Cirkus: Cirkus Scott och piraterna

Inlagd av Peter Ekström Recension, Scen söndag, juni 22nd, 2014

Cirkus Scott och piraterna

Ledning: Robert Bronett

Medverkande: Angelica Helgesson, Guillaume Assire Becar, Fratelli Torres, Diana Vedyashkina, Duo Manduca, 22 kinesiska akrobater mfl.

Turné pågår i hela södra Sverige fram till i september.

 

Cirkus sägs vara en av våra äldsta underhållningsformer. I Sverige har cirkuskonstens popularitet gått upp och ner. För ett par decennier sedan fick den nytt blod genom den så kallade nycirkusen med Cirkus Cirkör i spetsen. Nu verkar hela branschen vara lite på avtagande.

Men en del kompanier håller fortfarande igång och försöker till och med förnya sig. Cirkuskonsten är inte så konservativ som det ibland har sagts.

Anrika Cirkus Scott, 77 år, är Sveriges största cirkus och har i årets uppsättning ett pirattema. Eftersom Cirkus Scott är en traditionell cirkus är detta tema rätt löst påklistrat. Det tillför inte föreställningen särskilt mycket. Det är bara i ett par nummer som föreställningen anknyter till temat överhuvudtaget.

Tältet är modernt och möjligen Europas största. Det är i alla fall så stort att ett mininöjesfält är inrymt bredvid själva cirkusmanegen. Också ljusanläggningen är modern. Fast på arbetsmiljöområdet verkar Cirkus Scott fortfarande vara gammaldags med scenarbetare som får klättra på utsidan av de master som håller upp både tält och ljus. Men så är ju poängen med cirkus att det ska vara farligt och roligt på riktigt.

Cirkus Scott drivs fortfarande inom familjen Bronett – nuförtiden representerad av Robert Bronett. Han spelar en huvudroll i föreställningen. Men snarare som clown och misslyckad jonglör än som traditionell cirkusdirektör. Fast en gång, i samband med det anslående finalnumret, får han säga den berömda repliken:

”Får jag be om största möjliga tysssssstnad.”

Trots pirattemat är det en ganska avskalad föreställning. Det är en stor kinesisk trupp, 22 personer, med och de har fantasifulla utstyrslar. Men många av de övriga är liksom nedtonade. Clownen har varken smink eller för stora skor. Hästarna har inga plymer. Personalen har inga livréer. Scendekorationen är minimal. Vilket är helt okej.

Den anonyma kinesiska truppen, både män och kvinnor, är allsidig och imponerande. Hästar och hundar sköter sig hyfsat. Papegojorna, skötta av Angelica Helgesson, är mycket duktiga. Den vita hästen som jagar sin ryttare (Guillaume Assire Becar) med ridpiska i munnen är suverän. Och det avslutande numret – ett ”dödshjul”, en stor apparat som fås att snurra av fyra akrobater (Fratelli Torres) som klättrar utanpå och springer inne i maskineriet – är precis så hisnande och spektakulärt som jag alltid hoppas att det ska vara på cirkus. Heder åt Cirkus Scott som håller liv i riktig underhållning.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion