Peter Greenaway och Sergei Eisenstein i Guanajuato. Que Viva Mexico! 1930-32.

Inlagd av Kulturdelen Helgesson söndag, februari 1st, 2015

Peter Greenaways film Eisenstein i Guanajuato var ett av de först utvalda tävlingsbidragen till den årliga filmfestivalen i Berlin, som äger rum nu den 5 – 15 februari 2015 och då premiärvisas filmen.

Greenaway uttrycker sig ofta flamboyant och drastiskt. Han har bland annat sagt att filmen är en utdöende konstart, den är outvecklad därför att den fortfarande är textbaserad och han anser att ”I begynnelsen var Bilden”. Det påminner mig om vad Sergei Eisenstein yttrade i ett samtal med Hans Richter i London 1929: ”Jag har växt ur filmen. Mediet är för primitivt för mig”. Greenaway började som målare och det var på konstskolan i början av 1960-talet som han först såg Eisensteins filmer, ”kanske de främsta som filmkonsten frambringat”.

Intresset för Mexiko delar Greenaway med Eisenstein som var där i fjorton månader 1930-32 vilket resulterade i den ofullbordade filmen Que Viva Mexico. Tiden i Mexiko var omvälvande för Eisenstein och Greenaway har tagit fasta på en kort period då Eisenstein var i den koloniala silverstaden Guanajuato. Där förälskade han sig enligt Greenaway i sin manliga guide, historikern Palomino och förlorade sin oskuld vid 33 års ålder. Överhuvudtaget verkar det som om Eisenstein förlöstes som människa av Mexiko. I staden fanns också de uppseendeväckande mumierna vid en kyrkogård som Eisenstein besökte. Sex och död – Eros och Thanatos är de enda ämnen som det är värt att tala om, anser Greenaway.

Han sökte med ljus och lykta efter den som skulle spela Eisenstein och fann honom i den porträttlika finlandssvenska skådespelaren Elmer Bäck.

På köpet fick han också Jakob Öhrman som spelar Tissé, Eisensteins fotograf och Rasmus Slätis som spelar Alexsandrov, regiassistent och allt i allo. Bäck hade en av huvudrollerna i tv-serien The Spiral från 2012 och alla tre är medlemmar i teatergruppen Nya Rampen baserad i Berlin. Filmen är en samproduktion mellan Holland, där Greenaway är bosatt, och Mexiko.

Hollywood
1929 begav sig Sergei Eisenstein och hans medarbetare Grigory Alexandrov och Eduard Tissé iväg på en utlandsresa, Västeuropa-USA-Mexiko, som kom att vara till 1932. De hade beviljats tjänstledighet främst för att studera den begynnande ljudfilmstekniken i Väst. Eisensteins filmer, och då framförallt Pansarkryssaren Potemkin hade slagit igenom med dunder och brak och korades till årets bästa film i Tyskland 1926. Chaplin ansåg att det var den främsta film som hittills gjorts. Eisenstein kallades för montagets mästare, idéer och tankar som låg i tiden (inte minst i Lev Kulesjovs filmverkstad i Moskva), men som han utvecklade.

De bjöds in av filmbolaget Paramount Picture till Hollywood där Eisenstein började med att skriva olika synopsis, bland annat ett utifrån Theodore Dreisers samhällskritiska roman En amerikansk tragedi. Emellertid, Eisenstein och Paramount fick nog av varandra och Eisenstein vände blicken mot Mexiko, ett land som han länge fascinerats av, läst om och drömt om att besöka. Samtalen med konstnären Diego Rivera som besökte Moskva 1927 kom att spä på hans intresse. I sin memoarbok Yo (Jag på spanska) skriver Eisenstein  ”Diego berättar inte bara om ”Dödens dag” utan även om andra fantastiska saker från detta häpnadsväckande land…Hur det än må vara, den tjocke Diego, fotografierna av hans fresker och hans brokiga berättelser om Mexiko upptände lusten ännu mer att komma dit och se allting med egna ögon”.

Med hjälp av författaren Upton Sinclair som fixade finansiärer upprättades ett kontrakt om en resefilm om Mexiko med beräknad inspelningstid på cirka två till tre månader. Eisenstein kom att stanna fjorton månader. Han ville inte återvända till sitt hemland utan att ha gjort en film. Eller ville han överhuvudtaget återvända till Sovjet?

Mexiko december 1930 – februari 1932.
Dagen innan avresan hade Eisenstein sett Stadens ljus i råklippt skick hemma hos Charlie Chaplin. Under tågresan genom Mexiko läste han Anita Brenners relativt nyutkomna bok Idols Behind Altars med undertiteln modern mexican art and its culturel roots från 1929. En bok som snabbt blev en klassiker och starkt influerade Eisenstein. Boken var försedd med foton av Edward Weston och Tina Modotti.

Både Mexiko och Sovjet hade upplevt/genomlidit en revolution som väckte förhoppningar och resulterade i en kortare eller längre kulturell renässans.

Eisenstein och hans sällskap anlände till Mexico City i början av december, då folk vallfärdade till Guadalupe-kyrkan vid berget Tepeyac i norra delen av huvudstaden. Jungfrun av Guadalupe är Mexicos skyddshelgon och firas med danser, masker och musik, särskilt den 12 december.

Hur som helst! Efter smärre problem med myndigheterna i början, så togs de emot med öppna armar av dessa och den mexikanska kulturvärlden; Diego Rivera, Frida Kahlo, Jean Charlot, Siquieiros, Adolfo Best-Maugard, Roberto Montenegro med flera. De reste i väster, öster, och söder, Acapulco, Puebla, Oaxaca, Yucatan och Tehuantepec. En nästan okänd händelse är deras flygresa till staden Oaxaca som drabbades av en jordbävning i januari 1931 som resulterade i en del starka dokumentära bilder av Tissé.

För övrigt lär både fotografen Manuel Alvarez Bravo och filmfotografen Gabriel Figueroa (arbetade senare bland andra med Buñuel och John Huston) vid olika inspelningstillfällen ha varit assistenter åt Tissé.

Eisenstein var också en skicklig tecknare och Mexiko fick hans penna att glöda.

”Vi pratade om att Mexiko – motsatsernas land – som för mig tycks vara en projektion av alla de linjer och drag som jag bar och bär inom mig som ett komplext nystan. Monumentalitetens enkelhet och barockens tygellöshet – under två av dess aspekter, den spanska och den aztekiska…”, skrev han.

Efter hand arbetade Eisenstein fram en struktur, filmen indelades i episoder och i ett brev till Upton Sinclair liknar han sin film vid en mexikansk sarape, ett klädesplagg och filt, ofta randad, som traditionellt bars av många mexikaner.

” I sådana ränder och skarpa kontraster flyter de olika mexikanska kulturerna fram invid varann och samtidigt århundraden ifrån varann.. Ingen intrig, ingen genomgående handling skulle kunna löpa genom denna serape utan att verka artificiell och falsk. Och vi tog serapens fristående, livligt kontrasterande färger som mönster när vi konstruerade vår film: sex episoder följer på varann – olika till karaktär, människor, djur , trän och blommor.”

Episodrubriker med mina kommentarer inom parentes:
Prolog (Maya), Sandunga (mexikansk vals och sång, särskilt vanlig i det tropiska Tehuantepec), Maguey (agavekaktus, varur drycken pulque framställs), Fiesta (tjurfäktning), Soldadera (kvinnlig revolutionssoldat), Epilog (”De Dödas Dag”).

Det är tveksamt om Sinclair blev klokare av denna beskrivning och med tiden tilltog hans ekonomiska oro, han stod som garant, och frustration av all råfilm som skickades till honom. Han förstod sig inte på filmens villkor.

Fjärde episoden ”Soldadera”, den enda som skildrade revolutionsperioden blev aldrig inspelad. Hur som helst, filmandet måste av ekonomiska skäl avslutas i januari 1932.

Vid gränsen, i Laredo, i väntan på arbetstillstånd eller visa till USA skickade Eisenstein, för att retas eller djävlas, en låda med homoerotiska teckningar till puritanen Upton Sinclair som måste lösa ut lådan och visa upp innehållet för tullpersonal.

De 60 000 meter film som låg i Hollywood fick Eisenstein, till sin stora sorg, aldrig lägga sina händer på. Det var synd, han hade kunnat, som jag ser det, åstadkomma en epokgörande ”filmessä”, även om exotismen på en del ställen blir alltför påtaglig. Imponerande foto av Tissé; notera bland annat hans låga bildperspektiv med motiv som avtecknade sig mot himlen. Det bildade skola, inte minst inom mexikansk film.

Det finns olika sammanställda versioner av Eisensteins, Alexandrovs och Tissés mexikanska material: Thunder over Mexico”av Sol Lesser från 1933, Time in the Sun av Marie Seton från 1939, Eisensteins Mexican Project, sammanställd av Jay Leyda från 1950. Den version av Que Viva Mexico! som säkerligen ligger närmast Eisensteins intentioner redigerades av hans kollega Alexandrov och kom 1979.

Eisenstein i Guanajuato
Hur var det nu med Eisensteins oskuld? Var det viktigt? På ett personligt plan var det nog det. I ett brev som anlände till Moskva 22

december 1931 skriver Eisenstein till sin förtrogna assistent Vera Atasheva:

”Jag var vansinnigt förälskad i tio dagar och då fick jag allt jag ville ha…Det är något som förändrats inom mig. Kanske är det min väg till förmänskligande… Och det får du höra från en superintellektuell typ som jag.” Sergei Eisenstein och Vera Atasheva gifte sig 1934.

Vid något tillfälle har Greenaway gjort en parafras på Eisensteins film Oktober. Tio dagar som skakade världen och kallat sin film för Guanajuato. Tio dagar som skakade Eisenstein. Annars var det nog Mexiko som land som var Eisensteins stora passion.

Kan det bli intressant? Förhoppningsvis. Greenaway får väl motbevisa sitt påstående om att filmen är en utdöende konstart och skaka liv i benranglet.

—

Bo Helgesson