Konst: LS Lowry
Recension, Utställningar onsdag, juli 17th, 2013Lowry and the Painting of Modern Life
Tate Britain, London
26 juni-20 oktober 2013
—
Sedan genombrottet på 1930-talet med författare som Harry Martinsson, Folke Fridell och Ivar Lo Johansson har proletärlitteratur varit ett etablerat begrepp i Sverige. Ibland kritiserat, ibland hyllat. Det var en ganska omfattande rörelse men den hade få motsvarigheter på andra kulturella områden. Någon motsvarande proletärkonst har vi egentligen inte haft. Den ende konstnären med både proletär bakgrund och ämnesval som fick ett visst genomslag var nog Johan Ahlbäck (1895-1973). De mer kända Albin Amelin (1902-1975) och Torsten Billman (1909-1989) hade för konstnärer mer sedvanlig medelklassbakgrund.
I Storbritannien har saken varit lite annorlunda. Där har det funnits ett antal konstnärer som kanske kunde beskrivas som proletärkonstnärer. Ja termen finns inte i Storbritannien men i alla fall. En av de mest kända skulle i så fall vara Laurence Stephen Lowry (1887-1976). Precis som övriga representanter för det proletära perspektivet inom konsten har han länge setts över axeln. Han har verkligen inte tillhört de stora namnen. När jag började intressera mig för honom för lite mer än trettio år sedan fanns det en enda tunn liten bok om hans konst att få tag i. Idag är situationen överraskande annorlunda med bortåt tio utgivna böcker och en stor retrospektiv utställning på Tate Britain i London. I Salford Quays finns sedan en tid ett litet Lowry-museum.
LS Lowry är en ganska ocharmig konstnär med grå färgskala och dystra motiv. Han såg med oro och avsmak på hur norra England industrialiserades. Politiskt var han närmast konservativ. De ”framsteg” han såg i sin hembygd gav honom ingen mersmak. På det sättet kanske han kan jämföras med Olle Olsson Hagalund (1904-1972). Båda dessa konstnärer kanske också kan definieras som naivister. Men där Olle Olsson Hagalund skildrade den idyll som han såg försvinna så skildrade Lowry det han såg komma istället. Nordenglands industrisamhällen, speciellt Pendlebury och Salford. Det var en utveckling som han inte gillade.
Idag, när det postindustriella samhället är ett etablerat begrepp, är kanske många benägna att ge honom rätt. Men han var mer kontroversiell när han var verksam. Ändå inte utan framgång. Recenserad och representerad. En av Storbritanniens många War Time Artists – ett slags hedersuppdrag. Också erbjuden att bli adlad vilket han tackade nej till.
Utställningen på Tate Britain ger en bra överblick över Lowrys konstnärskap med betoning på industrilandskapen. Han gjorde också en del porträtt och annat som inte är med.
Hans landskap är fyllda av mänskliga spår – industrier och arbetarlängor. Och mellan dem ett anonymt folkmyller. Perspektivet är nästan alltid distanserat. Den sorg över den utveckling han såg gränsade till bitterhet. Han påminner faktiskt om den cyniske och bittre tysken George Grosz (1893-1959). Samma folkmassa, samma brist på hopp, samma svarta humor. I Lowrys fall mest stillsamt antydd. Hos Grosz en uttalad stenhård politisk satir.
Det finns något mycket tilltalande i LS Lowrys brist på charm. Hans konst är motsatsen till all heroism och dådkraft, oavsett politiska förtecken. På sitt stillsamma sätt var han helt kompromisslös. Med klara ögon såg han vad andra människor gjorde med hans plats på jorden.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Många män – vad sägs om Moa Martinsson, en av de stora inom proletärförfattarna? Icke att förglömma (som manliga litteraturkritiker haft för vana att göra år efter år…)!
Mitt misstag. Moa Martinsson kunde mycket väl ha platsat i min lilla uppräkning. Kanske också Maria Sandel och varför inte Maja Ekelöf? Poängen var dock att proletärkonstnärerna var så fåtaliga. Och kvinnliga proletärkonstnärer är riktigt riktigt sällsynta.