Bok: En jägares historier av Aurora Ljungstedt

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur onsdag, juni 25th, 2014

En jägares historier

Aurora Ljungstedt

Hastur förlag. 328 sidor. Har utkommit.

 

Ingen kan påstå att Aurora Ljungstedt idag är en allmänt bekant och älskad författare. Redan när hon dog 1908 konstaterades i en dödsruna att hon var nästan bortglömd men att hon för en äldre generation varit välkänd – om än inte under eget namn utan som Claude Gérard. Liksom många andra 1800-talsförfattare skrev hon under signatur, och liksom många andra kvinnliga författare valde hon en manlig pseudonym. Anledningen är enkel: det gav större frihet. För en man stod fler ämnen till buds att skriva om, och attityden kunde vara frimodigare. Ljungstedt väljer också gärna en manlig berättare med öppna sinnen och glatt sinnelag.

Namnet Claude Gérard hittade Ljungstedt hos Eugène Sue, 1800-talets okrönte kung av sensationsromaner, och även hon dras till brott, mystik och märkligheter. Men där Sue med förkärlek väljer storstaden Paris som spelplats drar Ljungstedt gärna till skogs. Hon har kallats Sveriges första deckarförfattare och skräckromantiker. Det senare är väl inte helt korrekt med tanke på en del tidigare pjäser och dikter av Stagnelius, men visst var hon tidigt ute även här, inte minst som prosaist.

Ljungstedt föddes 1821 i Karlskrona men tillbringade sin ungdom på släktgodset Krusenhof mellan Bråviken och Kolmården – en trakt odödliggjord av Almqvist i Drottningens juvelsmycke. Det bidrar säkert till att man lätt får Almqvist i tankarna när man läser de fyra berättelser som Ljungstedt samlade i En jägares historier och som till stor del utspelas i de skogar där Tintomara gick på jakt. De publicerades ursprungligen i början av 1860-talet som följetong i Nya Dagligt Allehanda, men kom sedan att i omredigerat skick bilda en egen volym. För nu tolv år sedan gjorde förlaget Aleph ett försök att väcka liv i Ljungstedts författarskap genom att publicera två av dem, ”En gubbes minnen” och ”Harolds skugga”, i boken Två sällsamma berättelser. Men sedan förra året finns en komplett nyutgåva av En jägares historier – denna gång på Hastur förlag och med ett omfattande och givande efterord av Rickard Berghorn. Det jag möjligen kan sakna i hans mycket initierade framställning är något om den tyska skräckromantiken som bakgrund till Ljungstedts författarskap. Det är till exempel lätt att få Webers Friskytten i tankarna, en opera som sätter jägarliv, folkliga föreställningar och dunkla krafter i spel och som rönte stor framgång även i Sverige.

Drottningens juvelsmycke är kanske den bästa roman som skrivits på svenska språket – men åtskillig svensk 1800-talsprosa mår bäst av att bli kvar i den glömska som drabbat den. Därför var det med viss tvekan och onda aningar jag började läsa Ljungstedt. Att man är pionjär behöver ju inte betyda att man också är bra. Men det visade sig snart att hon inte bara är läsbar utan riktigt underhållande. Det tidstypiska har inte dödat texten utan patinerat den och gett den inte så lite charm – och dessutom finns en nästan förvånande friskhet i naturskildringarna. I inledningen till En jägares historier låter hon sin berättare, den muntre jägaren, dessutom teckna ett slags litterärt program i romantikens anda. Här talas om naturen och det enkla folket, om drömmerier och inbillningskraft, och här presenteras en estetik som hyllar kontraster och en fri blandning av högt och lågt. Ljungstedt väljer här en bild som möjligen kunnat få någon att ana kvinnan bakom den manliga pseudonymen. Boken liknas nämligen vid en ”brokig väv, där ränningen utgörs av skogsbornas berättelser och egna fantasier, och inslaget blir de verkliga episoderna och äventyren i ett jägarliv”, en trasmatta ”där silkeslappen ligger bredvid yllekluten, den kolsvarta bredvid den vita”.

Den kringströvande jägaren är lantlivets motsvarighet till stadsflanören, och egentligen är han mindre intresserad av jakt än av naturens behag och av oväntade möten med okända människor. I skydd av grenar och buskar blir han gång efter annan ofrivilligt vittne till märkliga händelser och råkar höra samtal inte avsedda för någon utomstående – och så kan en sällsam och ödesmättad historia rulla igång. Det kan handla om vanliga brott som stöld och mord, gärna med starka känslor inblandade, men det händer också att mystiken tätnar och att dunkla krafter tycks driva sitt spel. Till de originellare historierna hör ”Harolds skugga” vars dubbelgångarmotiv är lätt att associera till Stevensons Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Men Ljungstedt var först – och det visar sig för all del också att likheterna är rätt ytliga.

I ”En gubbes minnen” tätnar mystiken. Vår käcke jägare stöter här oförhappandes på medicine kandidaten Konrad Dürer på botanisk utflykt i sommarskogen. När det blir dags att söka natthärbärge råkar de möta en gubbe som tar dem till en närliggande herrgård. De unga männen trotsar muntert alla varningar om spökerier och låter sig inkvarteras i huvudbyggnaden. Naturligtvis får de sin nattro störd. Det gäller inte minst Konrad som på ett sällsamt sätt tycks förbunden med detta hus som han aldrig tidigare besökt. Senare berättar gubben sin historia för de unga männen. Han är uppvuxen på gården som visar sig ruva på ruggiga minnen av förbjuden kärlek, svek och brott. Här finns också en ärkeromantisk skurk i form av den mystiske och ondskefulle doktor Testa, en mörk och demonisk italienare med en egendomlig förmåga att kunna växla skepnad, på en gång djurisk och övermänsklig, dessutom med samhällsomstörtande tendenser. Med hypnotisk kraft tar han makt över andra, framkallar kollektiva hallucinationer, förebådar lynchningen av von Fersen och får döda att agera som om de levde. Naturligtvis visar det sig också att Konrad verkligen har en oväntad och för honom tidigare okänd anknytning till de gruvliga händelserna på gården – vilket i sin tur öppnar för nästa historia, ”Farmors skrin”, där Konrad i ett långt brev till sin jägarvän bland annat kan berätta om doktor Testas vidare öden.

Aurora Ljungstedt är alltså vad gäller både innehåll och berättarteknik en god representant för romantiken. Tidstypiska är också de utvikningar av olika slag som förekommer – som diskussionen om lyckan är att söka hos det enkla folket eller hos de bildade klasserna. Jägaren bedyrar att han inte hör till dem som svärmar för lantlivets oskuldsfulla behag, då han mycket väl känner den råhet och det snusk som ofta härskar i stugorna som en följd av hårt arbete och ett ”halvvaket själstillstånd”. Men frågan är om det enkla folket trots allt har en naturlig frihet som saknas hos de högre klasserna. Vad skulle till exempel hända med ung och chosefri torparflicka om hon fostrades att leva en elegant societetsdams liv? Tankeexperimentet formar sig till en satir över den senares inskränkta tillvaro och låter sig nästan läsas som smygfeministisk civilisationskritik.

Aurora Ljungstedt är gudbevars ingen Almqvist – men vem är det? Hon förtjänar hur som helst att återupptäckas och återuppväckas efter att nu legat skendöd i över ett sekel. En jägares historier bjuder på riktigt underhållande och charmig läsning – perfekt för sommarkvällar och sommarnätter – och jag har läst den med stor förtjusning.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.