Den gröne mannen i Örebro
Helgesson tisdag, maj 6th, 2014
Eftersom jag har bilder på den gröne mannen i Örebro hakar jag på Peter Ekströms recension från åttonde mars av Adèle Schreibers bok Den gröne mannen.
I Sankt Nikolai kyrka har jag hittat fyra figurer, Schreiber nämner tre, med anknytning till denna medeltida 
tradition med den gröne mannen eller bladmannen.
Den första figuren, ett hjärtformat ansikte med blad i munnen, finns på kapitälets östra sida på den första kolonnen man stöter på innanför stora porten i långhuset. Denna figur är troligvis från mitten av 1300-talet.
Snett över mittgången, mot nordväst i långhuset, pryds kolonnens bas av en odjursliknande huvud med bladrankor i käften. Djuret har markerade öron och kraftig nos. Kan vara från samma tid som den ovan nämnda figuren.
Kyrkans äldsta del är den östra, kordelen. På den norra korkolonnen finns på kapitälet en bladman med lugg som biter i en bladranka och på södra korkolonnen, på basen, ett litet odjur med bladrankor som slingrar sig från käften. Dessa två figurer bör vara äldre än de två tidigare nämnda, kanske från 1290-talet.
Inom Jugend-rörelsen tog man fasta på motiv från medeltiden och inspirerades av växternas värld. I Italien sade man Stile floreale – blomstersstilen. På väster i Örebro ligger en jugendinspirerad byggnad från 1904, ritad av A. Lindstedt, som vetter mot Hertig Karls allé/Ånäsgatan/Karlslundsgatan. Byggnadens ytterväggar pryds med sex likadana bladmän i reliefornamentik.
För övrigt har Robin Hoods (wood) koppling till gröna mannen-mytologin länge fascinerat mig.
—
Text och bild: Bo Helgesson
Fascinerande, men inte så konstigt.Människans beroende av naturen var mycket större förr. Familjens och kanske hela byns överlevnad var ju beroende god växtlighet och skörd. Därför bad med i kyrkorna förr om regn oftare än om solsken. Våra psalmer vittnar om detta, bl.a. ”Den blomstertid nu kommer”. ”I denna ljuva sommartid” är en annan sådan psalm.
Fick man en god skörd, tackade men Gud i kyrkan. Höll det på att bli missväxt bad man om regn, värme och solsken.
En av de vackraste dikterna, som skrevs på 1600-talet är ”Klagowisa över denna torra och kalla vår” av Lars Wivallius. Jag ska citera några rader:
”En torr och kall vår gör sommaren kort
Och vinterens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår! Si, våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Nu kölden sommaren river.
Gott majregn oss giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta.
Oss torkan bortdriv, lät frosten ej mer
De späda blomsteren tukta.
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
Som Herran tjäna och frukta.”