Ytterligare tre berättelser av AnneMarie Hellström

Inlagd av Kulturdelen Blå Kalender fredag, november 21st, 2014

En gran så grann…

Det finaste en gran kan bli är att få bli julgran i ett av husen i samhället, klädd med ljus och glitter, flaggor och karameller. Det vet ju varenda gran i skogen. Granen som stod längst uppe på åsen bara väntade på att få bli julgran. Han ansåg sig vara den vackraste granen och någon gång skulle han väl i alla fall bli upptäckt för sin skönhet och placerad i ett hem där nere vid torget.
Det var flera granar som hade samma längtan – att få bli julgran. Det spelade mindre roll om livet som julgran inte blev så långt, granen skulle ju i alla fall hamna i värmepannan och bli rök och gnistor. Men det betydde också att granen skulle få komma ut över världen som rök och se det som inga andra granar fick uppleva.

Han väntade tålmodigt och en dag såg han hur det kom en man med en stor kälke och yxa och såg och letade granar. Granen flyttade sig närmare stigen och trängde sig förbi fru Gröna Gran som stod i vägen för honom. Hon hade alla sina små granbarn omkring sig och de gnällde och pep när herr Gran klev över dem ut mot stigen. Fru Gran hade gjort sig fin under sommaren, nya ljusa gröna skott på kjolen, kring kragen och som en krona högst upp. Han fnyste åt henne och tyckte att hon spökade ut sig i onödan.

Mannen med kälken gick längs med stigen och tittade noga på alla granarna. Så stannade han mitt för herr Gran. Han tog fram yxan och högg ner granen och lade den på kälken. Sedan tog han fru Grön Gran och högg försiktigt ner henne och lade henne ovanpå herr Gran. ”Farväl mor”, ropade alla granbarnen och vinkade med sina grenar. Herr Gran fnyste åt spektaklet. Ungar, tänkte han. Sådana skitungar.

Mannen med kälken gick hem till sitt hus och lastade av fru Gröna Gran och bar in henne i huset. ”Oh, en så vacker gran”, sa hans fru och stod där med julgransfoten och tog emot den vackraste julgran hon sett. ”Men”, sa hon, ”vad ska du med den där fula granen”? ”Ah”, svarade maken, ”en typisk hörngran, men jag var tvungen att ta bort den för att komma åt den här grannlåten”.
Herr Gran fick också en julgransfot, visserligen väldigt enkel, och han fick en plats nära garaget där han kunde skyla en skada som mannen gjort när han skulle ställa in bilen en mörk kväll. Herr Gran fick en utomhusbelysning i grenverket och kände sig mycket fin, men han kunde också se hur fru Gran där inne i salen fick ljus och glitter, flaggor och girlanger och en stor stjärna i toppen. Han riste på sig av avundsjuka och om han hade kunnat hade han bytt plats med fru Gran där inne och sparkat ut henne till garaget.

”Hej du”, sade soptunnan som stod på andra sidan om garagedörren. ”Jaha, du är en sån där hörngran, ja han brukar ta en sån och ställa framför märket på dörren som han gjorde när han backade snett för några år sedan”.

Hörngran, tänkte herr Gran. Vad är det? Soptunnan läste hans tankar och log snett med locket. ”Hörngran”, sa soptunnan och klapprade med locket i ett gott skratt. ”Det betyder att du är skev och ful och har inte jämna grenar åt något håll”. Herr Gran suckade tungt och försökte inte låtsas om hur besviken han blev.

Julen kom med snö och julljus i alla trädgårdar. Där inne i huset samlades barn och barnbarn, dansade kring granen och åt julmat vid stora salsbordet. På kvällen kom tomten med sin släde fullastad med julklappar men herr Gran såg bara Gröna Gran som stod där mitt på golvet inne i salen med alla ljus och glitter och grannlåt.

Det var mycket sång och musik hela kvällen och inte förrän sent på natten kom mannen i huset ut och släckte julgransbelysningen. Det blev mörkt och där stod herr Gran och enda sällskapet var soptunnan på andra sidan om garagedörren. Snön föll hela natten och lade sig som vit bomull på herr Grans grenar och han kände sig ensam och frusen. Och därinne stod fru Gröna Gran och bar log mot honom med alla sina ljus och sitt glitter. Han tittade bort och kände hur några tårar rann som kåda utmed stammen.

Jul och nyår passerade och efter trettonhelgen och tjugonde Knut var julen slut. Fru Gröna Gran blev utsatt för julgransplundring av alla familjens barnbarn. Men herr Gran blev av med ljusen och hamnade intill soptunnan.

