Hem » Blå Kalender » Tre berättelser av AnneMarie Hellström

Tre berättelser av AnneMarie Hellström

Här kommer hon! Allas vår egen AnneMarie Hellström med några av alla sina berättelser som hon gett ut i Örebro län och i  övriga landet. Hon har underhållit oss med sina böcker och föreläsningar under många år och håller på än även om det inte längre är i samma omfattning.
Min idol är hon och jag försöker att lära av hennes enkla och lättfattade språk samt hennes fina sätt att berätta om förr. Dessutom med en varm humor.
 
Hälsningar
Gun Molinder

Sagan om jätten i berget

Det var en gång, för så börjar alla sagor, en jätte som hette Skalle och som hade sin hemvist i ett stort berg intill en långsmal sjö i Södra Närke. Här hade han bott i tusentals år och ingen hade stört honom mer än ugglor, örnar och småfåglar som också flyttat in på berget.

Men en dag hände det att det kom människor som började leta efter skatter i berget. Det de sökte var malm och den gamle jätten hörde hur de skrapade och letade på honom och rev i hans hår. De hittade malm och han kunde bara se på när de byggde en smältugn där nere vid hans stora fötter. Han såg hur de eldade ugnen och smälte malmen de hittat och att de så småningom fann de att det fanns järnmalm att hämta i berget. Han somnade och brydde sig inte om människorna som hölls där nere intill hans berg. Åren gick och människorna blev allt fler och hålen i berget allt större, nu började det klia i den gamles kropp.

Tiden gick och det kom fler människor upp i berget, han försökte fösa bort dem genom att kasta sten, men vad hjälpte det. De fortsatte att leta efter malm och nu kliade det verkligen i den gamles trötta kropp. Människorna gjorde en fördämning i sjön där nedanför jätten och det dröjde en tid innan sjön förändrade utseendet. Den blev allt bredare och större och den norra sidan blev allt mer översvämmad av vattnet. Stenarna han kastat för att skrämma människorna försvann under vattenytan. En del av de större stenarna syntes ändå och bildade öar som så småningom blev beväxta med gran och tall, och det hände att människorna byggde hus och hem på öarna.

Den gamle blev allt mer irriterad. Människorna letade och grävde större hål kring och på berget. Jätten kunde de aldrig se, för dem såg han ut som ett stort stenblock omgivet av stenar och moras, och ingen kunde urskilja vare sig hans näsa, ögon eller öron.

Efter en tid tröttnade jätten Skalle på människorna och deras sökande efter malm. Han försökte täppa igen hålen de hade grävt i berget, men de kom snart tillbaka och grävde nya hålor och letade efter allt mera malm.

Nu tröttnade jätten och bestämde sig för att flytta till andra berg söderöver. Han hade en bror Åmme, och dit ville han flytta. Han plockade samman sina tillhörigheter och låste porten till sitt berg och kastade med full kraft nyckeln upp sjöns södra skog, han såg hur nyckeln for långt upp i berget och skogen. Men så studsade nyckeln mot ett annat berg och föll ut i snön och föll med ett stort dån i vattnet i sjöns västra del och bildade en ny ö. Platsen där nyckeln studsade i berget heter än i dag Nyckelhult, och ön där ute i sjön fick namnet Nyckelön.

Så tog jätten Skalle sina saker och gick med jättekliv genom sjön och vattnet och mot berget där hans bror hade sin hemvist. Men inte ens där fick Skalle vara i fred. Människorna förföljde både honom och hans bror, och så småningom drog de norrut till syster Stripa, och där lär de finnas än i dag, både Åmme och Skalle, och numera är det tyst och lugnt hemma hos Stripa.

Sjön fick så småningom namnet efter en av asagudarna Ti, och heter i dag Tisaren och människorna minns ingenting av jätten annat än hans namn som var Skalle.

Vita bandet

Stina var sex år gammal och hade varit sjuk en längre tid. Först fick hon difteri och precis lagom när den faran var över fick hon charlakansfeber. Två livsfarliga sjukdomar år 1920. Det var flera barn som låg på sjukhuset samtidigt med Stina som hade dött i de farliga sjukdomarna. Hon hade haft tur som klarade sig så bra. Nu äntligen hade hon fått komma hem och det var så skönt att få sova i egen säng och få god mat. Stina och hennes äldre syster Anna hade båda varit sjuka och nu skulle Stina äta ordentligt för att bli riktigt frisk.

Mor drev en matservering i staden och arbetade hela dagarna, Stinas äldre syster Asta var med i köket, medan storasyster Signe gick i skolan.

