Wallanders far och Morgan – David Warner
Helgesson torsdag, april 11th, 2013”Tiden är det som hindrar allt från att hända på en gång samtidigt”(Oscar Wilde).
Via film och musik har jag öppna spjäll till 1960-talet som på många sätt var en omvälvande tid. Kultur och även politik är i en viss mening alltid samtida.
För ungefär ett år sedan såg jag Sidetracked, BBC:s version från 2008 av Henning Mankells Wallanderdeckare Villospår. Wallander spelas av Kenneth Branagh och hans landskapsmålande far, Povel som drabbats av Alzheimer och som funderar på om han ska måla dit en tjäder eller inte spelas av David Warner, en av brittisk films grand old men.
David Warner
Warner spelade huvudrollen i en av mina favoritfilmer på 1960-talet, Morgan: A suitable case for treatment med den töntiga svenska titeln Morgan: Hur galen som helst och som motspelerska hade han en ung och skön Vanessa Redgrave. Filmen som kom 1966 utgick från en tv-pjäs av David Mercier från 1962 och Morgan regisserades av Karel Reisz.
Man kan säga att Reisz inledde den så kallade brittiska diskbänks-realismen 1960 med filmen Lördagskväll med söndagsmorgon som byggde på en roman av Allan Sillitoe om vardagslivet i en arbetarfamilj.
Hit hör också filmer som Tony Richardsons En doft av honung (1961) och Långdistanslöparens ensamhet (1962), John Schlesingers Att älska så (1962) och Lindsay Andersons Idolen (1963).
Som förlagor hade filmerna ofta böcker och pjäser av författare som John Osborne, Allan Sillitoe, Harold Pinter, Arnold Wesker, Shelagh Delaney och
David Mercier.
Jag kan tänka mig att Merciers TV-pjäs bitvis var allvarligare än Reisz ofta uppsluppna och poetiska film. Mercier var i början av 1960-talet starkt influerad av psykiatrikern R D Laing och hans tankar om att samhället skapar en existens som är outhärdlig för individen och att individen svarar med att skapa sig en inre värld.
Stilmässigt finns det vissa likheter mellan Karel Reisz Morgan och Richard Lesters Beatles-film A hard days night från 1964 med slapsticks och medryckande musik; filmer som utspelar sig i ett slitet men swinging London. I Morgan förekommer inklipp från djurfilmer, Tarzanfilmer med 
Johnny Weismuller och filmen King Kong från 1933 – som ger Reisz film ett poetiskt lyft.
Morgan, konstnären från arbetarklass befinner sig i kris, också skaparkris. Han och hans fru överklassflickan Leonie, suveränt spelad av Vanessa Redgrave, har skilt sig till Leonies mors stora glädje.
Morgan dagdrömmer om djur, speciellt gorillor, och han förbereder sina upptåg och provokationer särskilt riktade mot Leonies blivande man, en rik ägare till ett konstgalleri. Morgan tar sig in i deras bostad och Leonie säger då hon hittar hammaren och skäran urklippta i fåtöljer och mattor: ”Det är Morgan som försöker säga mig något”. Jag tycker om tempot i filmen, farsinslagen, de intrikata musikinslagen och skrattar gott åt de galna upptågen som eskalerar under Leonies bröllopsfest som Morgan saboterar iklädd gorilladräkt. Det är svårt att förena fars och drama, humor och allvar. När jag ser om filmen idag fastnar jag mer för
Vanessa Redgrave
Morgans frustration inför samhället i stort, verkligheten motsvarar inte hans fantasier, hans känsla av svek mot arbetarklassen och framförallt hans känslomässiga hjälplöshet inför skilsmässan från Leonie. Morgan påminner om ett känslofyllt naturbarn med kommunikationssvårigheter. Efter att ha flytt från festen på motorcykel med rykande dräkt somnar han i en skräphög i ett hamnområde. I mardrömmen som följer hissas han upp iförd tvångströja för att sedan skjutas av revolutionssoldater, varav en är Leonie. Morgan vaknar i ångest och upptäcker att han sitter fast i gorilladräkten.
Epilogen är lite tvetydig. Leonie besöker Morgan som planterar blommor i rabatten framför ett mentalsjukhus. Hon är gravid och låter honom förstå att han är fadern. Morgan ler lite lurigt, kameran zoomar ut och man ser att han planterat blommorna i form av hammaren och skäran.
Förmodligen ler Morgan ännu lurigare när han tjugo år senare sitter på stamstället, puben ”Anti-Dühring”, och ser i tidningen att punkgruppen Marx Gorillas gett ut en ny skiva med titeln King Kong Cries.
David Warner (1941 -) har gjort ett stort antal minnesvärda roller inom teater, film,TV-serier och som röst i animerade filmer.
Här vill jag tipsa om en av hans mindre kända filmer; Drive från 1991 som borde få kultstatus som skönt 
långtråkig svartvit rulle om en biltur med en i stort sett oavbrutet storsnackande för att inte säga skitsnackande David Warner i huvudrollen.
I väntan på värmen får vi trösta oss med ett yttrande som tillskrivs den ovan nämnda R D Laing: ”Livet är en sexuellt överförd sjukdom som oundvikligen leder till döden.”
—
Bo Helgesson
