Hem » Blå Kalender » Välkommen till Blå Kalender

Välkommen till Blå Kalender

Vi i ÖLF (Örebro Läns Författarsällskap) är glada för att vi på denna sida får presentera oss och vår verksamhet samt ge tips om event med mera.
Slå dig ner en stund och njut av dikter, mindre noveller, kåserier och annat som är skrivna av Örebros författare och ge sedan gärna en kommentar.
I väntan på att skrivelser och meddelanden ska komma in till mig som är utsedd till redaktör så lägger jag ut min novell om slottspigan Maja som arbetar på Örebro slott år 1350.
Trevlig läsning önskar jag och återkommer.


Gun Molinder

Maja har en dröm

Solen steker och svetten lackar alla arbetares pannor där de rusar omkring på borggården som tillhör Örebros fästning. Året är 1350 och det ska bli landsmöte i tronsalen.

Den blonda, finlemmade kökspigan Maja stannar till vid brunnen i sin slitna särk med förkläde för att svalka sig till ljudet av gnäggande hästar, hundar, getter och borgarbetarnas springande och jäktade fötter.

Hon är på väg till källaren i tornet för att hämta ved på order av den bastanta och stränga kokerskan. Trots hettan så är det skönt att komma ut ur kökets mörker där hon befinner sig största delen av dygnet. Hennes föräldrar har gått bort i digerdöden men morbror Eskil har tagit henne under sina vingar. Han är hantverkare i borgen och de bor bland de andra arbetarna av bättre rang i slottsparken som är full av små gårdar belägna längs vattnet.

Som vanligt kommer hennes dröm åter då hon lyfter blicken upp mot murarna. Den södra är nyss påbyggd med en våning för att drottningen önskade sig en jungfrukammare.

Det är dit hennes längtande blå ögon söker sig. Det är där hon vill arbeta men en kökspiga ligger allra längst ner på rangskalan och hon ska vara lycklig att hon får vara där, säger morbror. Var skulle hon vara annars?

Plötsligt störs vardagsljudet av klapprande hovar och vindbryggan fylls av ett ståtligt sällskap med flera riddare klädda i konungens vapen över rustningarna. Vagnarna följer strax efter in på borggården och hjulen knarrar mot kullerstenen.

All verksamhet upphör vid det celebra besöket och en stallpojke rusar ivrigt fram till den första för att hjälpa till.

-De är här, ropar han hänförd. Vår kung och drottning är tillbaka!

Maja står som förstenad och insuper synen för att aldrig glömma den. Drottning Blanche är den vackraste hon någonsin sett. Hennes långa lockiga ljusa hår böljar över axlarna på den gröna blanka klänningen. Ja, hela varelsen lyser, men kanske allra mest de blå glittrande ögonen.
Bredvid sitter hans majestät kung Magnus som nästan drunknar i hennes skönhet.

Maja vet att han nyligen infört trälförbud och att han nu vill skapa gemensamma lagar för hela riket. Kanske är det därför han är här?
I nästa vagn sitter en barsk dam klädd i svart tunika över den vita särken. Hon håller om de små prinsarna Erik och Håkan.
Morbror har berättat om henne så Maja vet att hon heter Birgitta Birgersdotter och är hovets husfru. Hon är djupt religiös och det sägs at hon haft syner om Gud fader själv. Sträng ska hon vara men rättvis.

Kökspigan är inte kapabel att röra sig, så betagen är hon av det eleganta följet som kliver ur de kungliga vagnarna med riddarnas hjälp. De skrider nu fram till den stora tunga ekdörren för att äntligen komma in i det svala stenhuset och få förtäring.

