Biografi: Tove Jansson. Arbeta och Älska.

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, juni 14th, 2014

Tove Jansson. Arbeta och Älska.

Tuula Karjalainen

Norstedts, 2014

290 s.

Utkommen 2014 -01

–

I min fantasi finns det en parallell värld. En värld där människor lever i en slags ”under-ground” tillvaro, där alla arbetar med kultur och har murriga kläder. Gärna baskrar och långa mörka kappor. Det är alltid kväll och en massa människor befinner sig i en lokal, kanske ett finrum hos någon rik konstälskare som sponsrar sin unge älskares karriär som porträttmålare eller en olaglig klubb nere i en sofistikerad källare. Alla dricker rödvin, pratar om konstens plats i politiken medan passionerade och förbjudna kärlekshistorier förmedlas i ögonkast över äktenskaps- och könsgränserna. Kanske är det himlen jag föreställer mig på det här sättet. Himlen för ”hon-som-en-gång-drömde-om-att-bli-kulturarbetare”. Att läsa Tuula Karjalainens bok om Tove Jansson är i alla fall precis som att få kliva in i den här typen av värld.

Som de flesta andra (det tror jag i alla fall) är Tove Jansson för mig först och främst skapare av Mumindalen och dess invånare – det är de texterna och de fantastiska bilderna som namnet förknippas med. De till barnsagor förklädda historier som talar lika mycket, om inte ännu mer, till vuxna än till barn. I den här boken följer vi med från början. Tove Jansson som började som ren bildkonstnär, långt innan hon tänkte tanken att skriva böcker. 

Tove Janssons liv är bättre än någon roman. Här finns allt; konst, passion, bisexualitet, krig, fattigdom och strävsamhet, olycklig kärlek och förstås mumintroll. Karjalainens skildring av Tove är detaljerad och närgången men visar också tydligt på en enorm respekt från författarens sida gentemot personen hon gestaltar. Även om Toves handlingar och val inte alltid är det moraliskt riktiga eller mest aktningsvärda är Karjalainens blick på dem kärleksfull, förlåtande och förklarande. Och jag som läsare är hundra procent med på tåget.

Tove Jansson var en udda person; hon flyttade inte hemifrån förrän hon var rejält vuxen och hade alltid en nära (om än komplicerad) relation till sina föräldrar. Hon prioriterade arbete framför kärlek (därav titeln Arbeta och Älska, i den ordningen) och framstår som en arbetsnarkoman. Det som imponerar mest på mig är med vilken självklarhet hon ägnade sig åt konsten som yrke. Det framstår inte som om hon någonsin övervägde en annan väg, trots att pengarna knappt räcker till ateljéhyran, tycks något annat sätt att förtjäna brödfödan inte ha föresvävat henne.

Som amatör blir vissa delar lite ”konsthistoriskt tunga”. Karjalainen beskriver mycket kunnigt vilka konstnärliga strömningar som under olika perioder influerade huvudpersonens skapande och det blir lite gäsp-varning här och där när jag inte riktigt hänger med i referenserna.

Men jag blir däremot hundraprocentigt indragen i skildringen av Toves depression över hur kriget får livet att stanna upp, hennes olika mycket komplicerade kärlekshistorier – samtliga mer eller mindre olyckliga, hennes engagemang för ”konsten för konstens skull” och vägran att ägna sig åt politiska uttryck i sitt skapande. Och så den största genialiteten; när hon omvandlar vuxna grubblerier och mörka tankar om kärleken, döden, friheten och meningen med livet till historier från Mumindalen som samtidigt ger barn och vuxna så enormt mycket. Det är fantastiskt att via Karjalainen få ta del av hur händelser och gestalter i Tove Janssons liv får existenser och former av Mumin, Sniff, Snusmumriken och så vidare.

Någon enkel person var hon nog verkligen inte Tove Jansson, men jag skulle gärna ha känt henne. Suttit på den där ”under-ground” festen, druckit rödvin och käftat med henne om att konstens roll visst kan vara politisk.  Att läsa Tarja Karjalainens bok gör att det faktiskt känns som om jag kände henne lite grann den där Tove. Och de redan många lagren av djup som finns i de oändligen analyserbara historierna om mumintrollen får ytterligare rymder när Toves eget liv kan anas där i.

—

 Malin Nilsson tillhör Kulturdelens redaktion