Konsthistoriedebatt: Stipulativ eller inte stipulativ – det är frågan

Inlagd av Peter Ekström Debatt söndag, juli 27th, 2014

Att beskriva konsthistorien hänger naturligtvis samman med vilken syn vi har på konst. Konsthistoria omfattar inte sådant som vi inte anser vara konst. Men med det sagt finns ändå många möjligheter kvar. Konsthistoria kan berättas på en mängd olika sätt och utifrån olika synvinklar. Lars Vilks förordar att ”konsthistoriens grundprincip borde vara en historia om konstbegreppet och vilka konsekvenser detta har fört med sig”.

Själv menar jag att det är orimligt att tänka sig att det skulle finnas en enda sanning när det gäller att beskriva konstens historia. I detaljer kan nog stor enighet uppnås men så snart större skeenden ska beskrivas finns det anledning att dra öronen åt sig och att noga fundera på motiven bakom.

Orden ”borde vara” är nyckeln till hur en stipulativ teori kan beskrivas. Det vill säga en önskan om hur tingens ordning borde vara.

Lars Vilks hävdar att mina åsikter är stipulativa medan hans inte är det. Tja, det kan ju verka som om det är tvärtom.

När det gäller konstteori, det vill säga att försöka förklara vad konst är, är en stipulativ teori en återvändsgränd. Av de fyra familjer av teorier som jag har tittat på – metafysisk konstteori, traditionell/modern konstteori, språklig konstteori och institutionell konstteori – finns det väsentliga stipulativa inslag i framför allt traditionell/modern konstteori men också i metafysisk konstteori. Språklig konstteori och institutionell konstteori har i stort sett inga sådana inslag.

Vilks är ju en förkämpe för institutionell konstteori medan jag menar att språklig konstteori håller bättre. Det innebär inte att språklig konstteori är mitt påhitt eller att den motsvarar en önskelista över vad jag tycker är bra konst.

När det gäller hur konsthistoria ska skrivas tillåter jag mig dock att ha önskemål. Jag önskar fler perspektiv.

Vilks skriver att han aldrig förnekat den retrospektiva användningen av begreppet konst. Ändå har han ofta hävdat att det egentligen inte kan användas förrän i slutet på 1700-talet då ”konsten” uppstår. Ja, ibland att ”konst” inte uppstår förrän i mitten av 1970-talet i samband med koncept-konstens genombrott. Äldre konst, brukar Vilks generöst säga, kan få kallas konst om vi ser på den som ready mades. Det är inte riktigt samma sak som att kunna använda konstbegreppet retroaktivt.

”Jag har aldrig försvarat den traditionella konsthistorieskrivningen.”, skriver Vilks. Ja, men han skriver också så här:

”Därför blir konsthistorien baserad på vad som har försiggått i vår del av världen. (…) Det har ändå varit relativt enkelt att konstruera en konsthistoria som moderniserar och omtolkar äldre måleri, skulptur och arkitektur.”

Denna konservativa syn går igen när Vilks sorterar bland de olika kulturella uttryck som vår värld bjuder. Mode och design kan till exempel inte ses som konst. Aldrig någonsin?

Vilks skriver så här:

”För att bibehålla något av värde i begreppet konst måste det finnas vissa begränsningar.”

För att komma från en försvarare av konstnärlig yttrandefrihet så är det ett anmärkningsvärt påstående som skulle kunna hämtats från vilket kulturkonservativt manifest som helst.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion