Musikåret 2014

Inlagd av John Jonsén Krönika, Kulturdelen rekommenderar torsdag, december 25th, 2014

Förra året, 2013, var ett år för de väletablerade, storsäljande ikonerna för denna generation att glänsa ännu en gång, där våra inhemska popstjärnor Veronica Maggio och Håkan Hellström hade fokus, men där även igenkända namn som Arcade Fire, Daft Punk och Kanye West hade makt över media. Festivaldöden och ökad vinylförsäljning var två heta ämnen som läckte in i 2014 års debatter; skulle fler festivaler råka ut för samma öde som Peace & Love och Siesta? Eller skulle Bråvallas publikrekord att färga detta årets festivaler? Kommer vinyler fortsätta sälja eller är det bara en hopplös hipstertrend? Nu när 2014 lider mot sitt slut så har vi facit i hand. Festivaldöden dog samma år som den föddes, vinyler är fortfarande lika trendigt som vintage-mode och India Pale Ales – men det allra viktigaste vi lärde oss i år är att 2014 var tillägnat musikvärldens nybörjare och bortglömda skatter.

 

Det finns en person kommer vi aldrig glömma bort efter i år, vare sig vi vill det eller inte. Han och tillhörande kompband står för ett av årets bästa framträdanden, årets bästa svenska släpp och en längtan efter mer – och givetvis är det Robert Hurula. Oavsett om en var cool nog att hänga med på hans resa från Masshysteri eller The Vicious, så är både Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för och Betongbarn-EP:n perfekt för erfarna punkare och för nyfikna indiekids. Det är omöjligt att inte bli såld redan första sekunderna på fullängdaren när rundgången börjar, de stora och mäktiga ackorden ringer ut, post-punkbasdetaljen klingar och Robert kommer in med ”älskling jag brinner, säg, brinner du med?”.

 

Som om det inte vore nog, så finns det tre skivor till som satt ribban högt för svensk indiepop med
energi i sig under 2014. Först ut är Solens andra skiva ”Till dom som bryr sig”, som gärna beskrivs som Kents lillebror, men som är mycket mer än så. Det blir ibland så tungt och fuzzigt att det snuddar på stoner rock-ångest, men håller sig oftast till den svenska indien som vi älskar, med dödssnygg lyrik inkluderad. Sedan har vi den något underskattade debutskivan ”Idiotologi”, av Västerbron. Punken känns tydligt i rötterna på skivan, nästan ända vägen in till At the Drive-Ins softare och okaotiska moment, men har alldeles för charmiga texter för att kunna kalla något annat än för termen de själv väljer: skrammelpop. Sist, så landar vi på årets guldkorn. Killers Walk Among Us självbetitlade, första och sista skiva är inte bara en fyrtio minuter perfekt kombination av emo och indie, utan också låtskrivaren Stefan Holmbergs avskedsbrev till världen för snart ett år sedan. Det är som en memoar med det perfekta soundtracket; hans berättelser om uppväxten, vännerna och sorgen. Bara försök att hålla in tårarna till outrot på ”Quitter Happier” om ni kan. En sak är åtminstone säker: vi hade inga skivor på samma nivå som Hurula, Solen, Västerbron och Killers Walk Among Us under förra året. Ett fantastiskt år för den inhemska musikscenen.

 

Det kvinnliga könet stått för många av årets bästa och/eller mest välhörda röster under 2014. Årets mest välgjutna, hitvänliga, energifyllda, perfekta skiva står White Lung för. Om det är poplåtar spelade i hardcoreform eller om det är The Smiths på crack spelar ingen roll, det är någonting helt eget. Oavsett vilket humör du befinner dig på, så kan du alltid dansa dig svettig eller gråta med till hela ”Deep Fantasy”. Perfekt för post-tonåringen som lärt sig att världen oftast är en hemsk värld att befinna sig i. Även om det här är deras tredje fullängdare, så är det med Deep Fantasy de kommer bli hågkomna för, men ett band som träffade hundra procent rätt redan på första försöket är Perfect Pussy. De har inkluderat så mycket rundgång på den kontextuellt ironiskt döpta ”Say Yes to Love” att det ibland är svårt att tyda Meredith Graves suveräna texter, vilket både är väldigt snyggt och passande till noise-punk med hintar av pop-soundet, men tråkigt för alla som inte orkar kolla upp texterna.

 

Vad sysslade då männen med under 2014? I samma genrekategori som White Lung och Perfect Pussy så finns Protomartyr, Cloud Nothings och Iceage, som alla tre släppte hyllade album, med all rätt, under året. Det finns däremot inte så mycket att säga om de albumen vi väntade på med stora förhoppningar under året, som Kent, Coldplay och Foo Fighters. Även om Kents ”Tigerdrottningen” var ett steg framåt efter de två senaste skivorna, så är det fortfarande inget som känns minnesvärt eller lyssningsvärt. Coldplays ”Ghost Stories” känns bara som ett hopplöst försök att vilja förnya sig själva, för kom igen, ett samarbete med Avicii är aldrig ett tecken på någonting bra. Dags att lägga hatten på hyllan och låta någon ta över ”vi som ville vara som Radiohead, men aldrig riktigt lyckades”-tronen. Tråkigast av alla är Foo Fighters ”Sonic Highways”, inte bara låtmässigt, utan för att dokumentären bakom skivan är intressantare än skivan själv och är bara tragisk i jämförelse med succén som var 2011:s ”Wasting Light”.

 

Med tanke på hur intressant musikåret 2014 har varit, så hoppas jag att modet med starka nybörjare hänger med in i 2015 för att göra det precis lika omvälvande. Rockgiganterna får gärna fortsätta att göra bort sig helt, för jag har inte känt någon större saknad av dem i mitt liv. Två giganter som antingen kan floppa eller bli en fullträff under nästa år är Muse och Refused, eftersom Muse har mycket att bevisa från snedsteget som var ”The 2^nd Law” och Refused som säljer ut mer och mer för varje sekund som går, men som alltid kommer att ha ”The Shape of Punk to Come” – vår generations punkbibel. Mycket av det som slog igenom 2013, som CHVRCHES och James Blake, kommer också att få fokus under nästa år med säkerligen lika bra album detta år. Så länge det nya blodet rinner igenom musikindustrin kommer vi få ett lika bra, om inte bättre musikår 2015.

—

Text: John Jonsén studerar musikvetenskap vid Göteborgs universitet och frilansar som musikskribent

Foto: Dustin Rabin (Refused)