Pusselbitar ur Är jag svensk nu?

Inlagd av Kulturdelen Blå Kalender onsdag, november 19th, 2014

Styvfar flämtar

Styvfar flämtar alltid när han går uppför trapporna i vårt gamla hyreshus. Han flämtar också när han äter fläskschnitzel med öppen mun och när han minns ryssarna. Granatsplittren finns kvar i hans rygg. Han överlevde granatexplosionen i en grop. Kamraten bredvid honom sprängdes i bitar.

Sedan fem år i rysk fångenskap och han var bara barn, inte ens tjugo fyllda.

Vuxen blev han aldrig. Det torterade barnet ville alltid ut. Flämtade sig ut i rummet, skrek och darrade. Ibland hamnade styvfar på akuten. Andnöd. Struma. Flämtande. Men han skickades alltid hem dagen därpå. Det fanns för många dårar efter kriget att ta hand om. Ingen orkade med dem. De fick hållas.

Slaktaren har högsäsong

Kriget är slut. Nu ska nöden tas igen, hungern tas igen. Svälten ska kastas ut. In med mat i stora lass. Nu ska folk bli stora, feta. Det ska synas att de har det bra. Slaktaren har högsäsong. I hans affär är det alltid proppfullt. Längs väggen hänger rader av korvar. På den andra sidan halva grisar med några tänder kvar. Levern ligger på ett fat och dallrar. På fikarasten kommer folk in och köper 50 g salami eller någon annan korv. Den lägger slaktaren direkt i en småfranska som han skär upp. De flesta tar första tuggan redan innan de har betalt. Det är bråttom. Ingen vill vänta på att hungern sätter in på riktigt. Därför äts dessa frallor med korv lite varstans. På parkbänkar, på spårvagnen, i läkarens väntrum eller helt enkelt gående på gatan. Det tuggas överallt. Och magarna växer. Sömmar sprängs.

Styvfar smäller i sig femton kroppkakor. Han tornar först upp dem på sin tallrik, luktar på dem, andas djupt, njuter. Sedan sväljer han dem glupskt, en halv i taget. Han hade suttit fem år i ryskt fångläger. Inte fått någonting att äta. Hade ätit gräs och jord och på vintern bark och frusna maskar. Hade haft ständiga diarréer. När han kom hem vägde han bara dryga 40 kilo, en karl på 1.85. Nu är maten det viktigaste för honom. Det som håller mardrömmarna ifrån honom.

Hos oss är kriget inte slut än.

På barrikaderna  

Kafferep med Apfelstrudel. Grannfruarna anländer. Slitna kvinnor kring bordet. Flottigt hår och nariga händer. Tårögda. Fattiga med trasiga skor. Glupskt sväljer de mammas Apfelstrudel. Mamma är yngst. Och tuffast. – Karlar är skit. Kvinnorna nickar. Fru Walder gråter.

Mamma är arg. Hon är ofta arg. Idag är hon alldeles vild. För nu får det vara nog. Nu tänker hon inte stå ut längre. Kvinnorna nickar bifall. De vill inte hellre stå ut längre. Fru Walder gråter och snyftar högt. Mamma hör inget, ser inget. Hon är uppe på barrikaderna nu. Stormar fram. Går över lik. Nu ska männen tuktas.

Mammas styrka

Mammas styrka. En välbevarad hemlighet i kvinnornas mitt. Utåt tvingas hon att låtsas. Utåt räknas bara grovstyrkan. Männens brölande. Knytnävar på bordet. Kvinnorna hukar sig.

Mammas muskler sviker henne. Viker sig under kraven. Viker sig under mannens vikt. Hans allt större mage. Kvävs under honom som hon också är tvungen att bära. Utöver allt det andra. Mammas styrka kommer och går. Ibland reser den sig, lyfter upp henne. Ända upp i himlen. Då klarar hon allt. Skrattar med mig. Jollrar med min lillasyster. Skrapar ihop de sista pengarna. Ordnar fest. Fixar nya pengar, nytt jobb, nya vänner. Lugnar styvfar som plågas av sin ryssångest. Hennes ögon är överallt, hjälper alla, trixar om det behövs, lyser som stjärnor.

Rätt som det är är hennes styrka borta. Då rasar hela hon som ett korthus. Då får hon ännu en obotlig sjukdom. Hon krymper, gråter, snyftar. Hennes mage sväller upp. Fötterna svullnar. Bensår och förtvivlan. Livet är inte värt att leva. Självmord det enda som hägrar. Jag tröstar och ber. Hoppas och förtvivlar. Gråter och ber. Vrider mig i min rädsla. Tröstar ännu mer. Sitter i min svarta grotta i flera dagar som känns som år.

Plötsligt hör jag hennes skratt från långt håll som bakom en tjock dimma. Grannfruarna har anlänt med var sin kaka. Mammas styrka har kommit tillbaka.

Ny och gammal kvinnoroll

Kampen mellan den gamla och den nya kvinnorollen pågår inne i min kropp. Den sliter av mig i mitten. Den nya kvinnorollen gör mig lättfotad. Jag får vingar. Jag får gå till mitt jobb. Alla gör ju det. Det är ingenting märkvärdigt. Det är otroligt, det fungerar verkligen, tror jag i mina bästa stunder.

Den gamla kvinnorollen är inte gammal inne i min kropp. Den är ytterst närvarande. Den är mig så förtrogen och till min förvåning längtar jag ofta till den; till min mormors trygga kök, hennes varma knä att sitta i, hennes goda färska kakor, hennes varma hand i skogen att hålla i när vi går och plockar svamp.

Samma sak skulle jag vilja ge mina barn. Jag vet att det är livsnödvändigt både för dem och mig. Men ständigt tornar en massa hinder upp sig, när jag vill komma loss. BVC, dagis och sedan skolan är mästare på regler och riktlinjer som fyller pärmar och täpper till både min hjärna och min kreativitet. Jag går i spagat och försöker att räcka till för både och.

Jag har skaffat en kasperteater och några handgjorda dockor, en varg, en häxa, en kasper och en liten flicka. Nu ska mina barn lära sig hur lätt det är att skilja mellan gott och ont. Samtidigt ska vi ha roligt tillsammans. Det fungerar ibland, men alltför sällan.

När de andra tar över

Nu går båda mina döttrar på dagis. Lär sig det de ska. Äta vackert. Sitta vackert. – Låt maten tysta mun. Jag kvävs av att höra det. Spjärnar emot. – Inte prata med mat i munnen. – Tugga ur, innan du pratar. Som du ändå inte får, tänker jag. Hur kan man tycka att sådant är viktigt, skriker mormor i min mage. Jag vägrar att tycka att mat är äcklig, även om den sitter mellan tänderna. Bajs förstås, men mat?

Maten som är helig. Njut, bara njut, skriker mormor. Känn hur maten smälter i munnen, hur smaklökarna dansar med varandra. Mormor gör allt hon kan. Stöttar mig hela tiden. Finns alltid i mig. Jag gör vad jag kan. Töjer på mig, viker mig dubbelt, sitter på huk och gör kullerbyttor. Skriker. – Nej, det är mina barn. De ska få min klokhet som kommer från min mammas klokhet, som kommer från mormors klokhet. Mormors starka ben, hennes skratt, hennes alldeles egna tro.

Det hjälper inte. Ingenting hjälper. Jag blir överkörd. Blir en gisslan i mitt eget hus. Fastbunden, fastspänd på stolen. Jag som inte orkar sitta. Dagismakt. Skolans makt. Överallt lutheranismens vackraste tussilago. Det är ju bra också, ibland. Men alltid så kompromisslöst. Jag undrar om mina barn klyvs på mitten. Jag är rädd för att mina barn klyvs på mitten.

Ibland är de inte riktigt mina barn längre. När de andra tar över. Då äts jag upp inifrån. Långsamt, gnagande. Då blir jag sjuk. Sjukskriven. Suddiga symptom. Oförklarliga. Det är bara mormor som hjälper. Med sina stadiga ben. Med sina danssteg. Då får jag krafterna tillbaka. Sliter mig loss från stolen. Börjar dansa själv och lyckas dra med mina flickor in i en virvlande Wienervals.

