DVD & Blu-ray: The Master

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension, Videohyllan måndag, februari 24th, 2014

The Master
Drama, USA, 2012
Distributör: Scanbox
Regi: Paul Thomas Anderson
Medverkande: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Laura Dern m.fl.
Längd: 144 min
Betyg:

— — —

Den härjade soldaten Freddie Quell (Joaquin Phoenix) återvänder hem från ett krig, psykiskt ärrad och alkoholiserad, för att gå en tvivelaktig framtid till mötes. Osäker på var han hör hemma och var han ska ta vägen driver han omkring, från jobb till jobb, innan han slutligen fångas upp av The Cause – en sekt ledd av den karismatiska Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman). Freddie blir snart nära vän med Lancaster och finner sig plötsligt involverad i sektens innersta krets.

Paul Thomas Anderson, en av Amerikas mest lovordade regissörer, har gått från klarhet till klarhet i sin karriär. Redan från början stod det klart att hans verk inte var till för den stora strömlinjeformade massan, utan för en smalare publik ute efter något mer intellektuellt och djupsinnigt.

The Master är om än mer otillgänglig än hans tidigare verk. Här krävs det mer arbete av publiken för att ta sig an det som utspelas. Hans förut så flitiga användning av multipla historier har så gott som försvunnit och kommit att ersättas av vad man kan kalla för ögonblick ur ett liv. Temat är han dock trogen; sökandet och utforskandet av den stora fadersgestalten.

Många drog direkt paralleller mellan The Cause och Scientologin, och visst finns där tydliga likheter. Anderson ger en ytterst obehaglig insikt i hur en sekt fungerar, själva maktspelet bakom den offentliga fasaden. Sättet att bryta ner människor i minsta lilla beståndsdel för att sedan bygga dem samman på nytt, på det vis som gynnar sekten bäst; fogliga får under påverkan av ett otäckt grupptryck.

Men stötandet och blötandet av sekten utger bara själva ramverket. Den stora kraften ligger i relationen mellan de båda huvudkaraktärerna, Freddie och Lancester. Det är en dissektion av våra mänskliga band, ibland självklara, ibland märkliga och oväntade. Vid vissa tillfällen finns den där, den stora kraften som för vissa individer samman, som limmar ihop oss i fogarna. Den kan vara välgörande eller destruktiv, emellanåt både och, som i det fall Anderson här presenterar.

Det hela är oerhört intensivt, frammejslat med en nästan övermänsklig precision. Och bitvis gör det också ont, likt ett envist finger som hela tiden ska peta och gräva i det öppna såret, som obarmhärtigt kommer att blotta de blodiga vävnaderna inunder. Anderson ställer många frågor och ger få svar, men utan att det för den delen känns otillfredsställande eller ytligt. Han ger publiken förtroendet att själva skapa sig en uppfattning om berättelsens vidd och de bakomliggande orsakerna till att karaktärerna gör som de gör. Det är modigt och avigt med en klar önskan om att inte rätta sig efter något redan existerande led.

 

Skådespeleriet bär filmen högt på sina axlar. Det är en helvetisk urladdning som ensemblen frambringar, så intensiv att man nästan tappar andan. Joaquin Phoenix levererar en alldeles särskilt fysisk inlevelse, härjad och förkrympt, krokig och nedbruten med en vansinnig glöd i ögonen. Det är en insats som nästan smärtar att se på, som hugger sig rakt in i åskådarnas medvetande.

Den bortgångne Philip Seymour Hoffman gör en av sina bästa (om inte den absolut bästa) rolltolkningar i karriären. Hans Lancaster Dodd är ren och hård karisma, en starkt glödande lampa som effektivt drar malarna till sig. Han är varm och kall på samma gång, både vänlig och farlig. Hans framgångar med sekten är lätta att förstå och man vet också varför Freddie så obönhörligt dras till honom och varför Dodd tar emot det trasiga med öppna armar. Stort beröm ska också Amy Adams ha som lämnar ett bestående intryck som Lancasters färgstarka fru.

Rent tekniskt är Anderson skapelse alldeles felfri. Fotot är otroligt vackert med makalös exakthet: skärskådande närbilder varvas med bredare snitt på ett nästan sömlöst vis. Scenografi och kostym är noga uttänkt och ytterst tidsenligt vilket ger en känsla av att vara där och då. Musiken är karg och vass, ibland påträngande nära för att sedan mjukt dra sig undan.

Paul Thomas Anderson är en av dagens mest intressanta regissörer och en av få man kan kalla en riktig auteur. Redan inbitna entusiaster jublar högt, för andra kan det te sig desto svårare att svälja.

— — —

Sandra Wallin