Sicilien: Från balkongen ser jag både havet och Etna

Inlagd av Björn Gustavsson Resor fredag, mars 13th, 2015

Det fantastiska med Italien är, inte minst, att lagren av historia ofta ligger i så öppen dager… Man kan vandra i bergsbyar där stenläggningen lagts av etruskerna, tusen år före Kristus. Eller besöka tempel, badhus, romerska villor – och med lite inlevelse lätt få känslan av att slungas tillbaka flera årtusenden.

En rad svenska charterbolag arrangerar resor till Sicilien. Jag väljer att åka med Airtours, som har en stor meny avseende denna ö – Medelhavets största.

Efter fem timmars resa från Arlanda har jag installerat mig på ett spahotell i Giardini Naxos; den första koloni grekerna anlade på Sicilien. Från balkongen ser jag både havet och Etna: en fantastisk belägenhet.

Sicilien är Italiens största region och kanske också den mest mångfaldiga, med växlande landskap och många minnen av de kulturer som funnits på ön. De senaste 3 000 åren har många olika folk härskat på ön: greker och romare, bysantiner och araber, normander och spanjorer… Dagens Sicilien har uppstått ur en synnerligen multikulturell blandning.

Alltid lika underbart att komma till Italien! Jag minns den ryske författaren Nikolaj Gogols ord efter ankomsten till Rom: ”Detta är paradiset. Alla andra länder kan gå hem och lägga sig!”

Nu följer två veckors avslappnat badliv och långa promenader i Giardini, där stränderna kantas av härliga restauranger och där kyrkans klockspel ljuder med sin högst egna version av Schuberts Ave Maria.

Bad, promenader – och spännande utflykter… Hyr moppe… reser västerut till fästningslika bergsstaden Casteliano, där tiden tycks ha stannat i de medeltida gränderna… Besöker naturreservatet Bella isola nedanför Taormina: en romantisk dröm… Tar tåget till Messina: staden som år 1908 nästan helt utraderades i en våldsam jordbävning. Airtours erbjuder en rad utfärder, därtill fungerar det bra att resa runt med hyrd bil.

Jag besöker ett utgrävningsområde i Giardini Naxos med lämningar från den stad grekerna anlade här på 400-talet f. Kr. Åker en kväll till högt belägna Taormina, där Selma Lagerlöf bodde en tid och samlade stoff till sina Kristuslegender. På den fantastiska grekiska amfiteatern, med panoramautsikt, framträder den italienska gruppen Il vole: tre operautbildade killar som sjunger så att de tusentals besökarna blir hänförda – allt medan eldslågorna och den brandgula magman flyter nerför den blåaktiga, 3 300 meter höga vulkanen Etna några mil bort.

Taormina, beläget på klippor högt över havet, är Siciliens mest anrika badort och var under förra seklet en obligatorisk anhalt på unga människors s.k. bildningsresor. En rad eleganta hotell från tidigt 1900-tal finns kvar och där man kan stiga in som i formidabla tidsmaskiner. Woody Allen lär ha förälskat sig i flera av dessa gamla högborgerliga miljöer (men räkna med att två öl på en ute-terrass lätt kostar minst ett par hundra kronor). Taormina grundades förresten som en koloni till Syracusa, på 300-talet före Kristus, och hette då Tauromenium.

Överallt spår av de gamla högkulturerna… Det finns till och med områden på andra sidan Messinasundet, i det fattiga Kalabrien, där människor ännu talar ett slags grekiska.

I Syracusa, som också var en grekisk koloni, sitter jag på torget som bär namn efter stadens son Arkimedes. Borta vid Sankta Lucia-kyrkan är det folktomt under siestan. Jag går ner i gravkapellet: Lucia är begravd under en vit marmorsarkofag. På en höjd i närheten strosar jag omkring i två amfiteatrar: den ena från grekisk tid; den andra från romersk. Undrar hur det var här när Aiskylos och Euripides dramer spelades på dessa scener. Och vad fick Platon för intryck av staden, efter att segelfartyget lagt till innanför fortet?

Fattigdomen på Sicilien är inte lika tydlig som 1976, då jag åkte tåg här, men jag anar den. Detta är en av Italiens fattigaste regioner. Ett slags halvslum möter i byar dit turismen ännu inte hittat. I La repubblica läser jag att antalet fattiga på Sicilien är dubbelt så stort som i norra Italien.

Skillnaden mellan lyx och slum är förstås inte ny. Jag besöker Villa Romana del Casale; en lyxig romarvilla som bevarats under ett lerskred och sedan har kunnat grävas ut. Platsen har nu status som världsarv. Världens största samling av golv- och väggmosaiker möter i de stora rummen. Här umgicks säkert den romerska eliten. Jag tänker på Henryk Sienkiewicz roman Quo Vadis – ungefär så kan det nog ha gått till här…

Men slavarna? En del kanske hade det drägligt – men när jag besöker stenbrotten i Syracusa tänker jag på dem som bokstavligt arbetade ihjäl sig. Eller som Eyvind Johnson skriver i Molnen över Metapontion: ”Themistogenes måste ju ha stått där nere i stenbrottet, där de fick svälta ihjäl medan de grävde sitt fängelse ännu större och djupare”. I romanen går berättaren runt i samtidens Italien och föreställer sig det förflutna. Han blickar ner i Syracusas stenbrott, ”ser ljuset nere i de sju tusen hellenernas fångschakt och dödsceller”.

En av de bästa dagarna: resan till Agrigento, långt åt sydväst. Under den grekiska antikens tid hette stan Akragas och beboddes av flera hundra tusen människor. Man kan gå kilometer efter kilometer genom stadsområdet; mellan olivträd, odlade fält och ståtliga tempel. Det nya moderna Agrigento ligger en halvmil norrut, på ett berg. På kvällen glöder solen mellan stenstoderna i det nästan helt hopfallna Zeus-templet. Agrigento var redan under antiken känt för sin rikedom och för sina vackra byggnader. Concordia-templet är ett av de mest välbevarade grekiska tempel som finns. Att få vara här i solnedgången, och nästan ensam gå runt på det vidsträckta området, är en upplevelse för livet.

Under timmarna på stranden i Giardini njuter jag av det Fellini-aktiga livet runtomkring och läser emellanåt Italien-korrespondenten Kristina Kappelins nyutkomna Italiensk dagbok, där hon med humor och stor sakkunskap berättar om vardagsliv och italiensk mentalitet. En annan god reskamrat blir engelske musikkritikern Harry Eyres, som i nyutkomna Horace and me berättar om sitt förhållande till romerske poeten Horatius och samtidigt filosoferar kring begreppet ”det goda livet”. Läsningen är lika utsökt som vinet jag dricker – gjort på druvor från Etnas sluttningar: den blåtonade vulkanen långt där borta och som nu inte syns i det starka solljuset.

—

Björn Gustavsson