Kulturgränsen går rakt genom vår familj

Det är som ett skyttegravskrig. Det gäller att vinna terräng, cm för cm. Mer blir det inte. Min kultur kontra din, det katolska familjelivet kontra det luteranska. För mig är familjen ett fäste, en borg, ett bo som man ska bygga tillsammans, befästa och försvara mot yttre fiender.

Men i Sverige är det viktigt med den personliga integriteten. Det är t o m ett riktigt företag att övertyga bankpersonalen om att vi vill ha ett gemensamt bankkonto. Samtidigt kan jag ibland tycka att den starka kollektivismen gör att det personliga spelrummet är litet och allt ska stämmas av mot vad de andra gör, säger och tänker.

Jag ser min mor framför mig som, alla sjukdomar till trots, står på stadiga ben här i livet. Bredbent och med händerna fast förankrade i midjan möter hon allt och alla som inbillar sig att de vet bättre. Det är jag och ingen annan som är expert på mitt liv, det är det hon har lärt mig.

Ta det lugnt! eller: Kan du vara tyst?!

– Om du säger en gång till att jag ska vara tyst, blir jag galen! Jag kan inte dra ur mig mina inälvor. Jag kan inte hacka av min tunga. Jag kan inte bli lugn. Inte just nu! Jag kan inte göra mina armar och händer förlamade. Jag kan inte lära min häck att sitta still, när jag är upprörd. Jag kan inte lära mina ben att inte sparka av ilska eller hoppa av glädje och jag kan inte tämja min röst som man tämjer en häst.

Därför kommer jag att fortsätta att vråla av ilska, skrika av glädje, gråta när jag är ledsen, sparka vilt omkring mig när du är dum, dansa genom köket när jag är lycklig, hata dig när du försöker att lugna mig, sjunga högt när jag mot alla odds har lyckats än en gång att övertyga mig själv om att jag duger som jag är.

Klimatvåndan

September är min älsklingsmånad, men sedan, i oktober, börja lyckan att falna. Dagarna blir för korta. Nu skulle jag vilja kompensera ljusbristen med aktiviteter. Nu är det dags att gå ut, att ha roligt tillsammans, att grilla i mörkret, att sjunga vid lägerelden, att dansa över gräsmattan iklädd vinterkläder.

Men i stället kommer tystnaden, en oändlig tystnad som lägger sig över hela Sverige, kanske inte över storstäderna, men över resten av landet. Här i min lilla Bergslagsort kryper alla in i sina hus som sniglar när det är fara på färde. Min man blir också fåordig. Det är som om luften har gått ur alla människor. Eller är det kanske en storartad energibesparingsåtgärd som pågår i hela landet? Utan ljus ingen energi, så det gäller att spara på sina krafter och att klara flera mörka månader.

Jag är förstås felprogrammerad även i detta sammanhang. Sådant lär man sig som mycket liten. Jag behövde aldrig sega mig igenom en lång vinter som barn. Så jag vill inte spara på någonting. Jag vill ha roligt även i november. Jag drar och sliter i min man för att få honom med på noterna. Men det går inte. Han är segare än tuggummi. Svenskarna verkar kunna glida längs mörkrets yta som på änglars vingar. Där håller de sig flytande länge, länge, alldeles stilla.

Idag kan jag titta på dem och beundra dem. Tyvärr kan jag aldrig själv lära mig denna konst. Det har jag förstått. Sådant måste finnas i kroppen redan från barnsben. Jag har ingen chans. Jag fortsätter att dra. Hela november och december drar jag som en häst, hittar på saker, vill leva samma liv som vi har levt under sommaren.

I januari är mina krafter slut och jag förstår ingenting. Kroppen är som en trasa. Den släpper sig fram i mörkret med ändlös möda. Jag förstår inte att svenskarna fungerar fortfarande. De verkar få nya krafter av själva vetskapen om att ljuset är på väg tillbaka, fast det inte märks än. Men min kropp låter sig inte luras.

