Strindberg lever!
Krönika lördag, juni 28th, 2014
I mina litterära vandringar återkommer jag alltid till August Strindberg. Trots att det var 102 år sedan han dog, har aldrig hans liv, författarskap, men framför allt hans kompromisslösa äkthet , upphört att fascinera mig. Där liknar han Ingmar Bergman i mer än ett avseende. Se bara på deras komplicerade förhållanden till kvinnor. Hetlevrade och kompromisslösa i sina liv. Båda dog följaktligen ensamma. Men vilket arv de har lämnat efter sig. Makalöst, tycker jag.
August Strindberg blev kanske mest ihågkommen för Hemsöborna, men det är inte det bästa han har skrivit. Både Röda rummet , Tjänstekvinnans son och Svarta fanor är bättre litteratur, tycker jag.
Även hans dramatik lever i högsta grad. Fröken Julie har spelats på teatrar runt hela världen, och spelas fortfarande. Själv minns jag en uppsättning i Karlslund, Örebro, med Malin Berg och Anders Ahlbom Rosendahl i huvudrollerna för tre år sedan. Men August Strindberg skrev faktiskt manus för mer än 60 teaterpjäser. Imponerande!
När han dog 1912 följde cirka 60000 människor begravningståget genom Stockholm. Jag tror det framför allt hans mod och solidaritet med de nödlidande och fattiga arbetarfamiljerna i Stockholm, som gav ett sådant gensvar. Men den så kallade Strindbergsfejden som utspelades 1910-1912, var nog det som störst utslag. August kritiserade med kraft sin tids kulturetablissemang och dess nationalistiska hyllande av Karl XII. Han var dräpande i sin kritik.
Verner von Heidenstam och Sven Hedin ledde motståndet, två verkliga kungahus- och fosterlandsvänner.
Men folkets kärlek fick dom aldrig. Det fick däremot August Strindberg, som självfallet borde ha fått Nobels litteraturpris medan han levde. Det fick han inte. Det fick däremot Verner von Heidenstam…
I min ägo har jag nu en liten tavla av Munkas Larsson, föreställande en åldrad August Strindberg på promenad genom ett vintrigt Stockholm. Hela tavlan är knallröd förutom Augusts ansikte och den vintriga bakgrunden. Helt underbar!
—
Gunnar Norrman