”Hej du, och välkommen”, sa soptunnan. ”Trevligt med lite sällskap”. Herr Gran bara morrade till svar. Han var djupt besviken. ”Ja det här är en jobbig tid”, sa soptunnan och rapade. ”All gammal julmat, och julklappspapper ger mej ont i magen, det är skönt att julen är slut och i morgon kommer sopbilen och då kommer jag att må mycket bättre. Jag blir av med allt skräp jag har inom mig”.
Fru Gröna Gran bars ut på gräsmattan, och för första gången log herr Gran. Äntligen fick hon komma ut från härligheterna och se verkligheten. Men han log inte längre när mannen i huset tog en såg och en sekatör och klippte av alla grenarna och sågade av stammen på fru Gröna Gran. Nu skulle hon eldas upp och få komma ut som rök och gnistor och få se hela världen, herr Gran blev sur, varför fick inte han vara med om en sådan upplevelse!

På morgonen nästa dag blåste det hårt och herr Gran var nära att blåsa bort. Sopbilen kom och sopköraren skulle kasta in herr Gran bland soporna när vinden tog tag i grenarna och herr Gran blåste iväg längs med gatan. Sopköraren brydde sig inte, den granen fick blåsa vart den ville. Herr Gran rullade ut över ett gärde i blåsten och upp mot järnvägen, precis när han hamnat på spåret kom ett expresståg i full fart. Vinden ryckte tag i herr Gran som rullade ner från spåret och hamnade i ett dike intill en smal väg vid järnvägsbanken. Där låg han i alla fall tryggt och säkert för alla tåg i världen.

Det började snöa och herr Gran tyckte det var riktigt skönt att ligga där i lugn och ro. Rätt som det var kände han hur det var något som rörde sig intill stammen på honom. Det var två små möss som hittade både mat och husrum hos granen där i diket. De byggde ett litet bo intill herr Grans stam och han kände det som om han fått ett hjärta som bultade där inne. Mössen trivdes och herr Gran var tacksam och glad för sällskapet.

Vintern blev lång och så småningom kom solen och smälte snön på herr Gran. Mössen tackade för sig och flyttade ut lagom som de första tussilagonen tittade fram ur fjolårsgräset. Nu var han mager och eländig, men konstigt nog lycklig i alla fall. Han hade varit till nytta för de små som bott hos honom så länge och som gnagt bort alla barren och lämnat kvar ett litet musbo där inne som ett minne.En dag kom två pojkar och letade brännbart till majbrasan hemma. De upptäckte herr Gran som låg där naken i diket. ”Den tar vi, den blir jättebra”, sa grabbarna och lyfte upp herr Gran och bar hem honom. Han placerades på brasan och där fick han ligga till Valborgsmässoafton. Han undrade vad som skulle hända nu, skulle det här vara slutet på hans liv. Han fick syn på en annan gran som mycket mindre än honom.

”Hej du”, sa han och försökte le mot den lilla granen. ”Hej själv, jag har varit julgran åt några barn vid deras lekstuga”, sa den lilla granen. ”Var ha du varit”?

”Hörngran vid ett garage för att skyla en skada på garageväggen”. Det kändes rätt bra att någon frågade efter honom. Han kände sig till och med glad för det.

”Vad ska hända nu”? Frågade han försiktigt. ”Oh, vi ska brinna upp nu i årets majbrasa, det blir varmt och gott och sen får vi komma ut som rök och gnistor och resa ut med vinden och får se hela världen”, sa den lilla granen. Herr Gran blev alldeles varm av lycka, då skulle han i alla fall få sluta på detta underbara sätt. Han tryckte sig närmare den lilla granen och slog sina kala armar omkring henne. Hon tog tacksamt emot honom och de låg där tätt tillsammans.

På Valborgsmässoaftonen är folket stod där och hurrade för våren tog herr Gran ett stadigt tag om sin flickgran och tillsammans brann de upp, blev rök och aska och så lyfte de med vinden och fick fara iväg tillsammans för att få se hela världen.

Lövhalka

Höst och kallt och blött, löven ligger på backen eller har blåst bort. Det dröjer inte länge innan snön kommer till glädje för många vintersportare och till trassel för oss som är rädda för att halka. Det finns en annan halka också, lövhalka. När jag var barn fick vi inte leka bland vissna löv, då kunde vi få barnförlamning som var en otäck sjukdom, det trodde i alla fall de vuxna och de flesta av oss barn lydde – när de vuxna såg oss – annars hoppade vi glatt bland lövhögarna.

