Skärvor av samtid: i bakhåll
Dixit söndag, februari 1st, 2015”Jag låg i försåt på taket till ett tvåvåningshus. Mausern vilade säkert mot kroppen. Jag hade fri sikt över gatukorsningen. Det var massiva stenhus på båda sidor. Alla byggda på 30-talet för den solida borgerlighetens behov av våningar med högt i tak och med plats för tjänstefolk.Plötsligt kom hon gående längs gatan. Jag lät geväret glida fram så att jag kunde ta grovsikte. Hon rörde sig lite spattigt och tittade oroligt runt sig. Hon var i tidiga tonåren. Med tunna ben och armarna som stickor. Den spinkiga kroppen långsträckt. Runt ansiktet – en fläck på det avståndet – skapade, ett blont hårsvall en gloria. Som på en ikonmålning.
Hon stannade till som om hon anade oråd. Så satte hon fart igen och rörde sig mot gatukorsningen; hon var snart mitt ute i dess skärningspunkt. Och mitt i hårkorset. Hela området var tomt. Ingen vågade sig dit. Jag undrade inte över vad hon höll på med. Det var inte min sak. Jag följde henne i siktet. Hur långt var det. Kanske 200 meter, jag justerade siktet för avståndet. Höger pekfingret runt avtryckaren precis vid tryckpunkten. Patronen vilade i loppet.
Jag var med ens med mitt vapen och kramade iväg ett skott som jag visste skulle träffa redan innan kulan nått sitt mål. Flickan vacklade ill som träffad av en osynlig jättehand – och föll ihop som en trasdocka. Hennes pinniga ben och armar stack ut ur den vida sommarklänningen och runt hennes huvud slog en blodros ut. Den växte snabbt i omfång på den såriga asfalten där gräs- och grusfläckar vittnade om brist på underhåll.
Jag visste att hon var död fastän det ryckte lite i hennes ben. Jag hade träffat i tinningen och i utgångshålet hade hennes hjärnsubstans blåst ut. Jag gjorde en mantelrörelse men släppte inte henne med ögonen.
En mindre – men de är i alla fall för många. Men hon kommer aldrig att fortplanta sig och föda andra idioter. Jag slappnade av och släppte in gatukorsningen i blickfånget. Hon låg där som ett försynens offer…”
Textbiten kom till för rätt många år sedan. Under Jugoslaviens dödsryckningar med dess blodiga etniska rensningsraider och koncentrationsläger inför ett lamslaget Europa. Ett drabbande slumpmöte med en tidningsbild av en skjuten flicka i en sommarklänning runt en tunn förvriden kropp fick mig att må både fysiskt och psykiskt illa. Var det en verkligen en människa som skjutit? Skulle den människan, läs mannen, kunnat vara jag? Jag gjorde ett famlande försök att försöka skriva mig in i situationen. En metod jag ibland använder mig av. Den har ytterst sällan lett publicering.
Avsikten var att försöka komma åt vilka inre religiösa och politiska skred som krävs för att man ska kunna döda så grymt och med åsidosättande av en så självklar empati med en värnlös, okänd mänsklig varelse. Om det nu inte är en efterkonstruktion som avståndet i år fött. Utan att använda de metafysisk begreppen ondska och godhet. Som ibland förenklar verkligheten till oigenkännlighet.
Men den intellektuella impulsen kollapsade. För jag insåg snabbt att jag kunde ha varit den mannen. Under vissa omständigheter som påverkat min verklighetsbild. Till exempel för att skydda flocken, klanen eller nationen. Som krypskytten i Clint Eastwoods film American Sniper som har till uppgift att skydda amerikanska soldaters liv.
Det går alltid att hitta orsaker att stöta ut, hata eller döda någon. Och det finns ju inget absolut förbud att döda vare sig i de stora religionerna, politiska läror eller ens i lagstiftningen. En del stater tar sig till med rätten att döda sina medborgare för olika brott.
Det finns de som inte böjer sig inför våldet. Som Raoul Wallenberg, Anna Politkovskaja och Tina Strobus som gömde judiska flyktingar i sitt hem i Amsterdam under andra världskriget. Det fåtal som har ett existentiellt djupperspektiv och skyr flockens maktöverhöghet. ”I dessa individer ser vi det som är vackrast i människan och som lyser så magnifikt i en värld av grymhet..” En mening jag snappade upp under en föreläsning av den amerikanske socialantropologen och religionsvetaren Brian Palmer på Örebro universitet i höstas.
Bilden av den förvridna flickgestalten i en blodpöl bär jag som en vass skärva i mitt inre. Såret måste hållas öppet.
—
Dixie Ericson
