Begravningar

Inlagd av Peter Ekström Krönika lördag, februari 22nd, 2014

På Axel Gissléns begravning satt jag för mig själv, tänkande. Ja, begravningar är ett bra tillfälle att tänka. Jag reflekterade över vad som blivit gjort och inte blivit gjort – en oundviklig tankelinje i handlingsmannen Gissléns närhet. Och även om han uträttade mycket så finns det också mycket kvar att göra. På sista tiden har det till och med känts som om listan över världens orättfärdigheter fyllts på något istället för att minska.

Men Axel Gisslén, med båda fötterna ordentligt förankrade i det folkrörliga Sverige, gjorde skillnad. Han var med och byggde. En välfärd som idag känns lite skör och vacklande, men ändå.

Jag lärde känna Axel Gisslén lite djupare efter att hans långa tid som socialdemokratisk ordförande för Örebro kommunstyrelse var över. Bland annat i hans roll som ordförande för Örebro Konstskolas styrelse. Men vi träffades också vid sidan av. Det hade vi båda glädje av.

Axel radikaliserades med åren. Han kunde vara blixtrande arg på sitt parti. Samtidigt obrottsligt solidarisk. Fanns det över huvud taget någon väg framåt så måste den traditionella arbetarrörelsen vara en väsentlig vägbyggare.

Många hade skrivit minnesord innan och många ville också säga något på begravningen. Det var fina ord från många. Det bästa lilla talet hölls ironiskt nog av Gissléns främste meningsmotståndare genom åren – tandläkaren och moderaten Erik Johansson. Han lyckades både att ge ett respektfullt porträtt och få begravningens sorgsna deltagare att le en smula.

Eva Marcusdotter läste en dikt som den kulturellt mångbildade Axel själv reciterade många gånger. Den är skriven på

ångermanländska och kan se obegriplig ut. Men när man läser den högt förstår man att den handlar om att ta tag i saker och ting. Den är skriven av Birger Norman och kommer från samlingen Speleka som gavs ut 1980:

Renhännren

Den som int lägg sä i
ha inge å dra sä ur.
Å inge hänner å tvätte.

Den som ta i
jett fo en del dynje
på fingra.

Men når allt
komma tell allt,
va ha renhännren
uträtte i väla?

När dikten lästes gick mina tankar direkt till en annan vän som också dog nyligen. Han, Nisse Gärdegård, hade stora likheter med Axel Gisslén. Lite yngre, en annan del av vänstern, inte kommunpolitiker men samma vilja att köra ner händerna i dyngan, arbeta och göra skillnad. Och samma nyfikenhet och värme inför sina medmänniskor. Båda härstammade från Jämtland. När jag lärde känna Nisse var han ordförande för den då ganska stora föreningen Folket i Bild/Kulturfront vars tidskrift bara några år tidigare hade chockat svenska folket med att avslöja att staten bedrev olaglig spionverksamhet riktad mot den egna befolkningen. IB-affären.

Jag antar att Axel Gisslén var bekant med Birger Norman. Och jag vet att Nisse kände Birger väl. De båda hade förankring i Kramforstrakten. Nisse berättade att när 40-årsminnet av Ådalskravallerna skulle högtidlighållas 1971 var det ingen större uppmärksamhet omkring detta. Den traditionella arbetarrörelsen var hårt ansatt av den starka alternativa vänsterrörelsen och en drastisk och splittrande händelse som skotten i Ådalen var inget som man ville lyfta fram. Det var inte riktigt renlärigt den gången.

En minnesmarsch skulle ändå genomföras. Birger Norman och Nisse Gärdegård genomförde denna marsch i stort sett ensamma.

Ja, ja, vad har de med rena händer uträttat här i världen?

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion