Scen: Den besynnerliga händelsen med hunden (Länsteatern i Örebro)

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, januari 26th, 2014

Örebro Teater

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Simon Stephens (övers. Ulf Peter Hallberg)

Länsteatern i Örebro

Regi: Sara Giese

Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson

Medverkande: Peter Jansson, Linus Lindman, Anna Wallander, Nina Rudawski, Niclas Ekholm, Malin Berg, Veronica Björnstrand, Ruben Lopez med flera

Koreografi: Tove Sahlin

Projektioner och videografik: David Giese

Kompositör och ljuddesign: David Giese Ljusdesign: Ronny Andersson

Mask & peruk: Giovanni Indelicato

Betyg:

Det här är Peter Janssons kväll. Han behärskar föreställningen från den första scenen till den sista – och faktiskt även efter den (men det får ni upptäcka själva). Kanske kan man jämföra hans prestation med Leonardo DiCaprios genombrott som Arnie i Lasse Hallströms Gilbert Grape. Trots vissa brister är jag övertygad om att Länsteatern med den här uppsättningen har alla möjligheter att vinna en stor publik. Och det kan man nog i första hand tacka Peter Jansson för. Hans rolltolkning hör till de där man kommer att minnas och är värd ett teaterbesök bara den.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är en dramatisering av Mark Haddons omtyckta roman med samma namn. Jag har inte läst den men har förstått att pjäsen troget följer historien. Mycket kort kan den sägas handla om den autistiske Christopher som till sist övervinner sin rädsla och vinner en ny självkänsla, trots att oddsen är låga. Inte minst är hans familjesituation tilltrasslad. Han bor hos sin hantverkarpappa som i grund och botten är kärleksfull men inte alltid har så lätt att hantera och uttrycka sina känslor – vilket bland annat leder till det fatala beslutet att meddela sonen att hans mamma dött i en hjärtinfarkt på sjukhus. I själva verket har hon stuckit med grannfruns man. Men lögner är till för att avslöjas – liksom undangömda brev, i detta fall moderns, är till för att upptäckas. Krisen är ett faktum, alldeles speciellt med tanke på vad som egentligen hände med hunden om natten.

Om Christopher har svårt att förstå och hantera mänskliga relationer så har han desto lättare för matematik och går gärna upp i formlernas värld – när han inte tar hand om sin råtta som är lättare att begripa sig på än människor. Peter Jansson gör en suverän och känslostark rolltolkning med sitt lite stela och knyckigt tafatta kroppsspråk, med sina starka utbrott av beröringsskräck och med sitt ärliga och öppet sårbara ansikte. När Christopher försöker sig på något för honom så hopplöst svårt som småprat kommer replikerna i staccato för att sedan välla fram i ett ohejdbart flöde när det handlar om något han verkligen kan och brinner för – som universums expansion eller hur man löser geometriska och algebraiska problem. Men lika övertygande är hans oartikulerade gnyende och brummande när allt blir för svårt och det gäller att desperat avskärma sig från allt som hotar och tränger sig på.

Linus Lindman sekonderar alldeles utmärkt som pappan som vill så mycket och så väl men ständigt trasslar till det. Däremot ställer jag mig frågande till varför han hela tiden måste gå runt i arbetsoverall med knäskydd och instuckna verktyg som något slags teatralt fördomsfull bild av arbetarklassen. Lika bra fungerar Anna Wallander som mamman som har svårt att få ihop kärleken till sonen med sitt liv tillsammans med den nye mannen, spelad med slängigt machostuk av Niclas Ekholm. Däremot tycker jag nog att Malin Berg och Veronica Björnstrand denna gång mest agerar Malin Berg och Veronica Björnstrand oavsett vilka roller de ikläder sig.

Johanna Mårtenssons scenografi är effektiv och smart enkel. Utgångspunkten är en black box, men fondväggen är starkt vinklad uppåt-utåt, så att den kan fungera som både vägg och tak: husfasad med ”adventskalenderluckor”, lysrörsförsedd kulvert, skolans gamla svarta tavla och åtskilligt annat. Under första akten byggs en stark och förtätad stämning upp, som regissören Sara Giese av någon anledning sedan väljer att bryta efter paus. När man återkommer efter kaffet möts man av vad som blivit en riktig teaterkliché. På scenen strövar skådespelare och scenarbetare avslappnat omkring som ”sig själva”, och så har man brutit upp sidoväggarna för att visa att man minsann har ett kostymförråd också. Sedan fortsätter de metateatrala blinkningarna, ibland bokstavligen, i tron att det alltid är lika skojigt att leka med teaterillusionen. Idén att låta den föreställning som vi ser vara en tänkt dramatisering av den dagbok som Christopher skriver är också ett metagrepp som känns tämligen trött – och den väl utdragna resan till London rymmer lite för många publikflörtande inslag som främst verkar motiveras av viljan att få visa upp några ”fyndiga” scenlösningar.

Men mitt i allt står hela tiden Peter Jansson orubbligt fast vid sin konsekventa och helt underbara rolltolkning. Så utgör han garanten för att man ska kunna hitta tillbaka till grundkonceptet och göra angelägen teater i stället för självbespeglande. För hittar tillbaka, det gör man, och därmed kan man också föra i hamn vad som ytterst är en ömsint humoristisk och ibland gripande feel-good-föreställning med flera bottnar. Och naturligtvis vet man hur en sådan lämpligen avslutas. En vit liten hundvalp är ju aldrig fel.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.