Om golf och annat
Helgesson tisdag, oktober 15th, 2013En bekant till mig påstod någon gång på 1980-talet då golf började bli en folksport att; ” Nu kommer det att gå åt helvete med det här landet”.
I USA var golf länge, en bra bit in på 1900-talet enbart en sport/nöje för den vita över- och medelklassen. Poeten Kenneth Rexroth (1905-1982), en central gestalt i den s.k. San Francisco-renässansen och inspiratör för beatpoeterna, minns i en dikt sin barndoms golfbana.
Porträtt av författaren som ung anarkist
1917-18-19,
medan det rörde på sig i Europa,
var det vanligaste av våra skällsord eller smädelser
bushwa. Vi använde det korrekt men vi trodde att det var franska för bullshit.
Jag bodde i Toledo, Ohio,
på Delaware Avenue, gränsen
mellan den rika och den fattiga delen av stan.
Vi lekte i djunglerna kring Ten Mile Creek
och vid golfbanan i Ottawa Park. Det fanns två klasser bland barnen, och de
hade ingenting gemensamt: rikemansbarnen
som jobbade som caddies, och de fattigas
barn som knyckte golfbollar. Själv tillhörde jag
fritänkarna bland barnen,
som efter skymningen och under regniga dagar
smög sig ut och sket i golfhålen.
(tolkning: Niklas Törnlund, ur Oändlighetens ekologi)
Mateo Flores
Doroteo Guamuch Flores (1922-2011) var Guatemalas mest kända idrottsman och under sin karriär, 1941-1957, vann han bland annat Boston Marathon 1952 på tiden 2 tim. och 31 min. Vid en tävling i Colombia 1946 anmäldes han som Mateo Flores. Ledningen ville inte skylta med hans quiché-mayaindianska namn, Guamuch. Efter segern i
Boston döptes landets nationalarena om till Mateo Flores. ”Själv tjänade han då sitt uppehälle som caddy på Mayan Golf Club”. (Galeano, 2003)
Golfkriget i Tepoztlán 1995-96, Mexico
Tepoztlán är min ”hemstad” i Mexico, ett samhälle med cirka 14000 invånare beläget i en naturskön bergstrakt i delstaten Morelos ungefär 70 km söder om Mexico City. Man kan nog påstå att befolkningen här är både traditionsmedveten och styvnackad. På 1980-talet kunde man fortfarande möta åldringar med starka minnen från den mexikanska revolutionen 1911-20 och de flesta stödde Emiliano Zapata. På 1930-talet var den folkliga och progressiva presidenten Lazaro Cardenas populär och han såg till att delar av dalen här fick status som nationalpark. Det råder brist på vatten i dalen och de få vattentäkter som finns skyddar man.
1994 lade en industrigrupp, KS, bestående av investerare och höga politiker fram ett konkret förslag på en golfanläggning ritad av golflegenden Jack Nicklaus samt ett lyxhotell med tennisbanor och en konstgjord sjö intill en vattentäckt och i ett område med känslig natur. Vad som inte kom fram i början var att detta projekt skulle tjäna som ”lockfågel” för en större industripark. När invånarna i Tepoztlán 1995 fick reda på att kommunledningen spelat under täcket med KS och delstatsguvernören kastade de ut ledningen och valde en ny och polisen som försökte ingripa åkte också ut. Infarten till samhället spärrades av och ett ställningskrig med en del våldsamma inslag tog sin början. Den tionde april 1996 var Mexikos president Ernesto Zedillo och delstatsguvernören i Tlaltizapan,
Morelos för att hedra nationalhjälten Emiliano Zapata. Flera hundra människor, både gamla unga, från Tepoztlán var också där i samma ärende och de attackerades av delstatspolisen. Våldsamheterna filmades och uppmärksammades nationellt och internationellt. Kort sagt detta bidrog till att delstatsguvernören fick avgå och att golfprojektet stoppades . På kommunalhuset i Tepoztlán fanns det kvar (år 2000) en målning av den kände tecknaren och författaren Rius där en tlahuica, ursprungsinvånare i trakten, säger ; ”Värdigheten är mer värd än en djävla golfklubb” och en hund tillägger ”Varför spelar ni inte i los Pinos (presidentbostället i Mexico City) om ni har så bråttom”. Och på en annan målning vid torget yttrar en maskförsedd figur med golfklubba, ”Nu kan vi inte längre spela golf”.
Lite utanför centrum pratade jag med en bonde, ”Vi behöver vattnet till våra odlingar” och han tillade stillsamt ”Vi brukar inte spela golf”.
Min bekant på 1980-talet brukade inte heller spela golf, men han bytte jobb och började arbeta i ett svenskt storföretag och schvisch så blev han golfentusiast. Så kan det gå!
—
Bo Helgesson
Bilder: Wikipedia och Bo Helgesson
Golfbanorna brer ut sig överallt världen. De kräver stora ytor, noggrann skötsel och en ofantlig mängd vatten, för att hållas snygga, fräscha och inbjudande, vilket jag anser vara rovdrift på naturresurser.
Berättelsen om Doroteo GuamuchFlores, elitidrottaren, som fick försörja sig som caddy, säger en hel del om villkoren för människorna i både Guatemala och många andra länder. Kapitalet styr!!