Maja står kvar på borggården och drömmer. Tänk att få arbeta hos drottningen och dela hennes vardag även om det bara är som piga. Gud så vacker hon är!
Lugnet återställs och hon samlar sig för att göra det hon är ålagd. Kokerskan måste vara riktigt arg nu som fått vänta så länge.
Hon vänder sig om och tar sikte på källaren men vid första steget stöter hon emot något hårt. Det gör ont!
Det visar sig vara en rustning och då hon höjer sin blick möter hon ett par bruna ögon, djupa som brunnar. De tillhör en ädel yngling med mörklockigt svart hår, den stiligaste hon någonsin skådat och han ler charmigt mot henne med ett uppskattande leende.

-Hallå där, min sköna mö. Vem är du?

– Maja, svarar hon förvånad över uppmärksamheten.

Hans väntande riddarkamrater är otåliga och trötta efter resan och har bara en önskan och det är att följa kungafamiljen in för att få förfriskningar.

– Äh, kom nu Ulf! Visst är hon vacker men bara en piga. Du är ju bortlovad rikt.

– Bry dig inte om dem, de är bara avundsjuka. Ses vi kanske åter? Adjö, sköna jungfru.

Plötsligt är han borta och hon måste nypa sig i armen för att säkert veta att hon inte drömmer.

Smärtan efter krocken meddelar motsatsen och hon återvänder snabbt till verkligheten som säger henne att det får vara slut med drömmar för hennes del. Kokerskan väntar på sin ved och är säkert upprörd till vansinne.

Maja styr bestämt sina fötter till det enda tornets källardörr men euforin vill inte släppa sitt grepp om känslorna, de vill ta över och lämna förnuftet därhän. Hon vet ju att hon aldrig kan bli något annat än en enkel kökspiga och att hon ska vara nöjd med det. Ändå så klingar hans ord i huvudet om och om igen.

– Ses vi kanske åter?

En jublande sång fyller bröstkorgen i den fattiga och obetydliga kökspigan då hon öppnar dörren och går ner för trappan för att fylla famnen med klabbar men det går ju inte att fullfölja sina plikter då kroppen vill vara någon annanstans, den vill vara i tronsalen där HAN finns tillsammans med majestäterna och det vackra folket.

Tankarna för henne dit och bilden av prakt och ett dignande dukat bord framträder innanför ögonen.

Omedvetet slår hon slår sig tankfull ner på huggkubben med armbågarna i sitt knä och hakan lutande i de slitna händerna.

Uppvaknandet är hårt då arga fötter klampar på trappstegen. Det är en uppretad kokerska på väg ner.

-Var är du jänta? Måste ha veden genast. Herrskapet väntar på maten och de vill inte ha den kall. Vad gör du? Sitter du och drömmer?

-Jag såg dem och de var så vackra och en riddare vill se mig igen. Den vackraste ädling jag någonsin sett.

-Vet hut! Du är en piga och kommer aldrig att vara något annat. Inte menade han något med det. Det begriper du väl. Var och en har sin plats här i världen och din är hos mig i köket. Se så, kom nu!

Med ens är magin bortblåst. Maja inser att kokerskan har rätt och reser sig snabbt för att hjälpa till med veden och skynda sig tillbaka till den mörka jordhåla som kallas kök.

Där har elden har falnat i den stora spisen och pyr bara under grytan som hänger i sin krok och det är skumt men facklorna på väggarna hjälper dem att orientera sig bland råttorna på jordgolvet.

Med en suck får Maja snart igång en fin eld och arbetet fortsätter som vanligt med uppläggningsfaten på det stora träbordet då drottningens kammarjungfru kommer springande.

Den stora kokerskan muttrar surt under huvudbonaden då hon rör i grytan så stressad att rosettens knytband viftar under dubbelhakorna.

-Ja, jag vet att de är hungriga men det är snart klart. Om det inte vore för min slöa och dagdrömmande piga så skulle det vara färdigt för längesedan.

-Maja! Du ska komma med mig till tronsalen. De behöver hjälp med serveringen och en viss vacker ädling frågar efter dig. HAN VET DITT NAMN!
Kanske slog drömmen in? Det får vi nu endast gissa år 2014. Du som läser detta får själv bestämma men tanken är spännande.


Gun Molinder

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree