Konsten i Dalarna
Krönika torsdag, december 11th, 2014Dalarna är litet, och ännu mindre känns det när man läser vad som skrivs om konst.
Senaste exemplet är Höstsalongen, som varje år mönstrar länets konstnärer. Till Höstsalongen på Dalarnas Museum är alla välkomna att skicka in.
Varje år skriver lokaltidningarna om händelsen, och varje år är det samma visa. Det är för mycket amatörer, tycker man, och det är så lika allting och det är inga installationer, ingen performance och inga videor.
I år kändes det alltså väldigt förutsägbart vad som skulle komma. Och minsann – det var fortfarande för mycket amatörer, för mycket ”tavelkonst” och för litet installationer, videokonst med mera.
Vad som ÄR konst brukar ju diskuteras, men här verkar man överens om att tavlor är inte riktig konst.
Som vanligt klagades också över alla amatörbilder.
Den fråga man kan ställa är varför det inom konsten ständigt klagas över amatörerna när Höstsalongen så uttryckligt vänder sig till alla. Amatörer, det är de ”outbildade”, det vill säga de som inte gått minst två år på olika basutbildningar, fyra år på konsthögskolor/universitet för att sedan toppa med några år på Académie des Beaux-Arts i Paris.
Inom andra konstarter, som litteratur, teater och musik, är synen på amatörer en helt annan. Där ses amatörerna som konstens hängivna tillskyndare, de som bidrar med viktiga infallsvinklar och ofta kan delta i utövandet. Många amatörer är för övrigt i full paritet med proffsen och man ser inom övriga konstarter inte några problem med det, utan har tagit in och tillgodogjort sig amatörernas potential.
Höstsalongen inbjuder som sagt alla utövare i länet och sorteringen är hård, vilket inte är något att säga om. Men när juryn gjort sitt och konsten är på plats kommer så den vanliga klagokören över amatörer, och att det är så mycket måleri, grafik och teckning, det vill säga de klassiska teknikerna.
Nu råkar det vara så sedan en tid tillbaka att måleriet är på väg tillbaka som ”godkänd” konstform, vilket tycks ha undgått de lokala kritikerna. Dalakonsten är alltså inte så insnöad som man så gärna vill framhålla.
Det skulle faktiskt vara intressantare om skribenterna försökte ge sig i kast med det som faktiskt görs och uträttas på konstsidan i Dalarna – utan glasögonen ”det här är tråkigt och ointressant därför att det görs här och för att det inte är något annat”.
Vad är då konst – se där den eviga frågan. Inom musik och litteratur samsas olika genrer och olika sätt att uttrycka sig. Här finnas bra och dåligt, men alla får vara med utan fördomar mot någon särskild grupp. (Inom konsten riktar sig fördomarna vanligen mot kvinnor, vilket dock inte är lika tydligt uttalat som föraktet för amatörer, men mer konsekvent). (Här kan man till exempel nämna att i de historiska verk som fortfarande används i undervisningen är kvinnorna praktiskt taget osynliggjorda. I den klassiska Konsten av H W Jansson, 1964 års utgåva, nämns inte en enda kvinna. I utgåvan från 1988 finns 21 kvinnor, varav de flesta är fotografer. I Svensk Konsthistoria, Lindgren med flera från 1996, finns inte en enda kvinna med).
De jurypersoner som varje år väljs ut är kompetenta, ofta lokala, konstnärer med bred syn på konsten, och varje jury gör sina kompetenta val. Mycket hänger i urvalet förstås på vad juryn har för preferenser, och därför ser juryn olika ut varje år. Och faktum är ju – olika synsätt i beskrivningen av världen berikar. Konsthistorien är dessutom full av i dag världsberömda konstnärer som blivit grundligt utskällda på sin tid.
En orsak till den nedsättande synen på amatörer inom konstgenren just, som man kan gissa sig till, är väl de usla ekonomiska villkor som den absoluta majoriteten av konstnärer lever under. Med hundratusentals kronor i studieskulder och en inkomst som inte skulle godtas av något annat fack än konstnärernas, blir förstås amatörerna ett ekonomiskt hot mot den parodiskt lilla kaka som finns att dela på.
—
Eva Lidén
