Reportage: Tyst territorium, sju reportage om Västsahara

Inlagd av Maria Larsson Facklitteratur, Recension, Reportage måndag, september 9th, 2013

 

Tyst territorium, sju reportage om Västsahara

Fredrik Laurin & Lars Schmidt

Atlas 271 s

Utkommer 4 september 2013

Västsahara är Afrikas sista koloni, sedan 1975 ockuperat av Marocko. Trots FN-beslut på att landet ska lämnas tillbaka till västsaharierna händer inget. Marocko kan, med stöd av bland annat Frankrike och USA, fortsätta utnyttja Västsaharas fosfat, fisk och grönsaker. Fredrik Laurin och Lars Schmidt visar bland annat hur svenska intressen drar nytta av Västsaharas resurser.

Reportageboken bygger på en tolv dagar lång gruppresa som Lars Schmidt gör tillsammans med fotografen Ola Kjelbye i ”Nordafrika, Marocko, Västsahara, Algeriet”. De två uppger sig för att vara lärare och de flesta andra i gruppen är pensionärer. Lars smusslar med sitt anteckningsblock och Ola fyller kameran med turistbilder sedan han tagit ur minneskortet med de kontroversiella bilderna. Journalister är nämligen inte välkomna i Västsahara.

Boken är upplagd som en dagbok över resan varvad med reportage om kampen för självständighet, världens fiskrikaste vatten, Afrikas största fyndighet av gödselämnet fosfor, matlandet Västsahara med bevattnade odlingar av bland annat tomater, drömmen om att hitta olja och den segdragna politiska processen

Åttioåriga Salma Ahmed Abachlifed bjuder in Lars Schmidt och Ola Kjelbye i sitt gröna tält några kilometer väster om Tifariti, huvudstad i det befriade Västsahara. Tältet är förankrat i den hårda marken med 28 armeringsjärn. Salma ber om ursäkt för att hon tar emot i ett flyktingtält och endast kan bjuda på te och rostade nötter istället för att slakta en get. Hon och hennes familj är beduiner. Före kriget levde de på kameler, getter och får, som gav mjölk och kött. Hon konstaterar att det var ett gott liv, där de visste hur de skulle leva av naturen, liksom deras förfäder hade gjort i många generationer. Antalet kameler pendlade mellan 25 och 60 beroende på regn och jordmån. Nu lever de på hjälp från frivilligorganisationer och Algeriet.

Saharas nomader har i flera tusen år vandrat över stora delar av nuvarande Västsahara, Marocko, Mauretanien, Algeriet, Mali och Niger, men den sociala och organisatoriska uppbyggnaden skilde det västsahariska samhället från andra nomadsamhällen. Saharierna utgörs av olika stammar men har bevarat en egen kultur och en egen nationell identitet. De har också ett eget språk, hassania, en arabdialekt som ligger mycket nära den klassiska arabiskan.

Spanien började kolonisera Västsahara på 1880-talet och ockuperade officiellt landet 1934. Västsahara blev då en spansk koloni. 1965 beslutade FN att Spanien skulle lämna Västsahara och ta ansvar för att området skulle bli självständigt. Det tog tio år och under tiden mobiliserade Marocko och Mauretanien för att ta över landet och Polisario bildades ur befrielserörelsen. Trots att Internationella domstolen i Haag slog fast att varken Marocko eller Mauretanien hade rätt till Västsahara gick Spanien i hemlighet med på att överlämna Västsahara till de två länderna 1976. De invaderade genast Västsahara, men Polisario lyckades driva ut Mauretanien ur södra Västsahara, vilket sedan dess räknas som befriat område i Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, SADR. 1981 började Marocko bygga den 270 mil långa sandmur som skiljer den befriade delen från den ockuperade. Tio år senare initierade FN en vapenvila med syfte att leda till folkomröstning. Det var 1991. Fortfarande har ingen folkomröstning ägt rum.

Författarna konstaterar att ”Västsaharafrågans största fiende är Marockos betydelse och västsahariernas obetydlighet. Att ett land är ockuperat och halva befolkningen sitter i ett flyktingläger i öknen är fruktansvärt. Men andra konflikthärdar ger större eko och världen tittar bort. Marocko kan fortsätta sin ockupation”.

Jag tycker nog att författarna framhäver Västsaharas rikedom på naturresurser som den näst största fienden. Beduinerna levde länge nära naturen utan att veta att de satt på världens mäktigaste fosfatfyndighet, i Bou Craa. Fosfor är ett ändligt och livsnödvändigt näringsämne, i form av fosfat ingår det i mineralgödsel. Nu tjänar marockanerna stora pengar på att exportera västsahariernas fosfat till Europa. Även till Sverige, fast svenskarna inte gillar den höga halten av kadmium i den västsahariska fosfatmalmen.

Kunderna frågar inte var mineralgödseln kommer ifrån. Samma med Omega-3-kapslar. Få vet att de är gjorda på sardiner från ett av världens sista oförstörda fiskbestånd utanför Västsahara. Sardinerna fiskas delvis av svenskägda företag, vars ägare hävdar att de fiskar i Marocko och inte vill lägga sig i några politiska tvister. Sardinerna blir – förutom Omega-3-kapslar – till olja och fiskmjöl som används som foder i fiskodlingar. 65 mil bort (fågelvägen) lider uppskattningsvis 130000 västsaharier i flyktingläger av undernäring. Om de fick äta sardinerna skulle de inte behöva vara undernärda. Så länge Marocko kontrollerar Västsaharas naturresurser utan att EU och FN säger ifrån, behåller Marocko övertaget.

Salma Ahmed Abachlifed tror inte att hon upplever befrielsen, men hon är övertygad om att den kommer och att den kommer med hjälp av väpnad kamp snarare än genom politiska förhandlingar. FN:s sändebud har alltför tandlösa vapen.

Fredrik Laurin och Lars Schmidt har skrivit en intressant, angelägen och lättläst reportagebok om Västsahara – läs den!

 Maria Larsson är frilansskribent och f.d. bokmässearrangör