Ester + Hugo = Inte sant

Jag har följt och deltagit i diskussionen om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek på NA:s bokblogg.  Intressant. Nu är det dags att sammanfatta mina intryck av denna säregna och Augustprisade roman.

Kärleken är en hungrig best, heter det i den. En ännu glupskare best är behovet av kärlek och bekräftelse. Lena Anderssons sakliga berättarton om passionen och kättjan som rasar i Ester blir till en paradox och bryter med litterära klichéer. Kättjan är blott antydd. Dessutom osäkrar hon verkligheten med sina inledande filosofiska markeringar. Finns det en gemensam verklighet? Eller är allt sken och sinnesvilla? Och kanske då speciellt kärleken så proppfull med kulturellt vrakgods av hjärta och smärta. Vi når aldrig fram till en slutgiltig tolkning av relationen mellan Ester och Hugo. Det får vi leva med.

Just romanens mångtydighet och delvis inverterade könsroller ger den potentiell klassikerstatus. Det är ju hon som är kär och han som är fjär. Inte tvärtom som i gamla veckotidningsromaner. Varje genomläsning ger nya infallsvinklar. Hugo är i mina ögon en sällsynt träbock. Och Ester stundtals plågsamt naiv, en elegant Anderssonsk ironisk knorr: Ester tycker att hon har järnkoll på verkligheten. Men där bitar hon sig i den filosofiska tummen.