Hem » Essä » Eyvind Johnson och Norrbotten

Eyvind Johnson och Norrbotten

Eyvind Johnsson

Eyvind Johnson

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska Romanen om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Pojken dras med en stark längtan efter att få komma ut i världen. Eller som det står i boken: ”Bort: det var ordet för alltsammans.”

Samma uppbrott skildras även i Personligt dokument (1932), där Eyvind Johnson minns hur han tog farväl av mostern och morbrodern, som bodde i en liten by längs järnvägen, några mil norr om Boden. Johnson drar sig först till minnes det enahanda livet där i vildmarken: ”Runt omkring fanns myrar och fiskevatten och brist på människor. Jag arbetade något, läste, fiskade och jagade – men så plötsligt gav jag mig plötsligt av därifrån – hem – och gick sedan mot söder, bara någon mil, och sökte mig arbete vid en gallringsbom. Det var en av mitt livs tyngsta och vackraste somrar.”

Fosterföräldrarnas stuga, bestående av kök och kammare, är i dag helt förfallen, liksom flertalet kringliggande bostäder. Föräldrarnas hus i Björkelund i Boden (uppfört av fadern) finns dock kvar, liksom den närliggande bagarstugan, där Eyvind Johnson föddes den 29 juli år 1900. Eyvind Johnsonsällskapets lokalavdelning i Boden har hand om stugan och ordnar visningar där.

Eyvind Johnsons far, Olof Petter Jonsson, föddes i Bro i Värmland, 1851, och modern, Cevia Gustafsdotter, i Blekingen 1866, på gården Erkelsmåla i Fridlevstads socken. Fadern var stenarbetare och modern bagerska: hon tillhörde ett ambulerande bageri som följde rallarlagen som byggde järnvägen upp genom Norrland (”hon bakade ihop stora delar av stambanan”, som sonen senare uttryckte det). Föräldrarna träffades i Norrbotten och slog sig sedan ner i det expanderande Boden, som vid den tiden var ett nybyggarsamhälle myllrande av liv.

I ett brev till en vän berättar Eyvind Johnson i tjugoårsåldern att ”en käring som trodde på skrock” hade spått att han skulle bli ”en märkvärdig människa”; hon hade lagt märke till att en stor vit hund kommit till gården och precis vid tiden för hans födelse börjat hoppa och dansa ute på tunet…article.php

Örjan Lindberger skriver i första volymen av sin Eyvind Johnson-biografi: ”Från begynnelsen fanns ett inslag av främlingskap i Eyvind Johnsons barndom. Det hängde ihop med föräldrarnas ursprung, och det fanns kanske också hos dem.” Eller som Johnson senare formulerade det: De levde under många år av sitt liv i samma känsloläge som emigranter och utlandssvenskar.

Eyvind Johnson hade flera syskon, dels halvbrodern Johan August (en tidigare son till fadern), dels Sellfrid (en tidigare son till modern). Makarna hade förutom Eyvind tre gemensamma barn: Helmer, Edith och Tore. Nämnas kan att Eyvind var döpt till Edvin, men eftersom han ofta kallades ”Eyvind” tog han sig senare det namnet. Värt att notera är att han hade ytterligare ett dopnamn: Olof – alltså detsamma som huvudpersonen i den självbiografiska romansviten från 1930-talet.

Efter uppbrottet från föräldrarna provade Eyvind Johnson många yrken – precis som alter egot Olof. Skolgången var kort och barnen fick tidigt ge sig ut i yrkeslivet för att försörja sig och i bästa fall även kunna bidra till familjens ekonomi.

Nyfikenhet på nya miljöer kom att prägla Eyvind Johnsons liv. Vid 19 lämnade han Norrbotten och for Stockholm, vid 21 fortsatte han till Tyskland, året därpå till Frankrike. De följande åren reste han åtskilligt i Europa och övervägde även besök i Ryssland och Turkiet. Tillsammans med Norrbottenvännen Carl Jansson planerade han rentav att fara till Afrika; medan han bodde i Paris samlade han åtskillig litteratur om Madagaskar, och tog även lektioner i engelska, för att möjliggöra afrikaresan. Men den unge Johnson förälskade sig i lärarinnan, norska Aase, och så blev det familj och regelbundet skrivarbete i stället.

Någon världsresenär i egentlig mening blev aldrig Eyvind Johnson.

Från 1930, då författaren med sin lilla familj återvände till Sverige, märks en allt starkare tendens till ett självrannsakande skrivande, med romangestalter som ideligen försöker få svar på frågan vem de egentligen är. Huvudpersonen Henrik Fax i romanen Regn i gryningen (1933) vägrar till en början att ta itu med sina minnen: ”Du springer fort över det förflutnas stenhögar i hopp om att det inte skall göra så ont i fötterna då.”

EJ 003I en intervju för norska Dagbladet berättar Eyvind Johnson: ”När jag började med Olofromanen, under första hälften av 30-talet, var det främst självmedlidande jag ville bekämpa.” Notera att en liknande föresats dominerar i nästa romantrilogi, där Johannes Krilon varnar för självömkan och att försjunka i egna, privata sorger och problem.