Det var när Stinas far Emil blev arbetslös 1914 som mor Maria beslöt sig för att bygga en ny framtid för familjen. Maria var duktig att laga mat och hon hade också affärssinne och det insåg Emil ganska snart och blev hennes duktiga allt i allo. Efter kriget övertog hon en matservering på norr intill Olaus Petri, och där arbetade hon flitigt och hade god framgång och hade flera anställda i köket.

Stina var svag och trött och blev en kinkig och gnällig unge i familjen. De äldre bröderna Gösta och Tore tyckte hon var bortskämd och Asta som var femton år och förståndig, klappade om lillasyster och ville att hon skulle vara glad över att hon hade det så bra, ett bra hem, god mat och mycket kärlek. Men Stina var inte nöjd i alla fall.

Under tiden hon legat på epidemisjukhuset hade mor haft hemsömmerska som sytt nya vinterkläder. Ett helt rum var iordningsställt till sömmerskan som också bodde i familjen medan hon arbetade och Anna-Greta hade bestämt att när hon blev stor skulle hon också bli sömmerska. Men det ville inte Stina. Hon bara gnällde och tyckte att alla andra fick göra som de ville, alla utom hon, stackars lilla Stina. En bortskämd unge som skulle fylla sju år till sommaren. Ingenting var roligt och hon såg inte ens fram mot julen.

Mor blev trött på att höra Stina gnälla och en dag strax före jul fick Stina order om att sätta på sig nya kappan som sömmerskan sytt. Hon fick ta den nya klänningen i vitt ylletyg. Kappan var i blått sammet och väl fordrad, en vacker mössa i samma tyg med vitt kaninskinn runtom, vit kaninskinns krage på kappan, vita damasker och nya vita kängor. Stina speglade sig gång på gång för att bara njuta av det vackra hon fått. Mor klädde sig i sin svarta kappa och hatt och hade gjort i ordning en stor korg fylld med mat från serveringen.

”Nu ska vi gå ut, kom nu”! Sa mor och tog Stina vid handen. Familjen bodde på norr strax intill Olaus Petri kyrka och mor styrde stegen in mot centrum. De gick Storgatan, över Storbron och upp på Drottninggatan och snart kunde Stina se det som hette Söder. Där hade hon aldrig varit, bara hört talas om att här bodde det fattigt folk. Det var röda låga trähus i ett enda gytter, hon visste inte om hon skulle våga gå in där ens.

Men mor gick rakt in mot de gamla husen och in genom port. Stina kände lukten från utedassen, soptunnor och skräp och sopor på gården, hon rynkade på näsan och tittade upp på mor.

”Ta bort den där minen, den vill jag inte se på dej”!

Mor gick med bestämda steg mot en port bland husen och upp för trappen och bultade på en dörr. Stina hörde hur någon svarade, ”kom in”! Mor öppnade dörren och steg in och hälsade vänligt på kvinnan vid spisen. Sedan sa hon åt Stina att stå still innanför dörren och att stanna där.

Den stunden skulle förändra mycket för lilla Stina och ge henne ett minne för livet, och för all framtid stänga av gnället.

Kvinnan vid spisen hade ett smutsgult linne på sig och var mager och såg sliten ut där hon stod och rörde i en gryta. Vid bordet satt fyra små magra barn på en kökssoffa och på golvet i en sockerlåda bland gamla tidningar låg ett spädbarn och viftade med armarna och skrek. Det lilla barnet hade inte ens kläder, var naket där bland tidningspapperet.

I rummet innanför låg mannen i familjen och hostade. Han hade varit sjuk en tid och nu hade doktorn sagt att det var lungsot. Mor sköt till dörren till rummet och ställde upp korgen på bordet. Ur den plockade hon upp mat till familjen, kvinnan kom av sig och bara tittade på det som helt plötsligt radade upp sig inför hennes ögon. Barnen ögon blev stora och den minsta i raden sträckte fram sin lilla hand och fick en köttbulle av Stinas mor och bara log. Det var mat, mat, mat!

I korgen fanns också ett par omgångar med småbarnskläder, en kudde och täcke och en klänning som Stina kände igen, mors vackra vinterklänning som sömmerskan sydde förra gången hon var hos dem.

Det blev kalas för barnen, kvinnan satte sig på kökssoffan och gav det lilla barnet bröstet medan mor kokade färdigt gröten vid spisen. Barnen fick äta gröt innan de fick ta av den fina maten på bordet. Mor dukade en bricka med mat till mannen där inne i rummet. Och kvinnan med barnet i famnen grät, och kramade den lilla som ivrigt sög i sig det som fanns i bröstet.

Stina såg hur mor tog upp en julbonad att sätta upp på väggen bakom soffan. Hon hade med en jul duk och några ljus. När hon dukat upp allt från korgen önskade hon god jul i familjen och bad kvinnan höra av sig så skulle mor komma med mer hjälp. Mor berättade att hon kom från Vita Bandet, och visade på den lilla broschen hon hade på klänningskragen. Kvinnan tackade och det lilla barnet hade somnat i hennes famn. Mor lade på mera ved i spisen och sa att hon skulle skicka maken med ett lass ved till helgen och önskade God Jul!

Stina hade bara stått där utan att säga ett ord. Med ens var allt gnäll inom henne som bortblåst, hon insåg hur bra hon hade det och hur eländigt andra hade det här i fattigdomen. Hon var helt tyst när de gick hela vägen hem och sa inte ett ord. Hon såg snöflingorna och skyltfönstrens härligheter men tankarna var kvar hos familjen där i köket. Det var en syn hon aldrig skulle glömma.

När de kom in i tamburen frågade mor om Stina hade lärt sig något. Stina bara nickade och sen lovade hon att aldrig mera tycka synd om sig själv och bli en glad och tacksam flicka i stället.

Stina var min moster och det här har hon berättat många gånger för mig och mina syskon. Hon gjorde det också på ett sätt som blev en bild för mig som berättade om en tid efter första världskriget, en tid med stor fattigdom, något som vi inte ens kan föreställa oss i dag. I en ask i mitt skrivbord har jag en liten brosch i form av en vit rosett, den är efter min mormor som blev åttio år gammal och var med i Vita Bandet ända till den sommaren 1957 då hon lämnade oss.

Valtider

Valtider då i början av femtiotalet, jo det var annorlunda för den som minns. Morfar var socialist och hade Aftonbladet som husorgan, mormor var borgerlig och hade Nerikes Allehanda och Askersundstidningen. Det var en rejäl packe papper att bära när vi skulle gå och hämta posten. Hemma hade vi Nerikes Allehanda och pappas facktidning Signalen, den hade alla som jobbade på järnvägen.

Det roliga med Aftonbladet var sista sidan som handlade om dem som styrde landet, det var Tage Slingerskrank, Bertil Pendelkråka och en gubbe som alltid såg ut som en and med en hiskelig näbb. Morfar läste och berättade och det var roligare än när mormor läste om Nalle och Lisa, eller Pigge och Gnidde.

Vad riksdagsval var för något, inte visste jag det, men de vuxna hade mycket bestämda åsikter, i alla fall grannarna och mormor och morfar. Det kom papper med brevbäraren som pappa läste, strök under med rödpenna och stod och pratade med grannen Gottfrid på andra sidan trädgårdsstaketet. Sen kom valsöndagen och vi gick till söndagsskolan som vanligt, åt frukost när vi kom hem och sen skulle mamma och pappa gå och rösta.

De klädde om och gjorde sig fina. Pappa i bästa kostymen, hatt och nyaste lågskorna. På den tiden var byxbenen i hans kostym så vida att skorna inte ens syntes. Mamma tog på sig sin grå dräkt, högklackade pumps och ny hatt med lite krusiduller på. Hon tog bästa handväskan över armen och sa hej då till oss ungar. Vi fick vackert stanna hemma medan de gick till vallokalen. Vad jag funderade på hur det såg ut där och varför de klädde sig så fina.

Pappa pratade aldrig politik med någon vi kände. Jag visste inte ens vad politik var för något, men att somliga blev så arga när de pratade med varandra. Vi hade grannar som skällde på varandra över trädgårdshäckarna och staketen, men varför de var arga på varandra det begrep jag aldrig. Det var säkert politik.

Mamma var en överdängare på att baka äpplekaka som var mycket speciell, och alla vi kände väntade på att mamma skulle bjuda på kaffe just den här dagen. Hon hade redan ställt fram kaffekoppar och fat, vikt servetter och laddat visseljohanna innan de gick för att rösta. Vi hade redan ätit stor frukost och behövde inte vara hungriga. Men så länge det dröjde innan de äntligen kom hem igen, de hade alltid kaffegäster med sig. Och pappa bjöd in och alla gick in och satte sig kring stora kaffebordet och mamma satte på visseljohanna som stod färdig på köksspisen. Efter en stund spred sig kaffedoften i hela huset och visseljohanna tjöt så det hördes lång väg, och mamma serverade alla där de bänkat sig framför faten med äppelkaka.

Sedan pratade de politik hela eftermiddagen, skrattade och hade det trevligt och åt äpplekaka. Mormor ringde och berättade att de varit till Lerbäck och röstat och åkt taxi med Eklind och att de hade haft det så trevligt. Det var ingen som blev arg och grälade, nu hade man röstat och så var det bra med det.

Dagen efter valet var det skola som vanligt, pappa läste tidningen mycket noga och sa att det blev ingen större skillnad, allt skulle bli vid det vanliga. Och det var ju bra, tyckte vi barn. Det skulle bli jul och nyår som vanligt och påsk nästa år också.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree