Shabby chict mansmöte

Inlagd av Dixie Ericson Dixit fredag, februari 6th, 2015

Jag stod på Folkungagatan på Söder och tittade på  kartan. En underdrift. Jag brottades med ett fladdrigt multivikskarthelvete. Absolut analogt. Och det under rusningstid i ett snömoddigt och grått Stockholm. Vilse i tjänsten utan gps. Jag skulle närvara vid ett styrelsemöte i Hjalmar Bergman Samfundet på Renstiernas gata. Inte han  Hjalmar Berglund från Viby by. Utan den Hjalmar Bergman från Örebro som tillhör författarnas Champions Leauge.
– Kan jag hjälpa dej? På Söder är det en yrkessjukdom att alltid hjälpa människor. Vart skar´u?
Omisskännligt Söder i vokalerna, konsonanterna och i intonationen.
En generationskamrat omöjlig att exakt åldersbestämma. Inte det minsta lattefjant eller metrosexuell. Mer shabby chic. Zeb Macahan snarare än Beckham. En vintage maskulin. Iförd en färdfri vindtygsjacka och svarta rätt tajta brallor, Rejäla promenaddojor. Inga broddar som fega jag. Med ett grått hippiesvall och en melankoliskt sluttande mustasch under en profilstark kran.

– Jo, jag letar efter Renstiernas gata, sa jag lite skamset.
Jag trodde att jag hade haft koll,
– Bra, sa han. Jag är på väg åt det hållet. Det är bara att hänga på.  Han rörde sig förvånansvärt smidigt. Och hemtamt. Att hålla jämna steg kostade viss möda. Han nickade åt en medelålders kvinna som vi mötte på trottoaren. Hon lyste upp i ett litet vardagsleende.
– Linneatjej, sa han.
Poletten trillade ner efter ett par steg.
– Du menar boxningsklubben där Slas och Ernst Brunner brukade träna.
– Kul kille den där Brunner. Jävla allvarlig, fast under ytan…Hockeyproffs i Frankrike. Jag var boxare och gick över till kampsport mot slutet.
– Vilken viktklass?
– Lätt tungvikt.

Jag fyrade av ett kontaktförsök i mörkret.
– Jag hade en fotbollstränare som hette ”Gerre” Hill i min ungdom. Han var född här på Söder och lirade i Hammarbys legendariska 54-lag.
– Visst, honom kände jag – mycket väl. Han är borta nu…

Jag insåg, när vi passerade Medborgarplatsens T-banestation. att jag gått åt fel håll på Folkungagatan. Jag offentliggjorde detta skämmiga faktum.
– Aaah… felnavigering i 180 grader. Det är lätt hänt. På sjön också. Jag var till sjöss i fyrtio år, Jag är född och bor i skärgården – men har ett krypin härpå Söder.
Jag chansade igen och spelade ut ett ”lumpenkort” med lite skärgård i.
– När jag var kustartillerist på KA3 i Fårösund åkte vi över i en landstigningsbåt till Danziger gatt och Mällsten utanför Nynäshamn och aktiverade en minspärr. En övning. Vi sprängde dom inte. Då hade du fått läsa om det i tidningen. Ha, ha, ha…
Teaterskrattet kroknade i slutet…
– Mällsten, vet du vad vi kallade ön, ”Taggtrådshelvetet”. Man fick inte gå i land där. Hemmaplan, jag var ju attackdykare och gick röjdykarutbildningen också.

Jag tänkte skjuta in att vi kallade Gotland för ”Kalkstenshawaii”. Men frågade i stället om han var ”Bajare”.
– Självklart, det finns bara tre lag på Söder förresten? Vet du vilka?
– Hammarby, Hammarby, Hammarby, försökte jag.
Han skakade illmarigt på huvudet.
– Nänä, Bolaget, samlaget – och Hammarby. Inte nödvändigtvis i den ordningen. När jag berättade det för en taxichaffis så skattade han så mycket att vi krockade.

Renstiernas gata ohoj. Vi var framme. Skakade hand utan namns nämnande. Nästan högtidligt. En aning ömt. Och fortsatte till vårt.