BIO: Magic in the Moonlight

Inlagd av Tove Ekström Bioaktuellt, Film & TV, Recension fredag, augusti 29th, 2014

Magic in the Moonlight

Komedi/Romantik, USA, 2014

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Medverkande: Colin Firth, Emma Stone,  Simon McBurney, Eileen Atkins, Hamish Linklater m. fl.

Längd: 97 minuter

 

En mycket passande titel. Woody Allens nya skapelse är fjäderlätt, förtrollande och förtjusande.

20-tal. Berlin. Colin Firth spelar huvudrollen som Stanley, en trollkonstnär som under förklädnaden Wei Ling Soo lockar stor publik med sina trick. På scenen får han en elefant att försvinna i tomma intet, sågar itu kvinnor på mitten och utövar konsten att teleportera sig från en egyptisk sarkofag till en fåtölj. Han blir applåderad över hela Europa och betraktas som ett geni.

Allt är dock en bluff. I själva verket är Stanley mycket cynisk och en hetsig föraktare av allt fantastiskt och övernaturligt trams, från magi till religion. En kväll blir Stanley uppsökt av en gammal vän som ber honom om en tjänst: att avslöja en bedragerska. Gemensamma vänner till dem båda spenderar sommaren i södra Frankrike och har där tagit en ung amerikanska (Emma Stone) under sina vingar. De är trollbundna av henne och övertygade om att hon är ett medium i stånd att förutsäga framtiden och kontakta de dödas själar.

Precis sånt som Stanley avskyr. Utrustad med sitt vanliga otrevliga sätt och en van bluffmakares tränade ögon åker han ner till södra Frankrike och träffar mediet: den charmerade och oskuldsfulla Sophie. Förgäves letar han efter tecken på lurendrejeri men blir så småningom själv påverkad av Sophies förmågor.

Året är 1928. Södra Frankrike. Överklass. En historia som handlar om människans (i det här fallet Stanleys) skräck inför livet och döden och hennes behov av ett magiskt skimmer skulle ha kunnat berättas när som helst och var som helst. Allen har berättat om det förr. Rädslan. Döden. Slutet. Hur man kan eller inte kan förhålla sig till det. Att livet trots allt elände är värt det. Den här gången har han valt en förbehållslöst attraktiv miljö, bäddat in allvarliga tankar om sanning, lögn och dödsångest i provencalsk sol, virat in det i glittriga 20-tals klänningar och parfymerat det med en riklig mängd jazz. Nostalgi för hela slanten. Resultatet blir ett delikat paket med en kärna av bistra tankar på verkligheten.

Colin Firth är Colin Firth. Hans gester och tonfall är bekanta men lika bra som någonsin. Även om han är lite förutsägbar är han perfekt som Allens återkommande hysterisk-neurotiker-med-dödsångest-karaktär. Stone övertygar som Sophie men karaktären finns mest där för att ge Stanley något att reagera på. Det hon säger är klokt och tankeväckande och något av sanningens röst i filmen men hon kommer ändå aldrig i fokus ordentligt. Allen är som alltid mer intresserad av neurotikern och låter dennes själsliv växa till det omfattar hela världen. Det är Stanley som frågar, tvivlar, söker och tjafsar. Alla andra är där som kontrast till honom och verkar nöjda och harmoniska i jämförelse. Egocentriskt, ja, men det påpekas och kan därför förlåtas.

Jag tycker att det här är en förtjusande film. Den har glimt i ögat (när har Firth inte det?) och en snärtig dialog levererad på bästa brittiskt överklassmanér. Den har ett nostalgiskt och romantiskt skimmer utan att räkna bort eländet, utan att glömma. Mörkret kunde dock ha fått vara mörkare, farligare. Även om orden yttras yttras de på ett alldeles för charmigt och lättsamt sätt. Jag kan läsa in rädslan i det Stanley säger men inte i hans ansikte. Någon gång i filmen hade han kunnat få må riktigt dåligt. Man hade kunnat glänta på dörren till den stora svärta som driver huvudpersonen framåt. Vi hade kunnat ta det tror jag. Jo, med den här dosen snärtig brittiska, 20-talsglitter, cocktailpartyn, magi och månsken innanför västen är man rustad för det mesta.

—

Tove Ekström

 

Tove Ekström