Nationalteaterns Rockorkester – Nostalgi av högsta klass

Inlagd av Björn Reimers Konserter, Recension måndag, februari 24th, 2014

MUSIK
Conventum Örebro
Nationalteaterns Rockorkester
Ulf Dageby, sång och gitarr
Håkan Nyberg, trummor,
Nikke Ström, bas
Mattias Hellberg, sång
Håkan Svensson, gitarr
Matilda Sjöberg, sång
Ulf ”Vinyl” Stenberg, klaviatur

Att gå på en konsert med Nationalteaterns Rockorkester är en väldigt trevlig nostalgikick för en som inledde i sina tonår i slutet av 60-talet och som delvis har sin musikaliska vagga i den alternativa musikrörelsen på 70-talet.  Det är också mäktigt att se ungdomar som inte ens var påtänkta när Nationalteatern hade sin storhetstid. Häftigt att se hur de skrålar med i texterna tillsammans med farfar och farmor i bänkraden bredvid. Gissningsvis har Rockorkesterns bejublade festivalspelningar på 2000-talet öppnat upp för det breda publikunderlaget. Förbaskat mäktigt är det i alla fall.
På Conventum i Örebro en vanlig lördagskväll, där bland annat en mellodeltävling konkurrerade, gjorde man heller ingen besviken. Ett rockgäng i högform och en Ulf Dageby som verkade trivas gjorde allt för att underhålla en 1200-hövdad och entusiastisk publik.
Det är Ulf Dageby som håller i snacket. Numera en folkkär hjälte efter succén i programmet Så mycket bättre. Han är väl inte lika stor poet i mellansnacket som i sitt låtskrivande, men håller en småtrevlig ton i ett försök att vara personlig med var och en i den stora publiken.
Men det är inte förrän efter pausen det riktigt tänder till i publiken. När låtar som Rövarkungens Ö, Bängen trålar, Barn av vår tid och Kolla kolla, tar tag i den stora publiken då inser man att det är för att få uppleva dessa klassiker som de flesta löst biljett. Då kunde man heller inte hålla sig längre, då rusade många fram till scenen för att dansa och vråla ut sina känslor. Det höll dock bara en låt innan vakterna motade tillbaka de lyckliga. Lite tråkigt kan man tycka. Till de här låtarna kan man inte sitta still. Odödliga texter som berör. Egentligen blir man jäkligt förbannad när man betänker hur lite det hänt sedan det så viktiga 70-talet när omvärlden började ifrågasättas. När Matilda Sjöberg sjunger låten Ge mig mitt liv nu, från plattan Barn av vår tid, utgiven 1978, så gör hon det för många tusen av våra ungdomar som under arbetslöshet och press ser sig vilsna runt om i en värld de inte upplever någon framtid i.
Men det är inte bara tänkvärda texter, det levereras också grym rock´n roll. Håkan Svenssons gitarrenspel är välavvägt med oerhörd känla, basisten och karlskogasonen Nikke Ström, coolast av alla när han, i sin egen bubbla, bara öser på. Mattias Hellberg tar de rockigaste låtarna, medan Dageby håller i det finstämda. Ett fint komplement till gubbarna är Matilda Sjöberg som kanske borde få lite mer utrymme. Orkestern har fått en naturlig Hanna från Arlöv, vilket också Dageby hyllade i sin presentation av Matilda.
Så egentligen, oavsett var man har för anledning att gå på en konsert med Nationalteaterns Rockorkester, så får man en upplevelse som vederkvicker själen och får benen att spritta. Det spelar ingen roll om man är 15 eller 90 år. Låttiteln Vi fortsätter spela rock´n roll, men vi håller på att dö talar väl en hel del för sig själv. I en tidigare intervju med Nikke Ström var hans filosofi att ”Jag lirar tills jag dör”. Det hoppas jag också står för övriga delar av bandet. Det skulle göra oss andra både tacksamma och lyckliga.

—–
Björn Reimers, ingår i Kulturdelens redaktion