Hem » Blå Kalender » Mats Röyter

Mats Röyter

Jag vill stolt presentera Mats Röyter. Han vill gärna låta oss läsa en del av det första kapitlet sin bok In i Karoo och bortom som har kommit ut i en ny upplaga i våras på Recito Förlag. Den finns tillgänglig i bibliotek och bokhandeln.

87113147804097545”Kapitel 1

Några enstaka apelsiner hängde kvarglömda på träden nere i odlingen. Solen lyste från en mörkt blå himmel. Det var augusti och ändå behagligt varmt. Pieter brottades med tankar om vad han hade gjort. Han undrade om det var rätt att lämna familjen bakom sig? Skulle han ha väntat tills de hade en mer definitiv plan? Nu var han bara ensam med sina tankar. Han hatade dem som hade gjort honom överflödig. Han hade varit den bäste
posttjänstemannen i Groot-Marico. Tyckte han själv i alla fall. Saknade redan Carl och Marie. För att inte tala om Hannah. Kände sig som en tjuv när han smög iväg. Röken steg från de kringliggande kåkstäderna. En ensam agam kilade ner i det torra gräsbevuxna diket. På morgonen hade Pieter svepts in i horderna av svarta arbetssökande och arbetare som gick längs huvudgatan mot Swartruggens. Men nu var det lugnare. Vintersolen värmde behagligt i nacken. Han gick längs den gamla vägen. Det var antagligen för att komma undan vägtullarna tänkte han och skrattade för sig själv. Men det var lugnare. Inte mycket trafik. Bara en och annan bakkie som forslade verktyg eller lantarbetare mellan gårdarna i trakten. Han satte sig ner på en gren från ett akacieträd som stack ut genom fårstängslet. Smörgåsarna hade han slagit in i plast. Som en påminnelse om familjen och Hannah därhemma. Två hade jordnötssmör och resten var bredda med aprikossylt. Han åt smörgåsarna långsamt och såg ut över höjderna i söder. Långt där nere låg Lichtenburg. Men han var på väg österut. Föraren av en blå dammig bakkie vinkade och pekade mot flaket. Men han hade inte bråttom, inte just nu. Han ville äta färdigt först. Långt borta såg han en lång mörk orm som snabbt rörde sig över marken tills den försvann bakom en mindre kulle. Det var antagligen en svart mamba. Pieter var inte förtjust i svarta mambor. Men den var för långt bort för att han skulle orka bry sig. En rejäl klunk ur vattenflaskan avslutade matrasten. Det här var den längsta vandringen för Pieter sedan tiden i armén för över tjugo år sedan. Men uppe vid Grootfontein alldeles söder om den angolanska gränsen var det alltid torrt och fotsulorna var alltid ömma. När han närmade sig vägkröken tilltog röken. En liten bosättning låg helt nära vägen. De korrugerade plåttaken blänkte i solskenet. Efter bara några sekunder var han omgiven av stojande barn. Alla barnen var barfota. Men ändå hoppade de på gruset utan att det tycktes bekomma dem. «Sch», sade han och böjde sig ner. Det fick dem bara att skratta och hoppa ännu mer. En äldre kvinna satt på en pall innanför stängslet. Hon var klädd i en sval gul klänning med stora gröna blad. Kring huvudet bar hon en duk av samma tyg.
«Du får ursäkta barnen. Det är inte många som du som går förbi här», sade hon och log lite.
«Det här intresset var lite mer än jag hade förväntat mig», svarade Pieter.
«Förstår det, baas», svarade kvinnan.
Hon slog sig på knäna och skrattade. Barnen blev ännu mer uppjagade av kvinnans plötsliga skrattanfall. Ett par av dem började dansa upp och ner längs vägen. De andra följde efter i en slags improviserad «följa John».
En flock pärlhöns som höll på att korsa vägen flydde i vild panik när barnen närmade sig. Åsynen av fåglarna gjorde att de minsta barnen började dansa allt vildare tills slutligen de skrämda hönsen var långt bortom
synhåll. Efter dansen var kvinnan tvungen att skratta en gång till innan hon frågade om Pieter ville ha en kopp te.
«Det kanske skulle vara gott», svarade Pieter.
Husen eller skjulen var mycket enkelt byggda. Väggarna föreföll utgöras av de träskivor och brädstumpar man hade lyckats komma över. Golvet utgjordes endast av plankor som hade lagts direkt på den röda jorden. Det var tomt i byn förutom den äldre kvinnan och barnen. Pieter och kvinnan satt ute mellan skjulen på varsin pall medan barnen sprang runt tillsammans med några hönor och en halt hund. Varje gång vinden vände i riktning mot Pieter ryckte han till och vände sig bort. Det stack till fränt från röken som kom från den lilla elden mitt i byn. Det var inte bara trä och papper som brändes utan även en del gummi och plast. Barnen reagerade inte. En liten pojke slog sig ner vid Pieters fötter när han pratade med kvinnan. Pieter klappade den lille pojken på huvudet. Han var i Carls ålder. Då vände vinden och röken kom tillbaka.
«Tål visst inte den här röken», sade han.
Han torkade sig om kinden, och täckte munnen med handen.
«Ta ett par apelsiner», sade kvinnan och pekade på en säck.
«Vi får alltid ta dem som blir över, de enstaka som mognar senare», fortsatte hon och log.
Långt borta försvann pärlhönsen in i en liten dunge med skog. På nära håll intensifierades kacklandet när den lilla halta kafferhunden jagade hönorna runt, runt. Vid ett par tillfällen var det nära att jakten hade fortsatt in i elden. Pieter slöt ögonen och släppte fram några snabba tankar. Nu har de nog sett lappen. Hoppas att det går bra. Egentligen tyckte han att det var fegt att skriva en lapp. Måste ringa så fort som möjligt. Men hade han
pratat med Hannah först så hade han nog inte kommit iväg. Pieter öppnade ögonen igen när frågan kom.
«Mer te?»
«Nej tack, men det var gott», sade Pieter.
«Skall nog vidare nu», fortsatte han och reste sig.
«Hej då», fortsatte kvinnan.
«Tack för teet ännu en gång», svarade Pieter.
När han klättrade över stängslet följde en grupp av pojkar efter. De halvsprang vid hans sida fram till vägkröken som flyttade byn bortom synhåll. Pieter var ensam igen. Han rättade till ryggsäcken. Den var inte tung utan innehöll bara det nödvändigaste. Långt borta i öster såg han den reformerta kyrkan på höjden, på andra sidan Swartruggens. Hela centrum bredde ut sig långt därframme. Men han svängde söderut ner på den lilla grusvägen utan namn. ”

Göran Lindhé Länsposten:
”Det är otroligt fina naturskildringar i boken och just naturen är något som Mats fascineras extra av. Man kan inte tro att Mats är en debutförfattare. Han språk i boken tyder på att har en vana av genren romaner. Därför är det troligt att det kan komma mer från Mats Röyters penna.”

Gun Molinder

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree