halva filmen bara händer det någonting. Kanske har man vant sig eller så blir manuset helt enkelt bättre för plötsligt blir det här en kul film på riktigt. Det har mycket med skådespelarinsatser att göra. Jag svär; Kirsten Dunst har nog aldrig varit så bra. Hennes neurotiska och cyniska, från början fullkomligt osympatiska människa blir så mänsklig och verklig och fruktansvärt rolig. Ju mer allting börjar gå åt skogen, desto mer gillar jag Regan. Lizzie Caplan som Gena, (med ett tragiskt förflutet som gjort henne till den hon är, förstås) är också fantastisk. Fantastiskt roliga cynismer och sarkasm gör att jag har överseende med knarkande och det tvångsmässiga användandet av könsord, hon står dessutom för ena hälften i en otroligt söt återföreningshistoria som är så klumpigt mänsklig att jag älskar den. Adam Scott utgör den andra hälften och det är i och med deras möte som vändningen inträffar. Helt plötsligt fungerar humorn.

Isla Fisher och Rebel Wilson har fått så stereotypa karaktärer att det inte finns så mycket utrymme för dem att göra annat än precis vad som förväntas av dem. Och det gör de också. James Marsden svischar också förbi, men hans roll blir främst att göra Regan ännu mer intressant.

Det här är Kirsten Dunst och Lizzie Caplans film. Ja och förstås all heder åt den som skrivit en del av deras rappa repliker, men mindre heder åt samma person som har skrivit den stora delen frånstötande skräp som filmen också består av.

Förståeligt nog blir betygsättningen av den här filmen otroligt ambivalent. En mycket förvirrande hatkärlek och en underlig önskan om att se den igen är känslan den efterlämnar. Den vågar i alla fall mer än vad amerikanska tjejkomedier någonsin gjort. Och även om det finns vissa likheter med den fruktansvärda filmen ”Snygg, sexig och singel” (engelsk titel The Sweetest thing med b.la. Cameron Diaz från 2002), så lyckas den betydligt bättre än den med att vara rolig och få tittaren att på något sätt tycka om huvudkaraktärerna. Trots, eller just på grund av, deras mindre smidiga personlighetsdrag.

Den får två i betyg. Men det skulle i vissa stunder kunna vara en fyra. Och i andra en överstruken betygssymbol med varningstext under…

Ni får nog helt enkelt se den och avgöra själva.

— — —

Malin Nilsson