Okonst: I egen sak

Inlagd av Peter Ekström Debatt måndag, augusti 18th, 2014

Jag är glad och stolt att Lars Vilks har recenserat min bok Okonst. Det är inte många i Sverige som har gedigen kunskap om konstteori men han är en av dem och därmed så väger hans åsikter tungt.

Det innebär inte att jag lägger mig platt. Det är tyvärr inte gängse att upphovsmän svarar sina recensenter. Det tycker jag är synd. Jag vill, liksom Ulf Linde, gärna se recension och kritik som en del av ett samtal. En respons från upphovsmannen gör att detta samtal blir levande. Mer sådant alltså.

Om Lars Vilks gillar eller inte gillar hötorgskonst lägger jag mig inte i. Kanske är hans ogillande ett tecken på hans i grunden kulturkonservativa hållning. Då får det vara så.

Han tycker att jag underbygger mina resonemang med för få noter (67 stycken i en bok på 112 sidor). Det anser jag också vara en smaksak. Det är inte en doktorsavhandling jag skrivit utan en essä. Självklart är det viktigt att redovisa var citat kommer ifrån och det har jag också noggrant gjort.

Han tycker vidare att jag ”trasslar in mig i juridiken”, men det han anför som argument för sin sak är ett fall från USA och ett från Tyskland. Visst har ”konstnärlig halt” och liknande diskuterats i svenska domstolar, fast i lagen står det inget om något sådant och i modern tid har det såvitt jag vet inte varit grund för något domslut.

Att Vilks kritiserar min genomgång av aktuella konstteorier förvånar inte. Det är ju kärnan i den diskussion som vi fört sedan ett par år tillbaka. Kanske tycker jag att han borde känna igen den traditionella/moderna konstteorin som han själv skrivit en hel del om. Och, som jag tycker att jag visat tydligt i min bok, så är inte den språkliga konstteorin min uppfinning. Just namnet må vara min konstruktion men innehållet är, vilket jag väl har belagt, inte alls mitt. Sättet att klumpa ihop ett antal teorier under fyra delvis nya rubriker kanske känns halsbrytande oakademiskt, men det är en smäll som jag är beredd att ta.

Att Carl Schnaase nämner utomeuropeisk konst redan 1843 är trevligt men utgör knappast något mönster för hur konsthistorien i allmänhet har beskrivits från den tiden och framåt. Det har mycket konsekvent varit helt eurocentriskt. Det finns en omfattande debatt om detta men ännu har inga större genombrott skett när det gäller alternativa skrivningar.

Att jag inte tog upp Anna-Maria Ekstrands konstnärskap var naturligtvis ett misstag, det borde jag gjort.

Lars Vilks skriver så här på slutet av sin recension:

”Man kan ändå fråga sig om det är nödvändigt att tvinga in andra kulturers verksamheter i det västerländska konstbegreppet. Dessutom har utomeuropeiska kulturer inte någon betydande kontinuitet in i vår tid. Idag råder den internationella samtidskonsten i hela världen.”

Det är ett ideologiskt uttalande (eller stipulativt önsketänkande om man så vill). Det enda västerländska konstbegrepp som Vilks erkänner är den trånga marknadsinriktade institutionella konstteorin. Tack och lov finns det konst och kultur runt om i världen som blomstrar utanför den ramen. Om det nuvarande modet – ”den internationella samtidskonsten”, nu, eller som Vilks tidigare hävdat, i all framtid, ska vara rådande, blir det inte så kul. Men det är ingen risk, nya tider kommer.

Om min boks kärna – okonsten – skriver inte Vilks så mycket. Han föreslår att konsten ska betraktas som en restprodukt. Denna underliga tankegång behöver han utveckla.

—

Peter Ekström