Jag längtar hela tiden efter ett slags jämvikt, att jag ska kunna leva på ett liknande sätt året om, ha ork att ha roligt, ha ork att göra mitt arbete, ha ork med mina närmaste och mina vänner. Denna outtömliga trötthet är helt ny för mig. Denna trötthet som mest sitter i huvudet gör mig panikslagen. Jag känner mig hjälplös och har inte lärt mig att tampas med den på rätt sätt. Jag kan bara se att svenskarna är bättre på det, men hur de gör förstår jag inte.

Svenska dagar och österrikiska dagar

Jag har svenska dagar och jag har österrikiska dagar. När jag har mina svenska dagar utstrålar jag harmoni. Allting är självklart. Vardagssysslorna går nästan av sig själv. Med bevingade armar och på lätta fötter går jag genom livet.

Dagiset mina barn går på är det bästa i hela världen. Grupperna är jättesmå och varje barn får ta den plats det behöver. Min äldsta dotter får sin egen mjölkfria diet tillagad särskilt för henne. Kokerskan, som alltid lagar färsk och god mat, är en välsignelse.

Under de svenska dagarna är jag nästan en del av den samlade politiska vänstern i Sverige. Jag delar helt deras åsikter och är jätteglad över att jag får leva i ett land där de starka hjälper de svaga, där kvinnorna har samma rättigheter och möjligheter som männen, där det finns lika sjukvård för alla osv. osv. Listan kan göras lång och jag blir bara gladare för varje ytterligare punkt jag kommer på som är ett extra plus för detta underbara land!

När jag har mina svenska dagar kan jag ibland t o m tycka om försyntheten, försiktigheten och att beslutsfattandet tar en sådan tid. Då kan jag se fördelar även med det. Kort sagt är jag så genomnöjd att jag knappt känner igen mig själv, när jag tittar mig i spegeln.

Mina österrikiska dagar inleds ofta med att all denna glädje och förnöjsamhet försvinner under en natt. Jag vaknar med en malande oro i kroppen. Allting känns plötsligt fel. Det är som en film i slow-motion som frestar på mitt tålamod. Jag vill skrika högt eller bara springa iväg så snabbt som möjligt. Bara det blir lite fart på saker och ting! Men hela världen känns som om den är uppbyggd av en seg massa.

Jag har så fruktansvärt tråkigt! Ingen pratar högt, ingen skrattar högt, ingen skriker högt, ingen bråkar högt, ingen sjunger ut sin glädje, ingen trummar med fingrarna på bordsskivan, ingen viftar med armarna. Ingen talar klart och tydligt om att han eller hon är glad, ledsen eller arg. Jag blir vansinnig!

Under mina österrikiska dagar står jag inte ut med svenskarna. Jag vill knuffa igång dem, sparka igång dem, provocera dem till lite action, vilken som helst. Släpp fram djävulen eller änglarna, men gör något!

Mina rötter

Jag försöker nog att smälta in i alla fall. I smyg gör jag det. I smyg för mig själv. Samtidigt som jag är rädd att förlora mig själv. Det som jag alltid har varit. Mina värdefulla rötter. Pärlbandet av starka kvinnor före mig. Deras kärlek. Deras tårar. Deras kraft. Min mamma som ramlar och reser sig. Alltid reser sig igen. Allt detta finns i mig. En oändlig skatt av ljus och styrka. Jag bevakar den som en helgedom. Det nya landet är ett hot. Med sin annorlunda kvinnoroll. Sin annorlunda historia. Utan kriget. Utan dess hemskheter. Utan alla rädslor efter kriget.

Ingen förstår. Ingen kan veta. Som ovetande barn. Och alla har sin åsikt som bygger på andra kollektiva erfarenheter. En labyrint som jag helst vill slippa ta mig in och ut ur. Då är det bättre att skydda sig, dra sig tillbaka med minnena. Gå i skogen och minnas. Och längta.