Hem » Bioaktuellt, Film, Recension » Bio: The Hobbit – The Desolation of Smaug

Bio: The Hobbit – The Desolation of Smaug

The Hobbit: The Desolation of Smaug
Äventyr, Nya Zeeland/USA, 2013
Regi: Peter Jackson
Manus: Fran Walsh, Philippa Boyens, Guillermo del Toro och Peter Jackson
Medverkande: Martin Freeman, Richard Armitage, Ian McKellen, Evangeline Lilly mfl.
Längd:  161 minuter
Svensk biopremiär:  11 december 2013
Betyg: betyg-4

— — —

hobbit_desolation_of_smaug_poster_0Sommaren 2013 har varit en besvikelsens sommar rent filmmässigt. Flera av de utlovat svulstiga blockbusterfilmerna som rönt stora framgångar ekonomiskt har varit besvikelser, där man inte verkat bry sig mer om att kräma på så mycket som möjligt med så mycket som möjligt. Det är lätt att under sommarens ljuva dagar glömma att den allra mest spännande storfilmen ligger några månader och minusgrader framför en. Att Peter Jacksons återkomst till Middle-Earth med förra årets The Hobbit: An Unexpected Journey var en besvikelse i mångas ögon gör knappast förväntningarna på denna lägre.

Föga förvånande fortsätter filmen där den förra tog slut. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Efter duster med den skoningslöse orchen Azog är gruppen härdad av sina äventyr tillsammans, men det har bara börjat. Inte bara väntar dem en väldigt stor och inte särskilt snäll drake, ett mörker har börjat växa sig ännu större och Gandalf fasar för att det kan vara en gammal ondska som har vaknat till liv. På vägen möter de både vänner och fiender, men det blir inte den raka och smidiga väg som de hoppats på, för det är fler än bara orchen Azog som inte vill att de ska nå fram till Ensliga berget.

Många kommer hävda annorlunda, men i min mening kan ingen gjort ett mycket bättre jobb än vad Jackson gjorde med Lord of the Rings-trilogin i att ta Tolkiens fantasysvit till den vita duken. Jag uppskattade den första filmen i Hobbit-trilogin, men kan medge att den inte riktigt nådde upp till tidigare Tolkien-verks nivåer. Med The Desolation of Smaug bevisar Jackson att det mer var något av en engångsföreteelse snarare än något vi ska förvänta oss från honom. Här är det än tydligare att man önskar koppla samman denna trilogi med de tidigare filmerna, och man har även lyckats bättre här med att återskapa den känsla och magi som finns i den tidigare trilogin. Tonen är seriösare och hoten mot Bilbo och hans kumpaner större, vilket gör att allt känns mer allvarligt. Kritiska röster kommer säkerligen höjas och mena att boken som The Hobbit grundar sig på var en barnbok, men i ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mycket mindre om en sådan petitess när jag återigen får sugas in i den fantastiska värld Jackson och hans kollegor bjuder in oss till.

Martin Freeman som Hobbiten Bilbo Baggins

Martin Freeman som Hobbiten Bilbo Baggins

 

Röster har även höjts mot att man tagit sig någorlunda stora friheter med källmaterialet. Här introduceras alven Tauriel (spelad av Evangeline Lilly känd från tv-serien Lost), som filmskaparna hittat på helt själva. Nu är inte jag någon Tolkien-purist, men för min del känns hon som en lika självklar del i filmens värld som någon annan karaktär. Att man låtit en sund och stark kvinnlig karaktär in i storyn tycker jag snarare är något beundransvärt än att man ska sitta och spy galla över det. Berättelsen tar inte skada av det, och vi får bevisat att man på sitt eget vis önskar modernisera upp Tolkiens väldigt manstyngda karaktärsgalleri med en både vacker och jäkligt cool alvkvinna. Inte heller tycker jag filmen lider av att man tagit en ursprungligen inte särskilt lång roman och spridit ut den över tre filmer. Att man lägger till och väver in saker från övrig Tolkien-mytologi gör att de över 2,5 timmarna känns helt befogade. När filmen tar slut grämer jag mig lätt över att det dröjer ett år innan vi får se hur allt slutar.

Att skådespelarna ser ut att ha så kul med sitt jobb och med sina roller gör att filmen blir en fröjd att skåda. Martin Freeman växer in i rollen som Bilbo ännu mer och det står klart varför man haft honom i åtanke flera år innan produktionen påbörjades på riktigt. Orlando Blooms Legolas är ett kärt återseende och visst är det kul att se en (väldigt sminkad) Mikael Persbrandt som skepnadsskiftanda skogsmulle. Det märks även att Jackson är bekväm i sitt Middle-Earth och att han inte tvekar för att grotta in sig i dess mytologi mer än vad som kanske egentligen hade behövts. Personligen kapitulerar jag inför det enormt välgjorda verk som The Desolation of Smaug är och önskar i smyg att Jackson aldrig slutar göra Tolkien-filmer, även om väl nästa års ihopknytning av The Hobbit-trilogin lär bli den sista.

— — —
David Larsson är redaktör på kultfilmsblaskan FromBeyond.se

Share

1 Kommentar för “Bio: The Hobbit – The Desolation of Smaug”

  1. Anders Svensson

    Hur bra var inte denna då 🙂

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree