Facklitteratur: Afrika vänder – En kontinent i förändring

Inlagd av Maria Larsson Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, mars 27th, 2014

Afrika vänder – En kontinent i förändring

Sten Rylander

Historiska Media 175 s

Utkommer 27 mars 2014

Sten Rylander har följt utvecklingen i Afrika under lång tid. Han har deltagit i optimismen när de forna kolonierna blev självständiga, känt afropessimismen då framstegen syntes utebli och biståndsberoendet permanentas samt på senare år sett den höga tillväxten i många länder. Med utgångspunkt i sina erfarenheter och förhoppningar har han skrivit boken Afrika vänder – en kontinent i förändring.

Ekonomin pekar uppåt och den politiska stabiliteten ökar. Afrika är ”på väg att inta sin rättmätiga plats i den globala utvecklingsdiskussionen”, skriver Sten Rylander i inledningen. Samtidigt återstår många problem att lösa, gamla såväl som nya. Den utbredda fattigdomen består och blir kanske svårare att uthärda, när de fattiga ser hur många skor sig med starkt växande inkomstskillnader som följd. Författaren tar sig an dagens utvecklingstendenser i Afrika i tolv korta kapitel som handlar om allt från etnicitet, språk och religion i första kapitlet till ledarskap i det tolfte. Sist knyter han ihop säcken i en epilog.

Resultatet har blivit en faktaspäckad bok, som ger en god överblick av de problem och möjligheter som Afrika står inför. Den är betydligt mindre i formatet än författarens förra bok, den mycket uppmärksammade Nelson Mandela, tolerans och ledarskap (2012).

Kapitlet om etnicitet, språk och religion tar avstamp i Berlinkonferensens uppdelning av länderna i Afrika 1884–1885. De starka europeiska nationalstaterna ville ha expansionsutrymme och råvaruförsörjning. Vissa områden var mer intressanta än andra. Uganda blev attraktivt som koloni, därför att man kunde kontrollera Egypten och Suez genom tillgången till Nilens källor. Efter avkoloniseringen har först OAU och senare AU slagit fast att de koloniala nationsgränserna ska fortsätta gälla. I just Uganda har de etniska och religiösa grupperna kunnat fortsätta leva sida vid sida. I andra länder har däremot motsättningarna varit stora och är det fortfarande. År 1993 bröt sig Eritrea ut ur Etiopien och 2011 delades Sudan upp mellan Sudan och Sydsudan. I båda fallen har konflikterna fortsatt efter delningen. Under 2000-talet har de religiösa och etniska motsättningarna ökat, med nya försökt till inbrytningar från al-Qaida och andra terroristorganisationer.

På de 130 år som har gått sedan Berlinkonferensen har många andra länder fått upp ögonen för Afrikas resurser. USA och, under några decennier, Sovjetunionen, blev viktiga aktörer. På senare år har Kina blivit en viktig investerare och handelspartner, liksom Brasilien, Indien och Japan, för att ta några exempel. Ett stort problem för många afrikanska länder är kapitalflykt i form av bland annat utebliven skatt från Afrika till andra delar av världen. Här går Afrika miste om belopp som är betydligt större än det samlade biståndet.

Fattigdomsbekämpning är ett område, där flertalet afrikanska länder hittills har misslyckats. Sten Rylander konstaterar i epilogen: ”Ännu värre är – och här har vi det nya framväxande problemet som även tonar fram i andra delar av världen – att klyftorna ökar i många afrikanska samhällen och att inkomstskillnaderna växer dramatiskt.” Här saknas ett kapitel om försök att införa trygghetssystem (som barnbidrag, pensioner, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar) för att minska fattigdomen.

Sten Rylander har bott i sammanlagt tjugo år i olika länder i Afrika. Han har varit Sidachef i Botswana och Lesotho och svensk ambassadör i Angola, Namibia, Tazania och Zimbabwe. Dessutom har han arbetat med och rest till Afrika som Afrikachef på Sida, dialogambassadör på UD för Afrika och medlare för EU:s räkning i Sudan/Darfur. Nu är han ordförande i Forum Syd, en paraplyorganisation för många enskilda organisationer med verksamhet i bland annat afrikanska länder.

Därför förväntar sig läsaren att få många exempel på och en grundlig analys av de områden som behandlas. Men strukturen med korta kapitel ger endast undantagsvis mer än fakta och siffror. Jag hade gärna läst 50 sidor till om jag hade fått ta del av mer av författarens erfarenheter och tankar.

I två kapitel har författaren lutat sig mot andras sakkunskap. Det gäller kapitlen om klimat och miljö respektive jordbruk och livsmedelsförsörjning. I kapitlet om klimat och miljö saknas referenser till Stockholms universitets Stockholm Environment Institute (SEI)/Stockholm Resilence Centre (SRC), som är världsledande i Sverige på klimatforskning. I kapitlet om jordbruk och livsmedelsförsörjning står lite luddigt att Afrika behöver genmodifierade grödor (GMO), men inte varför de behövs i Afrika när kommersiell odling är förbjuden i EU. Ännu mer konfunderad blir läsaren av uppgiften att genmodifierat utsäde behöver mer gödsel och vatten än lokala utsäden. Om Afrika behöver genmodifierade grödor är det sådana grödor som tacklar problemen med exempelvis torka, översvämningar och näringsbrist. Det finns för övrigt försöksodlingar av torkresistent majs i Kenya.

Sammantaget är Afrika vänder en intressant och informativ bok. Sten Rylander har seminarium om sin bok på Örebro Bokmässa fredag 28 mars kl 15.00.

—

Maria Larsson