Roman: Döden tänkte jag mig så

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, maj 18th, 2013

Johanna Mo

Döden tänkte jag mig så

Forum, 339 sidor, Utkommen

– – –

Helena Mobacke är en välrenommerad kriminalkommissarie vars liv kollapsat efter hennes lille sons tragiska död. Ett år har hon varit sjukskriven, relationen med maken är över och knappt några vänner har hon kvar. Vid romanens början träder hon på en ny tjänst hos Söderortspolisen där hon ska leda en grupp för särskilt känsliga fall. Någon mjukstart vid återkomsten blir det dock inte tal om då en ung man knuffas framför tunnelbanan av en oidentifierad person med svart kapuschong (som sedan får namnet ”kapuschongmannen” … jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det). Den unge mannen visar sig bli den förste i en rad med offer som dödas på samma brutala sätt och Helena Mobacke får händerna fulla med att hantera sin sorg samtidigt som hon ska bemöta kollegor som misstror hennes förmåga att klara av att hitta mördaren.

Boken är uppbyggd efter sedvanligt ”deckarmönster”; korta, händelse- och känslomässigt rika kapitel för handlingen snabbt framåt. Perspektivet skiftar från Helenas (som brottas med sin sorg och sitt jobb) till hennes kollegor (som betraktar Helena utifrån, funderar kring mordet och sina privatliv) till att låta oss dyka in i de förvridna tankarna hos den länge anonyma mördaren där vi ska stifta bekantskap med dennes inre tvingande drivkrafter.

Det är verkligen ingen svårläst bok. Den rör sig som sagt snabbt från händelse till händelse, människors tankar och känslor beskrivs i klarspråk – det krävs inget läsande mellan raderna. Jag upplever den som mörkare än exempelvis Läckberg, Jansson eller Ljungstedt även om upplägget är tämligen likt (hjälte med pågående privatliv löser läskigt mord och läsaren får även bekanta sig med de mordinblandades känsloliv och bakgrundshistoria). Det har förmodligen att göra med att Helena Mobackes sorg efter sonen ständigt skrivs fram i texten, vad hon än företar sig. Jag tycker inte att det lyckas riktigt. Det känns för platt. Mo lyckas inte förmedla Mobackes sorg just på grund av att hon skildrar den för bokstavligt. Helena Mobacke tänker på sonens intresse för dinosaurier eller hans fascination av tunnelbanan, för att ta några exempel, väldigt uttalat hela tiden. Lite ”hon såg en tunnelbana, tänkte på att sonen fascination för tunnelbanor och då blev hon ledsen”. Den oändliga, obeskrivliga sorgen efter ett förlorat barn skulle ha framgått mycket tydligare om den skildrats mer subtilt; fokuserat på Mobackes handlingar istället för tankar som känns overkligt konkreta. Några scener lyckas det, andra inte.

Det som inte heller funkar är försöket att befinna sig innanför pannbenet på en person som av en eller annan anledning känner sig tvingad att knuffa ner folk framför tunnelbanan; det är för platt, för enkelt, och också det för bokstavligt skildrat. Och själva lösningen känns krystad och konstig.

Döden tänkte jag mig så är den första boken i en tänkt serie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Jag tror inte att jag kommer känna någon större längtan efter att läsa de efterkommande. Det är inget fel på den och visst duger den alldeles fint som spänningshöjare några kvällar eller någon sommardag i hängmattan. Och absolut är det fint med lite variation till Erika Berger, Maria Wern och Anders Knutas. Men för att knyta ann till den ”traditionen” känns den lite för tung. På något sätt tror jag att Mo ville skriva en djupare bok än slutresultatet, och komma åt delar av det mänskliga psyket genom sin historia som hon helt enkelt inte riktigt rår på varken berättar- eller språkmässigt. Den är helt enkelt ok, men inte mycket mer. Och jag tror att Mo hade siktet inställt på mer.

– – –

Malin Nilsson