Morfar krattade löv på grusgångarna men aldrig på gräsmattorna. Löven var mat till daggmaskarna och de snurrade samman löven och drog ner dem i gräset och så hade de mat för vintern. Han var noga, min morfar, och kunnig om naturens ordningar. Det var gammal kunskap han hade med sig hemifrån. Han var uppvuxen i Skattkärr i Värmland och lade aldrig bort det värmländska i språket. ”Det tjänar allt inte nåt tess”, var återkommande. Man skulle inte göra några onödiga saker.

Löven som ramlade ner över järnvägsrälsen var något helt annat. När det regnade blev löven en blöt massa som maldes sönder av hjulen på lok och vagnar och blev till något som liknade såpa. Det blev såphalt och kallades lövhalka och var ett återkommande problem för Statens Järnvägar varje höst.

Min pappa lokföraren kunde berätta om höstens problem på ett par platser kring Hallsberg. Det ena var Herrfallsäng en lövskog österut mot Pålsbodahållet och den andra platsen var de Skallerudsbacken söder om Hallsberg. Här fanns det gott om lövträd och på hösten lade sig löven över järnvägsspåret och sen blev det som det blev, lövhalka. Pappa lokföraren visste att, skulle han köra söderöver mot Motala måste han ta sats med tåget över Långängsgärdena för att få fart uppför Skallerudsbacken för den är lång. Gick det för sakta hände det att han kunde bli stående med tåget innan backkrönet. Det var inte så farligt med persontåg, men värre med tunga godståg. Det slirade och han kom inte upp.

Då fanns det inga mobiltelefoner på loken. Inga telefoner alls. Den enda möjligheten var det som fanns på loket, en telefonlur med sladd och gå av loket och leta reda på en ledningsstolpe utefter spåret och där koppla in sladden i en kontakt och ringa till ställverket vid station i Hallsberg. Där fick han be om hjälp – ”skicka ett lok och tryck på sista vagnen”, då kunde det gå att komma upp för backen.

Herrfallsäng där finns inga backar men det är inte bättre än Skallerudsbacken. Där kunde tåget få stå och slira en god stund innan det sakta kunde ta sig in till Hallsbergs station med förseningar som följd. Som en lokförare sa: ”När hastighetsmätaren på loket står på hundra kilometer i timmen och skogen står stilla utanför, då slirar det”.

För omkring trettio år sedan konstruerades ”lövsopen” en vagn som kunde kopplas in i fören på tåget och som skrapade bort löv/såp/massan från spåret, problemet var bara det att det kom flera löv som blev till en halkig smet och så var det lika illa. Lövsopen ansågs bli det stora lyftet och tidningarna skrev spaltmeter om hur bra det fungerade, i dag skrivs inte en rad om sopmaskinen. Det fungerar bara ibland. Men då har lokföraren, i alla fall på äldre lok, en knapp att trycka på där inne i hytten. Då sandas rälsen och sen ska tåget förhoppningsvis kunna ta sig vidare.

Nu har nog de flesta löv fallit och snart kommer snön och den stör inte tågen förrän det finns metervis med nysnö. Då blir det inte halkigt, det blir stopp i stället – och det är inte så mycket bättre.

Hemstickat till julklapp

Det är lite märkligt, ju äldre jag bli, desto lättare har jag för att minnas. Det är nog ett ålderstecken. Tankarna vandrar väldigt lätt bakåt i tiden, då när telefonen hängde på väggen, när köksspisen eldades med ved och koks och vi gick på utedass. Minnesväskan blir allt tyngre för varje år, men är inte svår att bära, ur den kan jag plocka de mest fantastiska historier. Det är berättelser som våra barnbarn inte tror är på sanning, eller möjligen hände när Gustav Vasa var kung i Sverige.

Jularna var något helt annorlunda för 70 år sedan. Grisen skulle slaktas och skinkan läggas i saltlake. Den skulle vara så salt att ett ägg skulle flyta i saltlaken. Lutfisken skulle läggas i blöt på Anna-dagen för att bli klar lagom till jul och det stora julbaket ägde rum i bagarstugan vid sjökanten. Barnen som var nyfikna på hur det gick till att slakta grisen fick order att springa in till mor och hämta rumpdraget. Mor letade både högt och lågt och ingenstans kunde hon hitta det. Och när barnen kom ut efter en stund var grisen redan död, skållad och urtagen.

