Hem » Bioaktuellt, Film, Recension » Bio: Oblivion

Bio: Oblivion

Oblivion
Science fiction, action, USA, 2013
Regi: Joseph Kosinski
Medverkande: Tom Cruise, Andrea Riseborough, Olga Kurylenko, Morgan Freeman, Melissa Leo, Nikolaj Coster-Waldau m fl
Längd: 124 minuter
Svensk biopremiär: 2013-04-10

— — —

Oblivion 2013Slutet är nära. I Oblivion börjar det år 2017. Framtiden är i mycket ett nu – men huvuddelen av handlingen utspelas 2077. Det är länge oklart vad som hänt. Hur det hände. Vem som gjorde vad. Jack Harper berättar: Först sprängde de – utomjordingarna, asätarna – månen. Då kom jordbävningarna och tsunamivågorna. Sedan landsteg de. Då plockade försvaret fram kärnvapen. Människan vann kriget, men förlorade jorden.

Nu är Harper tillbaka på jorden. Han är teknikern som lagar drönarna som skyddar de stora vattentornen som tömmer havet på vatten. Energin som genereras skickas till Titan (Saturnus måne) där resterna av mänskligheten tagit sin tillflykt.

Tillsammans med kommunikationsofficeren Viktoria bor han i ett slags flygande, stajlad men steril designervåning. De är ett par, och ett effektivt team. ”Are you an efficient team?” frågar Sally, kommendören som huserar uppe i trekanten i rymden, varje morgon. Som till ett barn.

Om tittaren redan inte förstått det själv så indikerar musiken direkt att något är fel. Mer fel än en ödelagd jord, alltså. Den skaver och skapar spänning, är ovanligt effektiv och passande. Varför är det så få människor på skyddsuppdraget om det är så viktigt? Vilka är de där asätarna egentligen? Varför håller de sig kvar? Varifrån kommer Harpers minnesbilder av en okänd kvinna? (Duon genomgick en obligatorisk minnesradering inför uppdraget.) Vem är hon?

Så kraschar ett rymdskepp på jorden och Harper lyckas rädda en kvinna. Allt ställs på ända. (Men jag föredrar ändå första halvan av filmen.)

Tom-Cruise-in-OblivionTom Cruise spelar en typisk Cruise-action-roll. Flyger i en bubbelfarkost som kan svänga åt alla håll, åker motorcykel, glider i linor, skjuter skarpt. Klättrar runt i tomma storstäder bland kända monument. Ifrågasätter lagom mycket och struntar i order när det passar honom. Och försöker hålla fast vid den jord som en gång var. Det är svårt att tänka på honom som något annat än Tom Cruise.

Olga Kurylenko är blek i rollen som den mystiska kvinnan (å andra sidan har hon inte fått så mycket att spela med), medan Andrea Riseborough är perfekt som den lojala Viktoria. Sval, svårtydd, rädd men starkare än hon verkar. Och kanske det största offret i en värld där de flesta visar sig vara offer. (Men jag kan inte låta bli att undra varför hon byter kläder flera gånger om dagen och går i klackar när resurserna är ändliga och hon och Jack är de enda människorna på jorden.)

Som i så många science fiction-filmer är saker inte vad de verkar vara. Tempot är till en början långsamt, men när vändningarna kommer är de flesta inte så oväntade som de borde. Regissören Joseph Kosinski, som debuterade 2010 med Tron: Legacy, har sagt att Oblivion är en hyllning till sjuttiotalets sci-fi-rullar. Det duger inte som ursäkt för hur mycket som känns igen från andra filmer, och inte bara från det årtiondet.

Det största problemet med Oblivion är att det saknas djup. Däremot är ytan imponerade. Den karga, ogästvänliga men ändå storslagna jordmiljön, rymdtekniken och actionscenerna. Det räcker en bit, det med.

— — —

Bella Stenberg

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree