En stol från varje epok

Inlagd av Kulturdelen Krönika torsdag, februari 19th, 2015

Att gå på museum i London kan vara en överväldigande upplevelse. Museerna så är stora. Här finns några av världens största föremålssamlingar och finaste skatter, utställda i palatslika byggnader. Som svensk på långhelg i London besöker man ofta några få museer om och om igen. Oftast mastodontinstitutionerna som ligger på topp-tio-listan över Londons turistattraktioner. Och det är inte så konstigt. När man sitter hemma i Sverige och drömmer om sin weekendresa, så ser man sig vandra genom salarna på British Museum. Man längtar tillbaka dit, man vill återuppleva dem. De stora museerna är säkra kort också. De ligger centralt, är gratis, har trevliga kaféer och producerar i regel fantastiska utställningar. Tio-i-topp-listan kan hålla en sysselsatt ett bra tag. Varför skulle man någonsin vilja gå någon annanstans?

Jo, det finns en anledning. Det finns faktiskt omkring 260 anledningar. Det är ungefär så många museer det finns i centrala London. Det sägs att hela världen finns i London, och det gäller för museivärlden också. Här finns allt. En fantastisk variation i skala, förutsättningar, resurser, arbetssätt och, naturligtvis, i kvalitet. Det finns fantastiska, konstiga och trista museer. Dammiga, traditionella och innovativa museer. Globala, lokala och oerhört specifika museer. Och bland alla dessa museer finns många pärlor som aldrig når topp-tio-listan. Eftersom jag numera bor här i London har jag ingen anledning att bara gå på säkra kort. Jag går på så många museer som tid och kraft räcker till, och den vackraste pärlan jag hittills stött på är The Geffrye Museum.

Det här är ett litet museum som ligger i Hoxton, i östra London. The Geffrye Museum visar hemmets historia. Närmare bestämt hur Londons borgerskaps hem har sett ut från 1600-talet fram tills idag. Museet har elva återskapade interiörer från olika historiska epoker, som visar hur man har byggt, inrett och levt genom tiderna. Det rum man har valt att fokusera på är salen, senare vardagsrummet. Det kan tyckas som ett ganska smalt ämne att bygga upp ett helt museum kring, men jag kan försäkra att det räcker mer än väl. Salarna i museet ligger i fil i en enda lång länga. Man börjar sin resa i 1600-talet och går sedan fram genom historien från sal till sal. 1600-talets ekmöbler och panelväggar, georgiansk stram elegans, viktoriansk ombokad eklekticism, 1900-talets modernism och funktionalitet, fram till dagens… vad vi nu kallar vår tid stil.

The Geffrye Museum har ett nyckelhål genom vilket man kan skymta en stol som sin symbol. Det kanske inte är det bästa exemplet på formgivning någonsin, men symbolen representerar museets verksamhet i ett nötskal. Det man gör som besökare här är att titta in i hem från olika epoker. Rummen är iordningställda som om livet och vardagen pågår för fullt, och familjen som bebor dem bara har gått ut en stund. Som besökare ska man känna det som om man tjuvkikar in i den privata sfären. Nu får man ju faktiskt gå igenom rummen längs ena väggen, men om man verkligen hade kikat in genom ett nyckelhål, så är det antagligen en stol man hade sett. Det finns många stolar här. Det första rummet i den fasta utställningen ger en slags introduktion till hela museets koncept. På ett podium står stolar från olika historiska epoker i en halvcirkel. En stol från varje epok som finns representerad i de återskapade miljöerna. Ovanför varje stol hänger ett porträtt från samma epok. En människa och en möbel ger besökaren en snabbintroduktion till stilhistoria. En tidslinje i miniatyr. Jag tyckte att den här lilla introduktionen till museet var fantastisk i all sin enkelhet. Det här samma metod som när man brukar använda när man håller föredrag eller gör en guidad visning; om man i början refererar framåt och förbereder publiken på vad som ska komma senare så blir det lättare för dem att ta in det när man väl kommer dit. Stolarna presenterar också besökaren för det tankesätt man bör ha med sig genom resten av utställningen; att försöka föreställa sig livet omkring de föremål man ser. Stolen är en väldigt effektiv bärare av sin stilepok. Det är lätt att se skillnaderna mellan olika stilar, utvecklingen. Men när stolarna stod så här, juxtapositionerade mot varandra, började jag också se andra saker. Jag såg på människan på porträttet, och sen på utformningen av stolen, och möbeln började berätta om hur människor satt, hur tidens mode måste ha känts att ha på sig och hur man umgicks kring matsalsbordet och i salongen.

