Konstutställning: Michael Johansson
Recension, Utställningar söndag, september 7th, 2014Michael Johansson
Familiar Abstractions
Värmlands Museum, Karlstad, 6 sept-9 nov
Ibland kan man nästan tro att Gud har gett mänskligheten ett uppdrag. Men jag tänker inte på det där att uppfylla världen med våra barn. Nej, det är alla prylarna jag tänker på. Åtminstone i vissa delar av världen väller prylarna fram från fabrikerna. Ständigt nya, ständigt fler. Det är som en naturkraft. Antalet, funktionerna, utformningen tycks inte ha något att göra med vilka mänskliga behov som finns. Kanske är det Guds plan – att vi människor ska fylla världen med våra prylar.
All denna bråte tar upp stor plats. Både fysiskt och mentalt. Hur ska man förhålla sig till alla saker? Om man står still är de som en flod som sköljer förbi en. Rör man sig är det som att vada genom en postorderkatalog. Tittar man framåt ser man den skinande miljön i ett läckert köpcenter. Men sneglar man bakåt förstår man att allt har förvandlats till stinkande sopor i samma ögonblick som man har passerat det.
Inför allt detta kan man gripas av vanmakt. Eller av ordningssinne. Här måste städas upp lite. Ordnas. Ges en greppbar överblick.
Så går mina tankar när jag ser Michael Johanssons skulpturer. De är assemblage av gamla prylar – möbler, hårtorkar, pärmar, madrasser, väskor, tv-apparater, filtar, vitvaror och mycket annat. Ibland staplade i stora kubformer. Ibland använda för att fylla ett givet utrymme, ett mellanrum någonstans. Hans vilja att samla, ordna och fylla tomrum känns mycket sympatiskt på ett enkelt mänskligt sätt. Jag känner att jag också skulle kunna delta. Prylarna i världen är som sagt många och behovet av ordning stort.
Det finns ett Don Quixote-drag över Michael Johanssons skulpturer. Hans slåss mot väderkvarnar och han kommer aldrig att vinna. I längden segrar kaos alltid över ordningen. Men på kort sikt, i ett hörn, i ett mänskligt perspektiv kanske ändå översikt kan uppstå. Ordningen och prydligheten är naturligtvis endast illusioner, men de är illusioner som vi tycks behöva.
Ett annat spår hos Michael Johansson är byggsatserna. En hushållsstege, en roddbåt, en stol, dekonstruerade och monterade som de små plastmodeller man förr kunde hitta i corn flakes-paket eller köpa i en leksaksbutik. Är detta skulptur á la Ikea – bygg din egen stege, båt, stol? Nja, jag tänker i andra banor och på andra möjligheter. Tänk om den ännu inte hopmonterade parkmöbeln kan sättas ihop på ett annat sätt och användas till något nytt. Vad? Ja, inte vet jag. En kälke, ett vapen, en säng?
Utställningen på Värmlands museum (alltid lika trevligt och generöst) är en liten redovisning av vad Michael Johansson står just nu. Det finns all anledning att besöka den och det finns alla anledning att fortsätta hålla ögonen på denne ordningsman.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
