Ungdomsbok: Vi måste sluta ses på det här sättet.
Recension, Skönlitteratur fredag, oktober 11th, 2013Vi måste sluta ses på det här sättet
Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck
Gilla Böcker, 2013 335 s.
Har kommit ut
”Gilla Böcker” är ett ganska nystartat förlag som ger ut böcker som enligt beskrivning vänder sig till unga vuxna (15+). I boken Vi måste sluta ses på det här sättet skriver de två författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck växelvis varsitt kapitel och skildrar på det sättet en framväxande kärlekshistoria mellan gymnasieeleven Hanna och den unga ensamstående nyseparerade pappan Jens.
De träffas första gången en kväll ute på krogen. En kväll som slutar hemma hos Jens. När Jens sen i sitt nya jobb som personlig assistent dyker upp i Hannas gymnasieklass ges intresset dem emellan en chans att utvecklas med diverse bumpar och komplikationer på vägen.
Unga människor som blir kära i varandra lär väl vara ett av de vanligare, om inte det allra vanligaste, temat i böcker och film. Särskilt sådana som vänder sig till just ungdomar. Av någon anledning är vi människor otroligt fascinerade av detta med att följa andras kärlekshistorier, även om en verklig sådan sällan är särskilt skojig förutom för de två inblandade, och eventuella kompisar som får ta del av smaskiga detaljer. För att en sådan ska bli intressant nog för en 300-sidig roman, krävs någonting som komplicerar det hela, något som gör historien spännande nog för läsaren ska undra hur det går.
Bjärbo och Lindbäck har gjort så gott de kunnat. Jens har ett barn och är sex år äldre än Hanna. Desstom har han ett ex. Hanna är relativt ung, arton år, och har studenten i sikte och sedan länge målet inställt på att åka till Paris tillsammans med kompisen Martha. De har dessutom ingått en pakt om ”inga killar i Paris”. Och så är Hannas tråkiga häst-och barndomskompis Lovisa emot förhållandet och de blir osams. Hm … slut på komplikationer.
Jag sitter inte direkt på helspänn när jag läser. Historien är väldigt vardagsaktigt med skolgång, barnhämtning, fester, sms-kontakt, fikor med långa konversationer om typ bullar. Sådant som många av våra liv är fulla av. Missförstå mig inte, sådana vardagsskildringar kan också bli bra litteratur. Men den här historien känns väldigt platt. Jens och Hanna är så vanliga och tråkiga att jag inte riktigt bryr mig om de blir ihop eller ej. Mycket på grund av att det inte känns som en stor kärlekssaga. Jag får intrycket att om det skulle skita sig mellan Hanna och Jens så skulle ingen av dem behöva särskilt lång tid för att komma över den andra. Och då blir jag helt enkelt skeptisk till varför författarna ens vill berätta den här historien för mig.
Det känns också ofta som om författarna vill pressa fram mer drama och komplikationer, än vad som faktiskt finns i de beskrivna situationerna. Många beskrivningar, framförallt av tankar och samtal, känns utdragna och konstlade. Som för att öka sidantalet.
Kanske är det för att jag börjar bli gammal och oromantisk, men jag tycker helt enkelt att det känns som en utdragen och tråkig historia som kanske hade blivit mer engagerade i form av en novell i någon ungdomstidning. Jag känner mig inte alls engagerad i de unga tu, inga fjärilar i magen eller ”Åh hoppas, hoppas de får varandra”. Jag bara gäspar. Och när den sen slutar precis som förväntat, känns det ännu mer som att jag bara borde låtit bli att läsa den, låtit Jens och Hanna ha sin kärlekshistoria ifred och för sig själva. De enda personerna som kan tycka att den var spännande.
Det kan hänga samman med att det är två författare som skriver vartannat kapitel. Det blir lätt krystat och utdraget, mycket ifyllnadstext för att det inte finns en gemensamt satt agenda; inget ”det här vill vi säga och det här ska vi komma fram till” .
Det finns helt enkelt inget ordentligt budskap i Vi måste sluta ses på det här sättet mer än att det oftast är lite krångligt att bli kär och få ihop sitt liv med någon annans. No shit Sherlock.
___________
Malin Nilsson