Nästa rum var ett förberedande rum inför den första historiska interiören. En stor saftig teckning av ett korsvirkeshus från 1600-talet i genomskärning. Det finns inget som är så härligt pedagogiskt som genomskärningar! En monter med historiska föremål från tidsperioden. En provkarta över de material och tekniker som använts för att bygga och inreda, som man också får ta i och känna på. En enkel tidslinje som placerar in rummet man snart ska få se mellan kungar och viktiga historiska händelser. Det är samma sak här; när man har den här förkunskapen så ser man så mycket mer när man väl kommer in i rummet. Hur människor har valt att bygga, inreda och dekorera sina hus speglar den tid och situation de levde i. Kristid och reformer sätter sin prägel på hemmet på samma sätt som tidens ideal och umgängesformer, och de små detaljerna i ett hem kan spegla de stora historiska skeendena på ett väldigt effektivt sätt.

Det här är upplägget för den centrala delen av museet. Vart annat rum information, vart annat historisk interiör. I museets park finns också en serie historiska trädgårdar. ”The town garden”, den muromgärdade trädgården på stadshusets baksida, har alltid varit ett viktigt inslag i den borgerliga livsstilen. Under olika epoker har man odlat och använts sin trädgård på olika sätt, vilket speglar hur matkulturen, umgängesformerna och synen på naturen har förändrats över tid. Tyvärr var jag på besök i december, och kastade bara ett öga på trädgårdarna genom fönstret, men jag ser fram emot att komma tillbaka och se trädgårdarna blomma till sommaren. I den tillbyggda delen av museet finns de återskapade miljöerna från sekelskiftet fram till idag. Här finns också butik, kafé och några mindre utrymmen för tillfälliga utställningar. I andra byggnader på området håller museet också på att återskapa några av de rum som beboddes av fattiga åldringar under The Geffrye’s tidiga historia. Den här delen av museet är i nuläget inte öppen varje dag, och inte heller gratis, som resten av museet

Byggnaden som museet ligger i har en ganska ovanlig historia. Själva byggnaden bryter också av mot stadsbilden, med sin glest utplacerade enplanslängor kring en lummig gårdsplan. Sir Robert Geffrye, som byggnaden är uppkallad efter, var Londons borgmästare i början av 1700-talet. Han lät bygga dessa ”almshouses”, ett slags ålderdomshem för mindre bemedlade pensionerade arbetare och änkor. Totalt 14 byggnader huserade 50 fattiga pensionärer. Bostäderna var vackra, rymliga och hälsosamma, och alla hade eget rum. För människor som levt sina liv i Londons slummigare delar och arbetat i dess industrier måste detta ha tett sig som paradiset, en oas mitt i den smutsiga överbefolkade staden. När ålderdomshemmet byggdes 1714, låg Shoreditch i Londons utkanter. Under 1700- och 1800-talen växte staden explosionsartat, och i slutet av 1800-talet låg ålderdomshemmet mitt i ett industriområde. Husen var slitna, området ansågs inte längre hälsosamt och ålderdomshemmet flyttades. Tack vare ihärdiga protester från medlemmar av Arts and Crafts-rörelsen blev dock den planerade rivningen av husen aldrig av. Gruppen lyckades istället övertyga London County Council om att byggnaderna borde bevaras och göras om till museum. 1914 öppnade The Geffrye Museum för allmänheten. Det man först visade i museet var en samling av äldre verktyg och andra föremål med anknytning till den lokala möbeltillverkningsindustrin i Hoxton. Sådant man tyckte borde vara av intresse för arbetarklassen i området. Museet har förändrats genom åren och tagit tillvara den unika karaktären hos byggnaden för museets verksamhet. Sedan 1991 är museet en självständig stiftelse, som är beroende av välgörenhet och volontärarbete för sin drift.

