Roman: Missionären i Lekebruk

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, december 22nd, 2014

Missonären i Lekebruk
Tomas Eriksson
Blue Publishing

Missonären i Lekebruk handlar om hur det var att komma som ung ny utexaminerad lärare från Stockholm till den lilla orten Lekebruk på Närkeslätten på 70-talet. En ort där alla känner alla. Där mentaliteten var att man inte skulle tro att man var någon och skadeglädjen var den enda sanna glädjen. Inga nymodigheter var välkomna, det skulle vara som det alltid har varit. Där man fjäskade för de som stod högre i rang och där man inte fick säga du till vem som helst.  Nollåttor, bögar eller att man avviker på något annat sätt var inte välkommet. Att två systrar som bor ihop inte sågs som något normalt utan måste vara lesbiska eller hålla på med något annat skumt, beskriver författaren som mentaliteten hos Lekebruksinvånarna.

Som läsare får man följa Håkan och hans svårigheter med både att bli accepterad som invånare och av sina inskränkta kolleger på skolan. Håkan såg sig själv som en missionär som skulle komma med nya arbetssätt till en liten ort för att kunna göra avtryck i historien.  Hans kamrater i storstaden kunde inte förstå vad han skulle till en sådan ”håla” att göra när han kunde fått ett bra arbete i Stockholm. Den största motståndaren var tillsynsläraren Enbom som var otroligt inskränkt och trodde på att inlärning skulle ske med traditionella metoder. Enbom trodde på att lite stryk mådde eleverna inte dåligt av. När sedan Håkans klass utnämns till Sveriges bästa klass blev måttet rågad för Enbom. När rektorn råkade ut för en stroke såg Enbom chansen att driva igenom det riktiga sättet att få kunskap på.  Eleverna och en av lärarna var på Håkans sida men det hjälpte föga.

Dessutom träffade han på bröderna Bertilsson som inte beskrivs som några direkta  ljushuvuden utan kända som riktiga busar som inte har vuxit upp. Håkan kom från en värld där man dricker vin och sitter på kaféer och har långa samtal med varandra. I Lekebruk drack riktiga män hembränt och gick på dansbanor. Han träffade deras syster Lisbeth som han blev tillsammans med trots att han inte var säker på om han ville det egentligen. Lisbeth var en tjej som var van att ta för sig, ville hon ha sex så såg hon till att få det. Håkan var inte van med sådana tjejer och han hade därför svårt att tala om vad han ville eller inte. Det hade han för övrigt annars med. Men mot slutet gaskade han upp sig och det fick oväntade konsekvenser som ingen hade räknat med.

Tomas Eriksson är uppvuxen i Lekeberg där han har hämtat inspiration till sin roman. Han säger att karaktärerna i boken är påhittade, vilket nog inte är riktigt sant då det går att känna igen någon eller några av dem. Även om jag är yngre än författaren så har jag till exempel  hört talas om han som skulle ha åkt omkring och sålt hembränt. Författaren framställer människorna i Lekebruk som väldigt inskränkta och inte speciellt smarta. Men det är som han själv säger att det var så han upplevde det under 70-talet på Närkeslätten. Jag tycker att han ibland går lite för långt i beskrivningarna av Lekebruks invånare. Det  gör att boken blir lite långrandig och tråkig – nästan pinsam.

—

Maria Holmberg bor i Lekeberg