Försommaren 1934, kort efter att Eyvind Johnson påbörjat Olofromanen (en första skiss hade då redan publicerats i BLM, under rubriken ”Tidig upplevelse”), företog författaren en omfattande rundresa i Norrbotten. Han hälsade på i hemtrakterna i Boden och fortsatte sedan ensam upp genom Tornedalen. Under denna veckolånga färd – med många timmar i linjebussar – började han skissa på Olofromanen. Parallellt med dessa första utkast berättade han om sina intryck i en serie resebrev, som publicerades på Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida.

När Eyvind Johnson beskriver uppväxtårens landskap i Olofromanen gör han det således med färska intryck av Norrbotten. Resan hade varit både en resa i gamla minnen och en upptäcktsfärd. Och kärleken till landskapet är tydlig i romansviten. ”Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt. /- – -/ Han såg en stor, grå by, och plötsligt tyckte han att det grå färgen var vacker, den med.” Och när han blir en del av flottarlaget och ledig ser ut över sommarkvällen känner han djup tillfredsställelse över sin nya tillvaro: ”Han tyckte han själv flöt ut i den ovanliga kvällen. Han kände sig stark och fri och den ängslan han känt under resan hit och på stigen längs älven försvann för en stund; han gick i ett rus av klara ljud, timrets bruna glans och de blånande byarna. Nu har jag börjat.”

Olof möter en äldre arbetare, Kristiansson – vars berättarkonst djupt fascinerar ynglingen: ”För Olof var han en sagoberättare, hans verklighet var en saga och allt som gick ur hans mun blev sagor. Jag skulle vilja vara så, tänkte Olof. En som kan dra historier om allting.”

Ju mer man läser av Eyvind Johnson, desto tydligare framstår författarens djupa bindning till det norrbottniska landskapet. Över huvud taget anar man vilken kärlek han hyste till nordliga nejder, ja, till vildmarksliv över huvud taget. Efterlämnade brev och dagbokstexter från hans Norrbottenresor förstärker detta intryck. Och de återkommande vistelserna hos författarvännerna Albert Viksten eller Gustav Hedenvind Eriksson i de norrländska skogarna var uppenbarligen rena hälsokuren för den naturromantiske Johnson.

”Han kände sig aldrig riktigt hemma i städer”, berättade för mig litteraturprofessor Örjan Lindberger, som tidigare umgicks med författaren. En annan litteraturhistoriker, Ingvar Holm, sa häromåret att han på 1960-talet visade författaren en gammal gård på Österlen, som var till salu. Det lantliga stället låg inte så långt från trakten i Blekinge där Eyvind Johnsons mor var född. Men Eyvind Johnson hade inte råd att köpa fastigheten, trots att han enligt Ingvar Holm hade velat.

De tio resebreven från Tornedalsresan publicerades i DN mellan 5/7 och 18/8 1934. Tonen är lätt, närmast kåserande – vilket i och för sig förmodligen var en anpassning till sidans gängse stil.

Framkommen till Kalix möter Johnson en svensk nazist (en blivande minister eller Oberführer, noterar författaren med en ironisk grimas). I Haparanda citerar Johnson en arbetarsång han hör några flottare skandera nere vid älven – och deras ramsa återkommer sedan snarlik i romanen (ett av flera exempel på hur reseintryck direktimporteras in i diktningen).

Det ödsliga landskapet upp genom älvdalen gjorde författaren förtjust och väckte säkert många barndomsminnen. Vid ett tillfälle fylls bussen av psalmsjungande laestadianer, och den på sätet hoptryckte Eyvind Johnson känner sig med ens som ”en stor hedning”. Hopklämd sitter han likväl ”alldeles betagen” och lyssnar till deras sång på finska.5bfc008a-9df6-44b9-8326-59829ef7defa

På väg till Karesuando stiger han ut i byarna och lyssnar till människorna – ”finska klingar kring mig”… ”Och jag drömmer om att bo här ensam en vinter”. När han så nått vägs ände i norr bekänner han att han velat fortsätta: ”Det är en liten gård uppe vid Kilpisjärvi jag borde tittat på.”

Läser man dessa resebrev blir det tydligt hur djupt förbunden Eyvind Johnson var med det ödsliga, ensliga Vildmarkssverige.

Resebreven från Norrbottenresan 1934 mynnar i en önskan: ”man ville stanna här, sitta och lyssna, lära sig begripa.”

Medan ynglingen Olof genomgående vill resa vidare, tycks den äldre Eyvind Johnson snarare vilja färdas i motsatt riktning.

Min tanke att det nog faktiskt förhöll sig på det viset fick stöd när jag nyligen i Boden träffade sonen till en av Eyvind Johnsons vänner från uppväxttiden. Mannen kom tydligt ihåg hur han i början av 1970-talet träffade den då åldrige författaren, alldeles invid huset där fosterföräldrarna Rost hade bott, och hur Johnson då yttrade: ”Tänk, när jag var ung undrade jag alltid hur det såg ut bortom bergen häromkring – men numera brukar jag i stället alltid undra hur det ser ut här hemma.”


Björn Gustavsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

  • Överväxeln

    behåll växeln överväxeln det som blir över på det man […]

  • Åldrande – Långfredag

    Döden gäckar intellektet Ger näring åt konst och musik   […]

Kulturbloggen

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

  • Konstföreläsningar

    På torsdag 8 september kl 18.00 så är det premiär för en ny serie öppna föreläsningar på Örebro Konstskola. Norman […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree