Scen: Chaplin med Länsteatern i Örebro

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, september 28th, 2014

Örebro Teater – Länsteatern i Örebro i samarbete med Smålands musik och teater

Chaplin av Sara Lindh

Regi: Richard Günther

Musik: Matti Bye

Sångtexter: Sara Lindh

Scenografi/kostymdesign: Ann Bolander Looft

Ljusdesign: Richard Günther

Ljuddesign: Per Fritz

Mask/peruk: Maud Löfberg, Nina W-Larsson

Kapellmästare, musikarrangemang & komposition: Christer Christensson

Medverkande: Sara Lindh, Malin Berg, Kalle Malmberg, Petter Andersson, Peter Jansson, Anders Hambraeus

 

Betyg:

–

Tyvärr, det här bär inte. Och då kan Länsteatern ändå ståta med Ann Bolander Loofts suggestiva och genomtänkta scenografi, Richard Günthers vackra ljusdesign och en Malin Berg i högform. Problemet är pjäsen. Den är skriven av Sara Lindh och heter kort och gott Chaplin. Undertiteln är desto längre: Den bitterljuva historien om blomsterflickan, estradören och deras två arma söners olycksaliga öde. Det låter ana skillingtryck, melodram – eller varför inte en film av Chaplin.

Men Lindh har inte gjort det lätt för sig. Man kan rent av säga att pjäsen är för smart för sitt eget bästa. Den nöjer sig inte med att presentera Charlies fattiga och svåra uppväxt utan tryfferar det hela med distanserings- och metaeffekter i kvadrat och kubik. Inramningen är, förstås, att den redan etablerade Chaplin ska göra en film om sin barndom och skriver manus samtidigt som inspelningen pågår. Ibland vill han ändra replikerna, vilket får skådespelarna och sufflören att protestera och ta över eller hamna i en diskussion om hur det egentligen, i verkligheten, var. Vi känner igen det från Pirandellos Sex roller söker en författare. Den upphävda kronologin och scenerna som glider över i varandra påminner om Strindbergs Ett drömspel – och historien om en dysfunktionell familj med missbruk och sinnessjukdom kan leda tankarna O’Neills Lång dags färd mot natt. För att lätta upp det hela bryter man av med en rad vaudeville- och Music Hall-nummer, när man inte anspelar på stumfilmsfars med projicerade textrutor och allt. Rädslan att riktigt gå ner och stanna i smärtan hade kunnat fungera om den tydligare framstått som den vuxne Chaplins rädsla, men nu blir det mer pjäsens rädsla – vilket också slutet illustrerar.

Så vad är det vi tar del av? En pjäs om Chaplins barndom? Nja. Hur Chaplins barndom kom att forma den vuxne artisten? Nja. Den vuxne Chaplin som brottas med sina hemska minnen? Nja. Hur en kvinnlig artist, nämligen Chaplins mor, drivs in i vansinne av en patriarkal samhällsordning? Nja. En vision av världen som ett dårhus? Nja. Alltihop på en gång? Nja. Föreställningen är i alla fall uppenbart förtjust i sina egna ord och grepp. Därför blir det många ord och ett mindre antal grepp som i gengäld hela tiden upprepas. Den litteraturintresserade kan också bocka av att man på puben citerar Baudelaires ”Berusa er!”, producerar livsvisdom med hjälp av Shakespeares Stormen och anspelar på H.C. Andersens ”Den lilla flickan med svavelstickorna”. Men jag saknar en riktning och en öppning mot något; nu går pjäsen runt, runt i samma cirkel medan den självbespeglande demonstrerar hur smart och intelligent och fyndig den är. Ingenting kan visas utan att också kommenteras.

Man vill så mycket, men man tycks ha glömt det som för en pjäs framåt – i handling eller fördjupning – och som gör att jag som publik inte ständigt ställs inför ett bokstavligt déjà vu. Och det är synd, för här finns enskilda scener som fungerar utmärkt och som både berör och roar. Chaplins mor är en karaktär som gjord för Malin Berg, och hon gör allt man kan göra av rollen och mer därtill. Hennes scenauktoritet blir nästan problematisk för övriga aktörer – även om Peter Jansson sticker ut som ett slags barsk och antiglamorös Conchita Wurst i ett sångnummer. Men Sara Lindhs Charlie har svårt att hävda sig och nå fram. Jag tror ärligt talat att uppsättningen hade vunnit starkt på att kortas till hälften och göras om till ett poetiskt och visionärt drömspel. Det är här som texten har en potential – och vad scenografin beträffar har den ju redan hittat dit.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto: Lars Kroon