CD: Beethovens fem sista pianosonater
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, februari 6th, 2014
Ludwig van Beethoven: The Late Piano Sonatas: Nos. 28–32 (Sony Classical). 2 cd Speltid: 63’11 + 66‘03.
Igor Levit (piano)
Betyg:
–
Att som 26-åring skivdebutera med Beethovens fem sista pianosonater tyder på visst mod – om man nu inte vill kalla det övermod – och en inte ringa självkänsla. Igor Levit är född i Ryssland men verksam i Tyskland, och när man hör honom får man också snarare en tysk än en rysk tradition i tankarna. Men allra mest påminner han kanske om engelsmannen Paul Lewis (som för övrigt är elev till österrikaren Alfred Brendel). Levit har på sina håll mötts av översvallande kritik – och visst är det en imponerande debut som lovar gott inför framtiden. Precis som Lewis har han sin styrka i det mjuka anslaget och i känslan för legato. Men Lewis lyckas trots allt skapa mer liv i sina tolkningar, även om jag ofta finner även dessa lite för allmänt vackra.
Om man vill sjunka ner och njuta av ett riktigt cantabile är Levit är rekommendera. Han är onekligen mannen som kan bädda snyggt och låta en vila på mjuka bolster. Men hans finstämt försiktiga spel blir i längden lite väl ointressant och spänningslöst. Ibland riskerar det att nästan gå i stå. Så även om jag bugar artigt och respektfullt för Levit vänder jag mig hellre till andra pianister. Med exempelvis András Schiff, Stephen Kovacevic och Svjatoslav Richter riskerar man nämligen inga gäspningar. De kan bygga upp laddade spänningsstrukturer, och de hittar alltid det inre drivet hos Beethoven – utan att skönheten går förlorad.
Min speciella favorit bland senare inspelningar är András Schiff vars distinkta och källklara, men ändå oerhört känsliga, spel är en ren lycka. Lyssna bara på inledningen till ”Hammarklaversonaten”; i jämförelse med Schiff låter Levit här nästan grötig. Och jo, Schiff kan spela minst lika vackert som någon annan, ja så vackert att man kan bli tårögd. En rejäl kontrast till den kontrollerade Levit utgör annars den dynamiske Stephen Kovacevic (EMI) och naturligtvis den legendariske Svjatoslav Richter. Men välj inte hans Decca-inspelning från 1991. Där låter han trött medan liveupptagningarna från Moskva 1965 (Brilliant Classics) visar honom på höjden av hans karriär. Ljudet är kanske inte det bästa, men tolkningarna är suveräna, inte minst den av den 32:a och sista sonaten.
Friskt vågat, hälften vunnit heter det. Och det kan kanske stämma i fallet Igor Levit. Han har verkligen vågat friskt och nått halvvägs. Han kommer säkert att återvända till de här sonaterna och spela in dem på nytt om kanske tio–tjugo år. Då är det naturligtvis inte lika friskt vågat, men å andra sidan kanske han då kan kamma hem en helvinst. För visst är han en pianist med stor potential.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
