Colombines kyss
Krönika lördag, juni 21st, 2014
”Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan 12 på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat.” (Sid. 32)
Så poetiskt och sinnligt skriver Adriana Lisboa i romanen Colombines kyss. Stycket fångar det som jag finner så njutbart i hennes skrivande. Närvaron, innerligheten, sammanförandet av disparata bilder som ger en mångfacetterad helhet. Lisboa lyfter det vardagliga och ger det en lyster. Lisboa är praktiserande zen-buddist. I hennes blick finns en närvaro och ett icke-dömande som också finns inom zen.
Den svenska språkdräkten signerad Örjan Sjögren är en fröjd att läsa.
Handlingen är mycket enkel att beskriva. En man möter på en fest Teresa. I fyllan och villan uppstår tyckte och de blir ett par. Teresa är författare och har just fått lite av ett genombrott, fått ett pris och ökad massmedial bevakning. Han flyttar in till henne. När 8 månader gått går Teresa, som älskar att simma, ut i havet och kommer inte tillbaka. Teresa har före sin död börjat skriva en bok baserad på poeten Manuel Bandeira (som tyvärr inte finns översatt på svenska vad jag har kunnat hitta). Pojkvännen, som inte är författare, sätter sig i som en del av sorgearbetet att skriva vidare på boken. Kanske han kan genom skrivande och Bandeiras poesi förstå deras kärlek och det som hänt bättre då? Boken avslutas med en oväntad tvist som du själv får upptäcka om du läser denna pärla till roman.
Colombines kyss är en lång meditation över liv, kärlek, skrivande och litteratur. Det är en bok som inte är svårläst men som mår bra av långsam läsning. Jag har haft en intensiv period senaste veckorna och läste boken när jag fick stunder över. När jag sedan bläddrade igenom boken inför att skriva om den inser jag att jag bara skummat på ytan. Jag läste boken en gång till. Det tålde den. Texten växte, bekräftade vilken skicklig författare Lisboa är och jag såg mer hur sinnrikt boken var uppbyggd.
Adriana Lisboa
Adriana Lisboa är född 1970 och har ett par böcker bakom sig. Hon är även utbildad musiker och arbetat som jazzsångerska i Frankrike! Hennes litterära stjärna är i klart stigande. 2003 fick hon Jose Saramago-priset som varje år delas ut till den mest framsående förtattaren på det portugisiska språket.
Att jag kom att läsa Lisboa beror på att hon dels finns med i intressanta antologin Ljud av steg som Örjan Sjögren ställt samman. Men det var framförallt rekommendationen från en av mina läsare, Ulla S, som bott länge i Brasilien som starkt rekommenderade henne. Tack Ulla!
Lisboa bor numer i USA i en liten småstad utanför Denver, Colorado. Långt ifrån Copabanas värme och myller. Här kan du läsa mer om henne.
http://www.adrianalisboa.com.br/en/biografia/index.html
Längst ner på sidan finns en intressant film på 30 minuter där hon porträtteras boende i sitt nya hemland.
Avslutningsvis. Boken är utgiven av Boca förlag i samarbete md Pocky förlag. Det var samma fölrlag som gav ut en annan mycket bra bok jag läst – Klagosång över Miguel Pruneda av David Toscana. Är alla deras böcker av samma klass som dessa två i sig mycket olika romaner, så kan man lugnt botanisera vidare i deras utgivning.
—
Patrik Enander skriver också på bloggen En trave böcker
