Krim: Den grekiska hjälmen

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, juli 28th, 2013

Den grekiska hjälmen – en homandeckare

Jan Mårtenson

W & W, 352 sidor, Ute nu

– – –

Johan Kristian Homan är tillbaka för fyrtioförsta gången. Jan Mårtensson låter oförskräckt sin okonventionella hjälte fortsätta sin stillsamma tillvaro som antikhandlare medan han ständigt dras in i gåtor av brottslig karaktär.

Boken inleds med att Homan bevistar ett bröllop i Stanford där han möter mannen som drar in honom i nästa ”Homanäventyr”. Den här gången är den mannen en rik teater- och musikproducent som också är samlare av grekiska och romerska antikviteter. Denne samlare ber Homan att för hans räkning åka till Miami Beach för att där köpa en grekisk bronshjälm från 500–talet. Lockad av både intresse och ekonomisk vinning antar Homan erbjudandet. Beslutet framstår dock som mer tveksamt när samlaren ett kort tag efter affären mördas och Homan framstår som varande den sista som såg honom i livet. Mannen visar sig dessutom varit inblandad i en hel del skumraskaffärer som bland annat involverar den ryska maffian. Att ta reda på vad som hände blir en personlig fråga för Homan, som finner anledning att frukta för sitt eget liv och hälsa om det inte uppdagas vem som är den skyldige.

I den grekiska hjälmen leder spåren till gåtans lösning dels till internationell brottslighet, dels till trassliga relationer inom den egna familjen. Mårtensson väljer att koppla samman familjens intriger med olika Shakespeare-dramer, vilket gör att dramatikern löper som en röd tråd genom historien (i och med att det också görs sak av att den inleds med ett bröllop i Shakespeares hemstad Strattford-upon-Avon).

Språket är pragmatiskt och mycket odramatiskt. Även de delar av historien som skulle kunna beskrivas som dramatiska är mycket sakligt beskrivna och ackompanjerade av Homans vanliga filosoferande. Texten skuttar ofta hit och dit mellan händelser och Homans tankar. Ibland är tankarna relevanta, ibland framstår de som omotiverade relaterat till skeendet. Ibland får det Homan att framstå som tankspridd, ibland som en mycket kallhamrad och okänslig person. Vilket i och för sig inte vore helt ologiskt med tanke på mängden mordgåtor den stackars mannen dragits in i under sin livstid. Jag ger honom rätten att vara en smula desillusionerad.

Dock upplever jag inte att Homans karaktär utvecklats särskilt mycket genom de fyrtioen äventyren (varav vilka jag i och för sig inte läst mer än ett fåtal). Han är bekant i sätt och tankar. Till och med hans matvanor är bekanta. Restauranger, vin och mat upptar för övrigt en stor del av bokens innehåll och recenseras genomgående av vår hjälte. Också detta är något genomgående för historierna om Homan. Böckerna om Johan Kristian Homan balanserar på gränsen mellan att vara mysiga och tråkiga. Lika mycket utrymme som mordgåtan, om inte mer, ges till Homans filosoferande om livet, äktenskapet, kvinnans natur, mat, vin, vikt, antikviteter, historiska fakta med mera med mera. Och katten Cléos förkärlek för mjuk kardemummakaka. Historien kring kardemummakakan återkommer i alla Homandeckare jag har läst – dock har de i de senaste böckerna ändrats i den mån att Mårtensson poängterar att den kakmix som Homan tidigare använt för att tillmötesgå sin katts kulinariska preferenser slutat säljas och att läckerheten därför endast serveras Cléo av kattvakten Ellen Andersson.

Böckerna om Homan gör ju inget anspråk på att vara några realistiska historier, även om de är förankrade i ett modernt här och nu. Jag är säker på att Mårtensson är noga i sin research och även använder sig av sina egna erfarenheter (han har bland annat arbetat som diplomat, ambassadör och inom FN) för att beskriva olika platser och fenomen sanningsenligt. Men det finns ju ändå orsak att betvivla logiken i att polisen skulle tillåta en antikhandlare att blanda sig i deras brottsutredningar gång på gång och dessutom efterfråga hans hjälp. Att han av anhöriga till en mördad man skulle bjudas in och erbjudas förtroenden som slutligen leder till gåtans lösning framstår inte heller som särskilt troligt. Men detta är ju något som används förut i deckare av liknande ”trivsel- karaktär” (Agatha Christies ”Miss Marple” är ett typexempel).

Och just trivs är väl det man gör tillsammans med Johan Kristian Homan. Böckerna är konsekventa på den punkten; de följer en rak linje och är som de är utan att ta ut svängarna. Jag upplever inte att någon Homandeckare är bättre än någon annan. Alla är i stort sett likadana och hans liv tycks puttra på utan att de återkommande mordgåtorna rubbar herren i fogarna.

Det finns dock en genomgående känsla av att Jan Mårtensson har fantastiskt roligt när han skriver de här böckerna och det gör själva läsupplevelsen bättre. Jag hoppas han fortsätter med att skriva sina böcker och ha lika roligt. För då kommer jag aldrig tacka nej till några trivsamma timmar tillsammans med Homan i framtiden heller.

– – –

Malin Nilsson