Det har tagit mig lång tid att skriva den här texten. När man har en massa kritik att komma med brukar det aldrig vara svårt att finna orden. Det här museet var svårt att skriva om för att jag tyckte att det var så bra. Men av någon anledning är det svårt att definiera vad det egentligen var som var så bra. De har inte gjort något spektakulärt, innovativt eller det minsta kontroversiellt. Kanske är det helt enkelt så att återskapade historiska miljöer är något som tilltalar min personliga smak, det finns mycket som talar för det. Kanske är det bara enkelt och befriande att ha med ett litet behändigt museum att göra när man har blivit van de stora nationalmuseerna. Där överväldigas man av sådana mängder av föremål och information att man omedvetet värjer sig mot det. Ibland är det inte ett överflöd av intryck som skapar den bästa upplevelsen, eller som ger den bästa förutsättningen för att ta in ny kunskap. Den fasta utställningen här har stringens. Den är konsekvent i sin avgränsning, men just detta smala perspektiv gör att det blir så oerhört tydligt, det som alla vi museibesökare vet; att inget område någonsin går att avskilja från ett annat. Även om man här bara ser ett antal salonger från Londons borgerliga hem genom olika epoker, så är resten av världen ständigt närvarande. Matpriser, missväxt, epidemier, religion, politik, krig, globalisering, mode, filosofi och allt annat tänkbart finns med på olika sätt.

Ändå är utställningen långt ifrån perfekt. Många av föremålen i de äldre interiörerna är kopior. Inget fel i sig, men det ska helst inte synas. Informationsrummen är lite slitna. Man får intrycket av att allt sett ut på samma sätt under de sista tio åren. Museet används flitigt av de lokala skolorna, som en del i historieundervisningen. Vilket naturligtvis är precis vad ett museum ska användas till, bland annat. Informationen i utställningarna är generellt lagd på en ganska enkel nivå. Kanske är den anpassad för museets många unga besökare. När jag läste utställningsproduktion under mina studier i museologi fick jag lära mig att alla utställningstexter bör skrivas som om de var riktade till tolvåriga besökare. Om texterna är längre och mer komplicerade börjar det snart att kännas som ett projekt, en betungande uppgift att ta sig igenom texten, och till och med pålästa och genuint intresserade äldre besökare börjar skumma och hoppa över. Alldeles för få utställningsproducenter verkar ha fått lära sig denna enkla tumregel. Jag vet inte om det beror på att texterna här har skrivits av en skicklig producent, eller på att min inre museibesökare aldrig verkar bli äldre än tolv år. Hur som helst tycker jag att nivån på den information som finns tillgänglig i på museet ligger precis rätt. Det är enkelt, tillgängligt och väl avvägt. Till och med den fantastiska, nyskapande, interaktiva fasta utställningen på The Museum of London, som talar till alla ens sinnen och använder alla former av tekniska hjälpmedel, kommer till korta här. Där illustrerar man den stora branden 1666 med film och ljusspel över en modell av London, och det saknas varken knaster eller fejkad röklukt. På The Geffrye Museum pekas branden ut på tidslinjen, och sen kommer man in ett rum som ser helt annorlunda ut än de föregående. Då börjar man tänka, och sen börjar man förstå. Ja, just det, man var ju tvungen att bygga upp hela staden igen. Ja, just det, man byggde förstås i sten istället för trä, så att katastrofen inte skulle kunna hända igen. Ja, just det, i dessa nya hus måste livet ha tett sig annorlunda mot förut, och det måste ha påverkat dem som bodde där. Upplysningen, nya stora fönster, vem vet? Det kanske var det som gjorde The Geffrye Museum till en så positiv upplevelse för mig, att det fanns plats att tänka själv, att hinna reagera på ny information och upplevelse.

—

Nelly Ekström är museolog och antikvarie