Baka var väl så där lagom roligt, men många kom och ville hjälpa till och barnen fick var sin degklump att göra något roligt av. Kvinnorna bakade både matbröd och vetebröd och pepparkakor. Vår mormor bakade också vita pepparkakor som sedan skulle målas och hängas i granen. Det blev tomtar och tomtegummor, grisar och bockar och det var roligare än att bara baka matbröd.

Mormor stickade mycket och köpte en hel säck med garner. Vi fick hjälpa till när garnet skulle gå från härva till garnnystan och vi stod där med härvan på armarna och såg hur mormor och moster Stina nystade. Vi fick minsann inte gnälla för att det var ett tråkigt göra, vi skulle ju får det i julklapp och det var lika spännande för varje år. Vi fick alltid hemstickat i julklapp, sockor, raggsockor och kjolar och klänningar, pojkarna fick pullovers och långärmade tröjor med mönsterstickning.

Vi var elva barnbarn hos mormor, och alla skulle ha julklappar och då gällde det att inte ligga på latsidan. Hur hon och min moster orkade med är mer än jag kan förstå. Jag har fortfarande kvar en klänning i rosa och ljusblått med rosenmönster och smock-stickning. Den är tillstickad på längden och isättningar under ärmarna för att jag skulle kunna växa i den ännu några år.

Farmor hade ett par kusiner i Örebro som drev firma Barngarderoben. De var ogifta damer som var kusiner och som farmor hälsade på varje höst och vår. Från dem fick vi julklappar, men inte var det som det som kom från mormor. Vi fick ribbstickade bommullsstrumpor, livstycken och underbyxor. Mamma blev alltid så glad för de julklapparna och sedan fick vi sätta oss och skriva tackbrev till tanterna. Det vi visste var att de uppskattade våra brev och teckningar och visade dem för farmor när hon kom på besök.

Farmor var pingstvän och från henne fick vi böcker om Lilla svarta Sara, och om Jesus och änglarna, om små lyckliga barn som trodde på Gud och Jesus. Det blev lite segt till slut och min lillebror talade om för farmor att han inte ville ha några mer böcker om Jesusar och sådant där. Farmor blev nog inte så glad, men hon fortsatte att köpa bilderböcker i alla fall.

Moster Stina var alltid jultomte och det visste vi alla i kusinskaran. Hon skulle ut i vedboden och hämta ved till köksspisen och sen kom tomten. Vi spelade med fastän vi visste precis vem det var. En sommar när min lillasyster och lillebror var hos mormor var det glödande varmt mitt i natten och fullt av myggor. Barnen kunde inte sova för värmen och myggen, då avslöjade min lillasyster vem det var som var jultomten. Då tyckte min lillebror att det var roligt, men när julen närmade sig blev han allt ledsnare, nu visste han ju redan. Mormor, morfar och min moster blev bekymrade men hittade en lösning.

Den julaftonen var vi där alla kusiner och lillebror väntade bara på att moster Stina skulle hämta ved till köksspisen. Men hon satte på kaffe och ordnade med kaffedoppa och blandade saft. Rätt som det var ropade äldsta kusinen att vi skulle titta ut genom fönstret i hallen. Det kom någon genom ligusterhäcken, någon vi inte kände igen. Det var en tomte med en liten släde och på den stod en stor säck och en lykta med ett brinnande stearinljus, han närmade sig huset och min blev lillebror så rädd att han kissade i byxorna och började gråta. Mamma fick trösta medan moster Stina öppnade dörren och tomten stampade av sig snön och kom in i hallen.

Tomten hade med sig en julklapp var till oss och vi fick niga och bocka och tacka för julklapparna. Sedan blev tomten bjuden på kaffe i köket och vi fick inte se vem det var som var tomten. Morfar hade släpat in en stor säck i stora rummet och ställt den intill julgranen och när tomten gått sin väg, då fick vi mera julklappar. Vi flickor fick likadana klänningar i rosa och blått, pojkarna fick tröjor med renar på bröstet, och de minsta fick fingervantar och raggsockor. Det var fest och glädje i hela huset.

Det gick många år innan min moster avslöjade vem som varit jultomten den julen. Jag minns att jag såg att han tappat en tand när han böjde sig framåt och tomtemasken lättade lite, men inte kände jag igen honom för det. Efter den julen var min lillebror övertygad om att det fanns tomtar i skogen och kanske att han gör det fortfarande fastän han i dag är pensionär. Man vet aldrig när det gäller tomtar, julafton och småbarn.