Lyrik: Nog nu av Wisława Szymborska

Inlagd av Sten Wistrand Lyrik, Recension, Skönlitteratur söndag, juni 23rd, 2013

Nog nu

Wisława Szymborska

Översättare: Anders Bodegård

Ellerströms förlag. 40 sidor. Har utkommit.

Betyg:

 

I oktober 2011 åker Anders Bodegård till Zakopane för att hälsa på Wisława Szymborska. På ett författarpensionat sitter den 88-åriga damen och skriver på en diktsamling. Titeln har hon redan klar: Wystarczy, ”Nu får det vara nog”.

Hon menade allvar. Nu hade hon diktat klart. Men döden tog henne ändå lite tidigare än hon tänkt sig. Av de planerade arton dikterna hann hon bara färdigställa tretton. De föreligger nu på svenska med titeln Nog nu. Som vanligt när det gäller Szymborska svarar Bodegård för tolkningarna, och det känns tryggt.

Man behöver inte läsa länge för att känna igen författaren. Det räcker med de första raderna i den första dikten: ”Kommer inte mangrant. / Samlas inte i skaror. / Deltar inte massvis. / Firar inte högljutt.” Tonen är omisskännligt Szymborska: den lite korthuggna satsen, den upprepade fraskonstruktionen. Men också sättet att markera avstånd till något. Här är en dam som odlar sin skepsis och är mån om sin integritet, som vägrar att dras med, som gärna håller sig avvaktande. Hon har helt enkelt sett för många föras iväg på entusiasmens flodvåg mot ödeläggelse och död. I början av sin karriär var hon själv på väg att rida på vågkammen innan hon såg vart det bar av i stalinismens Polen. Då valde hon en position vid sidan av, blev betraktaren med det oväntade perspektivet, poeten som spefullt noterade kejsarens nakenhet – inte påstridigt men underfundigt, inte hatiskt men humoristiskt. Men hennes humor kan ha en påfallande skärpa, hennes ironi är rakbladsvass även om uttrycket kan synas godmodigt.

I sitt personliga efterord skriver Bodegård hur han en gång försökte fånga Szymborskas särprägel med tre ord på i: illusion, idiom och ironi. Illusion kan låta förvånande med tanke på den aktuella damens påfallande illusionslöshet. Men det han avser är hennes intresse för våra illusioner och hennes egenskap av illusionist i betydelsen en trollkonstnär som ”ständigt lyckas förvåna – hon överraskar oss med nya blickar, synvinklar, upptäckter”. Och de leder i sin tur till att illusionerna vittrar. Bodegård frångår också sina i-ord när han konstaterar att hennes honnörsord är häpnad – i kombination med uppmärksamhet.

Jag fogar gärna ytterligare några ord till raden. Ett fjärde ord på i har jag redan nämnt: integritet. Ett femte är intellekt. Szymborska är i hög grad en intellektets poet. Hon betraktar världen och hon gör sina reflektioner. Hon är nyfiken och fascinerad – men hon är skeptisk och hon har sina dubier. Hon ger sig sällan hän åt en känsla utan föredrar att skärskåda den. Går vi något bakåt i alfabetet hamnar vi på h, h som i häpnad men också som i humor. Det är denna humor som gör henne så mänsklig. Hon genomskådar oss utan att förakta oss. Hon kan se mänsklig ondska och historiens obarmhärtighet utan att hennes egna anletsdrag förvrids i vrede och hat.

Går vi framåt i alfabetet hamnar vi på k, k som i konkretion och klokskap. Szymborska utgår alltid från det faktiska, det existerande och iakttagbara – som sedan kan få utgöra avstamp för ett oväntat tankesprång som inte sällan rymmer en poäng. Bara detta gör henne smått unik. Är det något som kommit i vanrykte, i alla fall sedan Paul Verlaine ville vrida nacken av vältaligheten, är det väl den poetiska poängen. Men Szymborska återupprättar den föraktliga och förhatliga företeelsen. Men så är också hennes poänger av ett subtilt slag som tål att tänka på. Ty få poeter utstrålar en sådan klokskap som hon. Det är en klokskap som aldrig blir förnumstig – men som inte heller liknar den upphöjda visdomen. Klokskapen är alltid konkret, den handlar om vad det innebär att vara ett mänskligt djur bland andra mer eller mindre mänskliga djur på jorden.

Så här lyder dikten ”Handen” ur denna hennes sista diktsamling:

Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker gott och väl
till att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs hörna”.

Dikten tillhör kanske inte det bästa som Szymborska skrivet – poängen är väl trots allt lite lättköpt – men den är instruktiv då den så tydligt demonstrerar hennes poetiska metod: det konkreta anslaget som plötsligt lyfter i en oväntad reflektion som tvingar till eftertanke. I ”Kedjorna” är principen densamma men inte riktigt lika uppenbar – och därför kanske också effektivare:

Stekhet dag, hundkoja och en kedjad hund.
Ett par steg strax intill – en skål full med vatten.
Men kedjan är för kort för hunden att nå fram.
Vi fogar till bilden ännu en detalj:
våra så mycket längre
och mindre synliga kedjor,
tack vare vilka vi lätt kan gå förbi.

Med Nog nu satte Wisława Szymborska punkt som poet. Men de dikter hon har skrivit, de har hon skrivit. Och de finns där att upptäcka och att ständigt återkomma till. Så den där punkten tenderar trots allt att dras ut och förvandlas till ett tankstreck  –

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.