Utställning: Janet Cardiff & George Bures Miller

Inlagd av Kulturdelen Recension, Utställningar onsdag, december 17th, 2014

Janet Cardiff & George Bures Miller
Something Strange This Way

Aros Kunstmuseum, Aarhus, Danmark.
Pågår 29 november 2014 till 19 april 2015.

—

Det här är utan tvekan en av de absolut bästa och mest inspirerande konstutställningar som jag någonsin upplevt. Det var som att försvinna in i en annan värld för en stund, fantastisk, nostalgisk och samtidigt i vissa stunder mycket obehaglig och mardrömslik. Utställningen består av sex olika installationer, där ljud, musik, ljus, olika prylar och maskiner starkt påverkar besökarens sinnen. De är också fulla av referenser, bland annat till litteraturen. Själva titeln på utställningen är inspirerad av Ray Bradburys roman Oktoberfolket, som på engelska heter Something wicked this way comes.

Romanen handlar om en mystisk cirkus som kommer till en amerikansk småstad en oktobernatt. Och när jag går in i ett mörkt rum och möts av en vackert upplyst karusell känns det nästan som om jag har klivit rakt in i Ray Bradburys berättarvärld. Karusellen står stilla, och en naken glödlampa lyser på en knapp där det står ”press”. Jag går dit och trycker på knappen, och karusellen vaknar till liv. En röst säger något, musik börjar spela, lamporna blinkar och karusellen snurrar allt snabbare. Jag blir yr i huvudet och tar några steg bort, och maskineriet som är i full fart utan någon mänsklig kontroll skrämmer mig en aning. Samtidigt kan jag knappt slita mig och gå därifrån. Jag vill se det igen och igen.

Men mina känslor påverkas ännu starkare när jag kommer till nästa rum, där jag finner The Killing Machine. Denna är inspirerad av Franz Kafkas avrättningsmaskin i novellen I Straffkolonin, men också av verkliga händelser som kriget i Irak och tortyren i Abu Ghraib-fängelset. Också här ska man gå fram och trycka på en knapp för att sätta igång det hela. I centrum av installationen finns en tom brits med läderremmar, och två robotarmar med något slags nålar eller skruvar längst ut i spetsen börjar röra sig hotfullt och lite ryckigt ovanför britsen, alltmedan det

spelas klassisk musik, och någon röst som säger något då och då. Jag har svårt att urskilja vad rösten säger. Ljussättningen är liksom i karusellen också hela tiden i en ständig förändring och bidrar till den obehagliga stämningen. För ett ögonblick vänder sig en av robotarmarna rakt mot mig, som sitter på en bänk på tryggt avstånd, och jag rycker till och får för mig att den verkligen ser mig med sitt lysande öga. Kanske har jag läst för mycket science fiction, men för första gången i mitt liv upplever jag en verklig skräck för att maskinen verkligen ska spåra ur och skada mig. Det känns som om konstverket är farligt på riktigt. Jag frågar mig själv hur mycket man ska våga lita på en maskin. Men när föreställningen är över går jag genast fram och trycker på knappen igen.

Men det är inte bara obehagliga känslor som Cardiff och Millers utställning framkallar. Det finns också några riktigt vackra och stämningsfulla installationer. Storm Room skildrar en japansk tandläkares förfallna klinik och ser bara ut som ett oansenligt skjul från utsidan, men när jag går in så står jag plötsligt i ett rum där det pågår

full storm utanför. Åskan mullrar, regnet slår mot fönsterrutorna och det droppar ner från taket i hinkar på golvet, och då och då lyser en blixt upp rummet. Mina sinnen blir förvirrade, för ovädret känns så äkta. The Cabinet of Curiousness består av en byrå med massor av lådor. Lådorna är tomma, men för varje låda man drar ut spelas ett ljud upp. Det kan vara musik eller röster, eller i något fall bara andetag. Jag kan kombinera de olika ljuden med varandra genom att testa att öppna och stänga olika lådor.

Vid Opera for a small room får besökaren se in i ett skjul fullt av gamla vinylskivor, högtalare och radioapparater. Det handlar om en operaälskande man som sitter ensam i sitt skjul och drömmer sig bort till musiken. Dygnet verkar förändras medan musiken spelas upp, lampor släcks och tänds och en stund när det nästan är helt mörkt fylls rummet av ljudet av ett tåg som rullar förbi. Kristallkronan i taket skakar. Jag glömmer helt bort att jag befinner mig på ett stort konstmuseum med en massa människor runtomkring mig.
—

Nova Göthlin