Utställning: Kjell Engman

Inlagd av Kulturdelen Recension, Utställningar söndag, oktober 19th, 2014

För femte gången ställer Kostakonstnären Kjell Engman ut i Örebro. Denna gång på Globen i Brunnsparken. Engman väljer helst ovanliga platser för sina utställningar. Tidigare i Örebro har han ställt ut i Skofabriken, en industribyggnad på norr och i det gamla badhuset. Lokalen i sig är en viktig del i hans utställningar. I det här fallet Globen med sin rymd, den runda formen och det höga taket. En lokal som skapar en viss stämning och har det utrymme som krävs för att de många verken ska rymmas.

Jag får en pratstund med denne mästare inom glaskonsten när de sista ljusdetaljerna fixas av vännen och arrangören Kjell Rosenlind som varit en värdefull och entusiastisk medhjälpare för Engman i all hans utställningar i Örebro.

Kjell Engmans första möte med materialet glas utspelade sig i Stockholm där han är född. Vid ganska mogen ålder, omkring 30, sökte han till Konstfack men kände att studiemiljön med de betydligt yngre studiekamrater var oseriös och att miljön  inte passade honom. För att få fördjupade kunskaper i glaskonsten sökte han sig till Orrefors som praktikant, en studieperiod som med tiden ledde till en anställning och så småningom till Kosta-Boda glasbruk vid den period då glasbrukens konstnärliga produktioner tog fart efter att dominerats av bruksglastillverkning.

För Kjell Engman är det naturligt att återkommande ställa ut i Örebro som han har en del av sina rötter i. I tonåren flyttade han hit och blev kvar under hela sin ungdom.

Den rymliga utställningslokalen är fylld av upplysta glasskulpturer i olika storlekar och med olika motiv. Ljuset inuti skulpturerna tillsamman spottarnas precisa belysning inbjuder till en värld  fylld av mystik och utmaningar för publiken. Engman vill hellre skapa ett sceneri, en teater än en traditionell utställning. Många av verken känner jag igen som typiskt Engmanska från tidigare utställningar. Fioler och gitarrer och sköna damer med mera, alla med intressanta variationer. Engman blir aldrig monoton, han återkommer till motiven men upprepar sig aldrig. Den här gången har han förenat det som vi kan känna igen med temat Fallen ängel – motiv med änglar men också med motpolen djävulen. Häften änglar och hälften djävlar, det goda och det onda har lika stora andelar i temat, säger Kjell. Över detta har han reflekterat mycket under det årslånga utställningsarbetet. Och ställer den tillspetsade frågan om det kanske är djävulen som är god och änglarna som är onda i vår värld. Han har vistats i många länder och mött olika kulturer och ser på Sverige med smått kritiska ögon. För mycket utredande och konflikträdsla och maktfullkomlighet, menar han.

Utställningens tema  Fallen ängel handlar om ont och gott och änglar – som inte alltid är vackra – och djävlar. Detta kan tyckas dystert och allvarligt men Engman har ofta en glimt av humor i sina verk. Detta framträder särskilt i ett antal reliefer med inspiration av djävulens många epitet och benämningar, från Belsebub till Fan själv, som radas upp på en av väggarna. Djävulsansikten med var sitt uttryck och med sina formvarierade bockhorn. Förutom allt detta visas bilder med blandtekniker såsom föreningen av måleri och glas.

För Engman är det viktigt att få människor att le. Och han vill själv möta dagen med ett leende – på morgonpromenaden när han möter någon eller passerar en spricka i en bergvägg som han fångar i en skiss eller med ett foto och som sedan kan inspirera till en skulptur. Skisser som han samlar på sig och tar till ”när det blir tomt” vilket oftast fungerar. Hans beskriver sig som en nyfiken människa som finner mycket glädje i sitt konstnärskap. Vilket går som en röd tråd under vårt samtal när han välvilligt berättar.

Denna utställning visar i de enskilda verkens skönhet en konstnärligt sett imponerande skicklighet i att ta sig an glasets möjligheter. Som helhet ger den, förutom den estetiska upplevelsen, känsla av spänning och mystik. Engman ställer den svåra mänskliga, i grunden existentiella, frågan om ont och gott och vilka vi är, på ett både allvarligt och lekfullt sett. Hans signum och konst är, som jag ser det, det allvarliga och lekfulla i förening.

Den som inte ser den här utställningen missar något stort!

—
Marianne Freyne-Lindhagen
.