Jag är Charlie Hebdo!
Debatt fredag, januari 9th, 2015
Rätten till satir och den fria tanken är okränkbar oavsett de personliga, moraliska eller andra betänkligheter vi kan ha. Vi måste komma ihåg detta innan vi fördömer eller avfärdar det som inte passar våra personliga åsikter. Därför är de mordiska illdåden mot Charlie Hebdos redaktion så fruktansvärda. Det är en attack på oss alla – på vart öppna fria samhälle.
Charlie Hebdo slog hejvilt åt alla håll. Både den katolska kyrkan, påven och för att inte tala om franska politiker fick sig alltid en rejäl känga. Charlie Hebdos redaktion tvekade heller aldrig att håna och göra sig själva till mål för sin egen satir. Men det var med numret med serien om profeten Muhammeds liv som det tog hus i helsike. Ödets ironi ville inte bättre än att tecknaren av den serien, Luz, inte ens var på redaktionen när dådet inträffade. Han hade försovit sig till redaktionsmötet.
Men Charlie Hebdo hånade aldrig islams utövare lika litet som de hånade de kristna eller den ”lilla” människan. Satiren måste alltid sparka uppåt sa min vän Wolinski, som till min stora sorg är en av de mördade på Charlie Hebdo. Jag kan bara instämma i Wolinskis kloka ord.
Vi får inte ge efter för hat och kampen mot islamofobi måste fortsätta med oförminskad styrka. Det är inte relevant vilken tro mördarna tillhörde, om de så var pingstvänner från Jönköping, skulle de ju likafullt vara mördare.
Men likaså måste kampen mot de krafter i vart samhälle som vill inskränka vår rätt att fritt uttrycka oss, fortsätta med samma kraft.
Jag tillhör punkgenerationen som växte upp med revolt mot etablissemanget och för mig är det en självklarhet att även religion är något man kan och måste kunna raljera med.
Hädelse är ett honnörsord och ska till och med uppmuntras. Satir om och kring religion är vår förbannade skyldighet att tolerera.
Att få rita profeten Muhammed med rumpan i vädret, eller teckna påven görande ”heil”-tecken, om man nu vill det, är en lika självklar rätt som att rösta. Sårade religiösa känslor oavsett tro är av underordnad betydelse. Om man upplever att ens personliga tro skadas allvarligt av några simpla karikatyrer, är den i mina ögon inte mycket värd.
När dessa ord skrivs nås jag av nyheten att attentatsmännen dödats av den franska polisen. Det gör mig varken glad eller fylld av hämndlystnad. Möjligen lättnad att inga mer oskyldiga offer krävs. Men min vän Wolinski och hans kollegor är ju fortfarande mördade, bokstavligen med pennan i handen, och till vilken nytta?
Vila i frid Geroges!!!
—
Thomas Karlsson
