Hem » Fokus, Portfolio » Max Hjalmarssons Metropolis

Max Hjalmarssons Metropolis

Örebro-11-1.0

Geometri och arkitektoniska modeller konstruerar, i Max Hjalmarssons verk, världar som andas kollektiv mänsklighet, men som samtidigt destabiliserar det individuella subjektet. Perspektiv och fasader blir till bekanta membran som både söker och flyr undan vår blick. Verken är också förvillande monumentala i innehåll och utförande. Motiven verkar ha en ständig förmåga att multiplicera sig själva, att börja röra på sig. Tankarna går till M.C. Eschers förbryllande ritningar och De Chiricos kusligt övergivna stadslandskap. Underfundigheterna förhåller sig dock till vår tid. Vart finns det disciplinerande centra i dag i en stad stadd i ständig topologisk förvandling; vad är fönster och vad är dörr nu, reflektion och ingång?

 

1947783_10152101669922909_913796598_n

Hjalmarssons verk bygger på utforskningar av perspektivets roll i den samhälleliga och konsthistoriska utvecklingen. Återkommande är gotikens raka linjer uppåt, som i hans katedraler. Det tar dock inte långt tid för åskådaren att märka att renässansens horisontala djupperspektiv kontrasterar rörelsen uppåt. Effekten av dessa två överlappande matriser är dels ett ifrågasättande av gotikens transcendentala anspråk (uppåt mot Gud), dels en skeptisk hållning mot renässansens humanism (människans som alltings mått). Om det fortfarande är gotik så befinner vi oss i Kafkas värld. Staden blir till en människoproducerad omänsklighet. Dess linjer vill medvetet bråka med oss och desorientera vår tillvaro. Samtidigt är det svårt att undvika att förundras över stadens skönhet. Estetiken är en del av det bekanta men ogreppbara.

 

emerald.tempel.13

Två idéer om disciplinära boningar återspeglas och kontrasteras i Hjalmarssons bildvärld: katedralen med alla dess fönster och templet eller pyramiden, med dess hermetiska slutenhet. Öppenheten i först fallet är en chimär, byggnadens hålrum blir tomma ögon som stirrar tillbaka, och slutenheten i det andra fallet öppnar snart upp sig i en formmässig explosion där inte endast perspektiv utan också dimensionalitet ifrågasätts. Vad förvandlas pyramiden till om man tillför ytterligare en dimension bortom den tredje? Den vecklar ut sig över tid. Det är maktens kärna, utomordentligt förmögen att modulera sin form utan att mista sin essens, från faraonerna, via Hammurabis lagar ända fram till CSN, sociala myndigheter och polis.

 

foto-till-utställningen

Det som gör Hjalmarssons konst unik är en förmåga att gå i dialog med fem tusen år av historia utan att förlora sig i ett antikvitärt intresse för det förflutna. Hans urbana landskap är lika mycket här och nu som Babyloniska, gotiskt kristna och från renässansen. De för tankarna till antikens palimpsest, de pergament från vilken den tidtagare texten kundes skrapas bort för att sedan skrivas över. Skrapandet får det föregående att endast försvinna från ytan, med den rätta blicken och de rätta teknikerna går det att vinna allt åter. Rent fysiskt, i dessa verk, så framstår det som om att något ständigt ligger bortom en märkligt vriden trappa, eller kanske vid det där fönstret som inte är svart.

Rent estetiskt så kan Hjalmarssons säregna stil också härledas till, trots verkens analoga ansats, den digitala labyrintens påverkan på vår perceptiva apparat. Detta förklarar också att vi känner avatarens möjlighet att röra sig både uppåt och nedåt, framåt och bakåt. Men datorspelets värld är en av desorientering, både rent fysiskt och i en överförd bemärkelse som subjektets alienation framför bilden. En krypande misstanke infinner sig rörande förhållandet mellan den digitala förvillningen och de disciplinära apparaterna. Vilka system tjänar på vår vilsenhet? Här utlovar Hjalmarssons geometriska övningar en befriande utväg. De blir till försök att vilja förstå hur staden, lagen och koden skrivs.

Trots dessa verks intensiva utforskning av de disciplinära teknikernas materialiserande och trots historiens kvävande vikt så vore det fel att endast utläsa dem som dystopiska representationer. Det finns något affirmerande i förmågan att omvandla subjektets litenhet och förvillning till bild och genom denna manöver peka på att världen som skildras också byggts av små och desorienterade människor. Den kan byggas och den kan analyseras och om allt detta är sant kan den byggas igen. Myriaden av detaljer och ornament kan bli mänskliga boningar. Det första steget kanske är att vi helt enkelt flyttar in, att vi försöker innebo den struktur som kontrollerar oss. I slutändan framstår det som om Hjalmarsson undviker att måla människan eftersom hon ännu inte tagit sina byggnader i besittning.

Axel Andersson

 

Share

1 Kommentar för “Max Hjalmarssons Metropolis”

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree